Provrörsliv

Så blev min blogg klar att använda dagarna efter det Craig Venter basunerat ut att han skapat konstgjort liv. En mediastrategi fullständigt motsatt den Arthur Kornberg använde då han 43 år tidigare gjorde för virus det Venter nu gjort för bakterier. Kornberg vädjade då till de församlade journalisterna att inte använda uttrycket att han skapat liv i provrör. Venter säger det själv, gång på gång …

Vad har hänt?

Ett stort gäng forskare och ingenjörer runt Craig Venter har lyckats tillverka en hel bakteriearvsmassa i provrör, föra in den i en annan bakterie, som därefter berövats sin ursprungliga arvsmassa. Så att bakterien bytt art.

Vad är poängen?

Venter och en rad journalister pratar om att använda dessa syntetiska bakterier för att odla energi, sanera utsläpp, käka upp koldioxid …  Men det arbetar många forskare redan på att åstadkomma genom att lägga till och ta bort enstaka gener från redan existerande bakterier. Så vad är egentligen poängen med att konstruera helt nya? Jo:

Ändra livets språk! Genom att ta kontrollen över hela bakteriens arvsmassa kan man börja ändra inte bara på budskapen i generna, utan på själva genernas språk (den genetiska koden). Då kan man få bakterien att börja använda helt nya sorters proteinbyggstenar (aminosyror), vilket kan ge proteinerna (som ju fungerar som cellens maskiner) förmåga att göra helt nya saker. Dessutom försvinner en stor del av de ekologiska riskerna med att släppa ut bakterierna: Om andra celler i naturen skulle ta upp gener från dem skulle generna inte fungera!

Förstå livet: Med kontroll över hela bakteriens arvsmassa kan man också göra nya slags experiment för att förstå vilka saker i en cell som är absolut nödvändiga för att den ska kunna leva. Vilket kan ge helt nya perspektiv på frågan: Vad är liv?

Vad ska vi tycka?

Naturligtvis är det här häftigt och spännande! Det kan mycket väl visa sig vara praktiskt betydelsefullt. Men är det inte farligt? Jag skulle säga: Inte farligare än annan genteknik, eller oljeborrning, eller metallurgi: Man måste tänka på vad som är lämpligt och önskvärt innan man börjar. Så man inte gör samma misstag som de kemister som åstadkom stridsgaser samtidigt som vi fick konstgödsel, eller de ingenjörer som gav oss missilsystem innan vi fick GPS …

Vad säger andra i blogosfären? Skor längtar ut påpekar att det inte är riktigt rätt att tala om detta som konstgjort liv. Jens på Forskarbloggen spekulerar tvärt om över hur en människoskapad bakterie ska fogas in i den systematik, som bygger Worthington Federal Bank Routing Number på gemensamt ursprung. Elisabeth Sandlund på Dagen anbefaller etisk granskning. Katolska kyrkan är försiktigt positiv. Antagligen i panik över att ha hamnat på samma linje som sina ärkefiender tycks Patrik på Humanistbloggen tro att Albanien har lika många bussförare som det finns troende katoliker i världen. Akademisk frihet skriver entusiastiskt:

Den syntetiska cellen är kanske årtiondets viktigaste vetenskapliga genombrott. Venter själv är säkert i redan nu en kandidat för ett framtida Nobelpris.

Får Venter Nobelpriset nu?

Jag håller inte riktigt med. Det här är viktigt. Det är en triumf för uthållighet, skickligt gentekniskt ingenjörsarbete och organisationsförmåga. Men inte för det kreativa tänkande som Nobelprisen brukar belöna.

Men Venter har förmågan att tänka helt nya tankar. Då de flesta andra genforskare på 1990-talet frågade hur man skulle bygga de kartor över arvsmassan som då behövdes för att foga ihop de småbitar man sekvenserade kom Venter på hur man kunde klara sig utan sådana genkartor. När de några år senare funderade över vilka nya arter man skulle sekvensbestämma, började Venter använda teknikerna för att studera hur komplicerade ekosystem fungerar. För dessa insatser är han värd ett Nobelpris.

Men det ligger honom i fatet att han ställde sin kreativitet i girighetens tjänst då han startade det privata företaget Celera, vars affärsidé var att tjäna kosing på att stänga in huvuddelen av det humana genomet i patent och slutna databaser. Något som lyckligtvis gick åt skogen. Men som stora delar av forskarvärlden har svårt att förlåta honom.

Hur gjorde de?

Venter & Co utgick från sekvensen för den lilla bakterien Mycoplasma mycoides, som består av ungefär en miljon DNA-bokstäver.

  • De delade in denna i tusen delar, och tillverkade var och en av dem syntetiskt. I ändarna på dessa DNA-kedjor skapades en 80 bokstäver lång enkelsträngad snutt, som gjorde att de lätt kunde kombinera ihop sig med sina grannar.
  • Sedan tog man DNA-kedjorna tio och tio, blandade dem med varandra och lät strängarna hitta rätt partner. Och fick på så sätt hundra olika 10 000 bokstäver långa strängar. Som man åter tog tio och tio och blandade med varandra, så man fick tio stycken 100 000 bokstäver långa strängar. Vilka på samma sätt fogades ihop till en komplett bakterie-arvsmassa.
  • Denna stoppade man sedan in i en jästcell, som fick växa och dela sig, så man fick ett tillräckligt stort antal kopior av bakteriegenomet. Som sedan togs ut ur jästcellerna, och stoppades in bakterien Mycoplasma capricolum. (En nära släkting.)
  • Sedan lyckades men få denna bakterie att förlora sin ursprungliga arvsmassa. Efter ett antal celldelningar hade man då bakterier med den nya arvsmassan, men inget av sina ursprungliga arvsanlag.

Den som vill ha fler detaljer kan titta i en preliminär version av Venters artikel i Science, som är fritt åtkomlig på tidskriftens webbsida.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda