Vad är det för fel på vetenskapsbevakningen?

Jag fikade nyligen med en begåvad och beläst kvinna. Jag berättade att jag skriver och föreläser om genteknik. Och att det som driver mig är att tekniken reser svåra etiska frågor, som jag vill att så många som möjligt ska kunna vara med och ta ställning till. Min bekant såg förbryllad ut och antydde försiktigt att hon inte tyckte gentekniken verkade vara speciellt knepig etiskt. Och att hon inte var rädd för den. För henne betydde genteknik bara genmodifierade växter. Hon hade knappt hört talas om att vi står inför en rad svåra frågor om hur vi ska hantera gentekniken på oss själva.

Det säger något om hur svenska massmedia hanterar bevakningen av vetenskap och forskning.

De senaste veckorna har det skrivits en hel del om vetenskapsjournalistik: Jan-Olov Johansson efterlyser mer kommenterande sådan, Inger Atterstam vill ha mer granskande. Malin Sandström hoppas att journalisterna ska leta mer egna nyheter istället för att springa i flock efter de artiklar Science och Nature sätter ihop presspaket runt, och Carl-Johan Sundberg klagar The First National Bank of Barnesville Routing Number över att journalisterna anstränger sig för att hitta enstaka avvikande röster för att kunna skildra konflikter istället för att presentera hur huvudskaran av forskare ser på saker. Åsa M Larsson kommenterar.

Från min horisont märker jag två problem:

  • Först och främst missar press och media många viktiga nyheter och duckar för svåra frågor. Berättade exempelvis någon tidning om rapporten i Nature för en månad sedan, om en metod att ändra gener hos blivande barn, för att hindra en grupp ärftliga sjukdomar? Som gör att vi kanske snart måste bestämma oss: Är det OK att skapa genmodifierade människobarn? Har någon berättat för oss att forskare snart kommer att börja sekvensbestämma hela arvsmassan hos stora mängder försökspersoner. Och att det finns svåra frågor om integritet, anonymitet och dataregister, som väntar på svar?
  • Dessutom är långt ifrån alla, men alltför många, artiklar av erbarmerlig kvalitet. De dräller av sakfel och missuppfattningar. Inte sällan är förklaringar så svåra att förstå att man misstänker att den som skrivit artikeln själv inte begripit huvuddragen i det han försöker förklara. Det händer ofta att jag läser en artikel i mina egna ämnen, där jag omöjligt kan förstå vad det egentligen är för resultat som gett upphov till artikeln.

Vad beror då detta på? Jag skulle vilja bidra med tre delförklaringar:

Breda och djupa kunskaper behövs

Alla som någon gång undervisat vet att om man ska hitta en bra förklaring måste man kunna mer om saken, än det man vill förmedla. Ju mer man kan, desto kraftigare förenklingar kan man göra och ändå veta att man inte ljuger. Och desto mer drastiska liknelser kan man göra och veta att man inte vilseleder.

Trots det finns en utbredd föreställning om att vetenskapskommunikation kan och bör utföras av generalister. Av informatörer och journalister, med en speciell kompetens, som gör att de utan egentliga kunskaper i själva ämnesområdet kan läsa på en kort sammanställning, ta en pratstund med en forskare, och sedan skriva en presentation av det hela som tant Agda i Bandhagen både tycker är intressant och begriplig.

Många av de generalister jag mött är oerhört begåvade och skickliga. Men det ligger i sakens natur att hur begåvad och skicklig man än är smyger det sig in sakfel och missuppfattningar i de texter man producerar under sådana omständigheter. Inga problem om man bollar texten ett par gånger med den forskare man intervjuat. Men det har man alltför sällan tid med!

Någonstans i det svenska systemet för vetenskapskommunikation borde därför någon aktör ta ansvar för att se till att det skapas plats och pengar för en handfull skrivkunniga kvinnor och män, med egen erfarenhet från skilda forskningsfält, som får dela upp forskningen mellan sig, och sedan botanisera i vetenskaplig litteratur, besöka konferenser och forskningsinstitutioner, och skriva, både kortare berättelser om sådana spännande eller roliga resultat som ständigt flyter fram ur de vetenskapliga publikationerna, och lite mer omfattande alster, som sammanfattar, syntetiserar och pekar ut trender och samhälleliga utmaningar.

Jag har just nu privilegiet att på halva min tid få göra ungefär detta för gentekniknämndens räkning. Och jag ser vad detta att följa forskningen vid källorna betyder för möjligheten att själv skapa sig en bild av det som sker.

Medias dramaturgi

En annan viktig delförklaring är att vetenskap passar sällsynt illa in i den massmediala dramaturgin. Själva grundproblemet är att ett forskningsresultat inte klär i rollen som nyhet. Det är aldrig något som inträffat för två timmar sedan, och dödat hundrafemton människor på ett speciellt ställe, dit man kan skicka en reporter med mikrofon för att intervjua överlevande och ögonvittnen. Genombrott i forskning kommer gradvis. Vilket gör dem trista.

Inte heller fungerar det vanligaste journalistiska handgreppet för att ge laddning åt något som inte är en riktig nyhet: Det finns ytterst sällan några drabbade att intervjua. Således kan man inte skapa nerv genom att bygga upp känslor av medlidande och upprördhet. Och endast ibland fungerar det näst vanligaste: att hitta en konflikt. Men det gör att man ofta skapar intryck av konflikt där det egentligen råder enighet eller i vart fall ett brett konsensus.

Detta är problem som det ärligt talat är svårt att göra något åt. Ty en hel del av problemen sitter inprogrammerade i det mänskliga psykets försvarsmekanismer mot all information som väller över oss: Är informationen strukturerad på vissa sätt har vi lättare att öppna oss för den och ta den till oss än annars. Det måste naturligtvis massmedia anpassa sig efter. Ändå tror jag att många som leder våra stora tidningar och medier underskattar både nyfikenhet och förmåga att förstå komplicerade sammanhang hos sina läsare/lyssnare/tittare.

Jäktens och stressens tid

Om man ska kunna göra en bra bevakning av vetenskap tror jag man behöver tid för reflektion och eftertanke. Och för att då och då glida bort från resten av världen för att läsa in sig på helt nya saker. Men bland dem som arbetar med information idag är det snabbhet som gäller. Man måste smida medan järnet är varmt! Publicerar man inte idag kan nyheten ha kallnat imorgon. Organisationen eller företaget måste absolut få fram något att lägga ut på hemsidan om det här inom två timmar, för det stod ju i tidningarna i morse!

Men föreställningen att allt är så bråttom är just en föreställning. Det blir så just därför att vi beter oss så. Det betyder också att vi kan göra skillnad. Om vi alla slutar stressa och börjar tänka, om alla redaktionsledningar nöjer sig med färre men mer genomtänkta rapporter (och tillåter dem handla om något som hände i förrgår) och vi alla som bloggar börjar länka till kloka saker andra skev för tre månader eller fyra år sedan och inte bara i morse och igår kväll, kan vi göra skillnad. Hoppas jag i alla fall. Det är i alla fall därför, som jag börjat blogga!

Förtydligande 13 juni 11.40

För att undvika missförstånd: Jag tror inte man måste ha forskat i ett ämne för att skriva bra om det. Det visar en rad skickliga vetenskapsskribenter, både i Sverige och andra länder. Bra populärvetenskap skrivs både av människor som börjat som allmänna skribenter, och sedan följt och successivt lärt sig allt mer om ett vetenskapsområde. Och av människor med rötterna i ett smalt forskningsfält, som lärt sig skriva översiktligt och begripligt, och successivt vidgat sina vyer till allt fler angränsande forskningsfält. Det som däremot är nödvändigt är att man ges tid att följa och lära sig det område man bevakar ordentligt. Så man själv kan förhålla sig till det man läser och hör sina intervjupersoner säga.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda