De senaste veckorna har två stora studier publicerats med undersökningar av DNA hos judar och en rad andra folk. Bägge undersökningarna bekräftar den klassiska historieskrivningen för det judiska folket: Såväl de nordeuropeiska (askenaziska) judarna, som de orientaliska (sefardiska) judarna är nära släkt med andra folk i Mellanöstern, och står enligt den ena undersökningen allra närmast dagens druser och cyprioter.

En viss uppblandning har skett med de folk som levt invid olika grupper av judar i diasporan, men med tanke på hur lång tid diasporan varade kan sådana ingiften inte varit särskilt vanliga. Och att en viss uppblandning skett är inte så egendomligt, eftersom judiska regler om att bara gifta sig inom gruppen handlar om den judiska tron, inte idéer om gemensamt blod. (Am J Hum Genet 86:850, Nature doi:10.1038/nature09103)

Rastänkande?

Studierna har väckt uppmärksamhet (SVT och internationellt här, här och här). Men också olust. Är detta inte ett återfall till gammalt förlegat rastänkande? DNs Karin Bojs bloggar om sin vånda inför att skriva om upptäckten, men lutar sig mot att det hela är solid vetenskap från respekterade institut, publicerat i aktade tidskrifter. Jag skulle vilja lägga till:

För det första: Skillnaderna i DNA-sekvens mellan två människor från samma folkgrupp är i stort sett lika stor som skillnaden mellan två människor från olika folkgrupper. Det är ytterligt få DNA-varianter som bara finns i en viss eller några få folkgrupper. De skillnader som finns mellan olika grupper är således mycket mindre än skillnaderna inom gruppen. Så även om man med DNA-tester kan skilja mellan olika folkgrupper är det meningslöst att tala om mänskliga raser. Något Ulf Pettersson för en tid sedan skrev utförligt om i DN.

För det andra: Jämför man två folkgrupper på långt avstånd från varandra kan man hitta ställen på arvsmassan där en viss DNA-variant är vanligare i den ena gruppen än i den andra. Det är sådana ställen man undersöker i denna typ av studier. Men om man sedan börjar undersöka människor som bor på olika avstånd mellan de bägge grupperna ser man att det sällan dyker upp några tvära hopp i frekvensen av olika DNA-varianter, utan utdragna gradienter. Det finns alltså vanligen inga klara gränser mellan folkgrupper, de flyter in i varandra. (Något som egentligen är rätt självklart eftersom människor i alla tider kunnat bli förälskade i människor med annat språk eller annan religion.)

Detta såg man bland annat i en studie som förra våren fick en del uppmärksamhet, ty forskarna hade inte bara kartlagt hur vanliga ett stort antal DNA-varianter var på olika håll i Västeuropa. De visade också att de genom att testa samma ställen på DNAt hos en amerikan och jämföra med kartorna på några tiotal mils när kunde pricka in var i Europa hans förfäder hade levt. Knappt några av dagens nations- eller språkgränser gick att upptäcka som tvära hopp på kartorna över frekvenser av olika DNA-varianter. (Genome Res 19:804) (Senare studier har visat att våra grannar finnarna i möjligen är ett undantag, om denna undersökning har Åsa på Ting och Tankar skrivit)

För det tredje: De allra flesta av de ställen på arvsmassan man undersöker i denna typ av DNA-analyser ligger i de långa mellanrummen mellan människornas gener. De olikheter man undersöker visar alltså inte på några som helst biologiska skillnader mellan folkgrupperna. Det man studerar är en slags ärftliga fingeravtryck. Inte, som ofta slarvigt påstås, gener.

För det fjärde vill jag dock vara tydlig med att det inte bara är DNA-varianter utan också ett antal gener som visat sig skilja mellan olika folkgrupper. Några genvarianter som bara finns hos vissa, men inte andra folkrupper. Och ett antal varianter som kan vara vanligare hos somliga folkgrupper än hos andra. Nästan ingen av dessa gener tycks påverka hjärnans funktion. De flesta är genvarianter som hjälpt människan klara konkreta problem i nya miljöer: Genom att ge ökat skydd mot nya bakterier, virus och parasiter, göra det möjligt att leva på nya livsmedel, eller hjälpa att klara nya klimat.

Den mest uppenbara skillnaden av dem alla, hudfärgen, är av allt att döma en mycket sentida anpassning: Våra förfäder vandrade ut ur Afrika med mycket mörk hudfärg, som skyddade dem mot solens farliga UV-strålning. Och de förblev av allt att döma mycket mörkhyade, tills de började med jordbruk. I spannmål finns dock inte färdigt vitamin D, utan bara ett förstadium, som omvandlas till användbart vitamin av just UV-strålning. Så ju längre bort från ekvatorn de befann sig, desto ljusare hud var jordbrukare tvungna att utveckla för att inte duka under av vitaminbrist. Den egenskap som rasister allra mest fäst sig vid som den grundläggande skillnaden mellan olika ”raser” är alltså en mycket senkommen skillnad som uppstått för att hindra att människor med historiskt sett onaturlig kost drabbas av vitaminbrist.

För det femte är det grundläggande tanken bakom rasism inte att det skulle finnas olika folkgrupper, utan att de skulle vara olika biologiskt utvecklade: olika intelligenta, olika kreativa etc. Men en överväldigande mängd iakttagelser pekar på motsatsen: att den moderna människa som för över 150 000 år sedan utvecklades i Afrika hade hela det mentala paket med förmåga till kreativitet, abstrakt tänkande, lust till konstnärligt skapande, dragning mot religiositet etc, som karaktäriserar dagens människor:

  • Barn från ”primitiva” folkslag som adopteras av föräldrar i ”utvecklade” länder har precis lika lätt som sina kompisar att klara skola, bli framstående forskare eller driftiga innovativa entreprenörer (Se Diamond, Guns, Germs and Steel).
  • Arkeologiska fynd från alla världsdelar visar att människorna överallt i världen så långt tillbaka det går att spåra ägnat sig åt konst, innovationer, utsmyckning och religion.
  • De skillnader i IQ man detekterat mellan vita och svarta ynglingar i USA har visat sig helt kunna förklaras av skillnader i miljö. Ett viktigt bevis är de barn som amerikanska soldater efter andra världskriget fick med tyska kvinnor: Hos de barnen försvinner nästan hela det gap i IQ man kan se mellan vita och svarta ungdomar i USA. (Se Flynn, Searching for Justice).

Den skapande, förnuftiga, empatiska människan är sig alltså i grunden lik, oavsett i vilket hörn av jordklotet hon är född, oavsett vilken färgnyans hon har på huden.

Viktigt studera variation

Även om vi inte består av raser, med urgamla betydelsefulla genetiska skillnader, finns  alltså en variation mellan olika grupper av människor både i det DNA som ligger mellan våra gener, och i en del gener. Det finns åtminstone två goda skäl för forskare att studera dessa skillnader:

  1. Genom att studera skillnader i DNAt kan man (såsom i studien av judarna) svara på betydelsefulla frågor om människans historia, och om hur människor spridit sig över jorden, vandrat och blandat sig med varandra.
  2. Det har visat sig att många av de genvarianter som påverkar risk för sjukdomar och hur väl olika läkemedel fungerar är mycket ojämnt utspridda över jordklotet. Det gör att ett läkemedel kan vara effektivt på en stor andel av patienterna i en folkgrupp medan det hjälper betydligt färre i en annan. Det gör att biverkningar som är mycket ovanliga i en folkgrupp kan vara mycket vanliga i en annan. När forskare hittar gener som påverkar ett läkemedels effekt har de därför goda skäl att undersöka hur vanliga de olika genvarianterna är inte bara hos sina ”vanliga” försökspersoner i Europa och USA, utan också att systematiskt undersöka dessa varianter i olika folkgrupper. Så att läkare i framtiden när så behövs ska kunna ta hänsyn till ursprung när de bestämmer vilken medicin eller behandling som ska sättas in i första hand.

Skillnader berikar?

I en debattartikel i tidskriften Nature i höstas (461:726, ej open access) argumenterar två framstående men inte helt okontroversiella forskare för att vi ska kasta vår rädsla överbord inför tanken att det finns genetiska skillnader mellan grupper: Biologen Bruce T. Lahn och ekonomen Lanny Ebenstein.

De pekar på att rasbiologin i början av förra seklet växte fram eftersom biologer utan några egentliga bevis övertygade sig om att det fanns många och viktiga ärftliga skillnader mellan olika folkslag. I chocken efter förintelsen och avskyn över kvarvarande rasism övertygade sig efter andra världskriget en senare generation av forskare – åter utan några egentliga bevis – om att det inte fanns några biologiskt relevanta genetiska skillnader mellan människor med olika hudfärg – annat än just hudfärgen och ytterligare några närmast betydelselösa anpassningar till klimat och en handfull sjukdomsalstrare.

Detta gav ett enkelt argument mot rasism. Men om man bygger sin argumentation mot rasism på dessa antaganden hamnar man i problem om det visar sig att de inte riktigt stämmer. Och idag hittar man allt fler biologiskt betydelsefulla genvarianter, som antingen bara finns hos somliga folkgrupper men inte andra, eller förekommer i olika frekvens mellan grupperna.

Istället för att se biologiska skillnader mellan människor som ett problem, menar författarna att vi borde se dem som en rikedom, en resurs: Just skillnaderna gör oss mycket bättre på att klara skilda och föränderliga miljöer. Både individer (tack vare två olika varianter av många gener i samma arvsmassa), och mänskligheten som helhet (stor chans att några av oss har kombinationer av genvarianter som behövs för att klara en kraftig miljöförändring). Skillnaderna gör dessutom att vi alla har olika förmågor, och bidrar därför till att skapa den fantastiska variationen i mänskligt skapande och mänskliga strävanden. Det är ju just för att vi älskar variationen, som vi tycker skräckscenarier med stora arméer klonade människor är otäcka!

Blanda inte fakta och värderingar!

Jag har sagt det förut och kommer säkert att säga det många gånger om: Biologin är deskriptiv, inte normativ. Den talar om hur något är. Så snart vi låter ideologiska föreställningar och inte hårda data avgöra vad vi ska tro på är vi inne på lika farliga vägar som de forskare, som utan några bevis i början av förra seklet övertygade först sig själva och sedan många makthavare om att den vita ”ariska” rasen behövde skyddas. Tanken på alla människors lika värde är en fråga om människosyn, etik och övertygelse. Den är en värdering! Den kan varken motbevisas eller bekräftas av biologin!

En som uppenbarligen inte förstått betydelsen av att skilja vad vi vet från vad man tycker vore politiskt bekvämt är historieprofessorn Shlomo Sand, som 2008 gav ut en bok (The The State Bank of Conway Springs Routing Number Invention of the Jewish People) där han hävdade att nästan ingen av dagens judar kan spåra sin härkomst till fördrivningen ur Israel, och att den judiska nationen och historien är en social konstruktion. När han nu konfronteras med de två undersökningarnas resultat säger han, enligt tidskriften Science häromdagen (i en artikel som tyvärr inte är open access):

Sand counters that the whole concept of identifying Jews genetically is fallacious. ”No study … has succeeded in identifying a genetic marker specific to Jews,” he insists. He adds, ”It is a bitter irony to see the descendants of Holocaust survivors set out to find a biological Jewish identity. Hitler would certainly have been very pleased.”

Varvid han visar att han inget vill veta och inget förstå om innebörden av dessa undersökningar. Forskarna försöker inte finna någon biologisk judisk identitet. De DNA-ställen som studeras påverkar ju inte några biologiska egenskaper. Däremot bekräftar undersökningarna riktigheten i den berättelse som gett det judiska folket deras historiska identitet. (Anmärkningen om en specifik genetisk markör är vidare retoriskt skicklig men intellektuellt ohederlig. Forskare hittar mycket sällan enstaka DNA-markörer som bara förekommer i en enda folkgrupp. De hittar kombinationer av genvarianter, som är mer eller mindre vanliga i olika folkgrupper. Och jämför deras relativa frekvens.)

Så snälla: Blanda inte ihop biologi och politik! Vi kan varken härleda vår människosyn eller våra åsikter i Palestinakonflikten från resultatet av DNA-analyser. Däremot kan forskningsresultat ibland hjälpa oss förstå vad som skett och hur vi själva fungerar, och därigenom göra det enklare för oss att välja en lämplig strategi för att uppnå det vi önskar. Men det är en helt annan sak.

Bloggat om liknande frågor har: Adam Cwejman, Jerlerup, Livbåten, Tommy Hansson och Erik Schutten.

De flesta är bokstavligt talat ytliga anpassningar till olika miljöer. Som ger tålighet mot olika sjukdomsalstrare, förmåga att utnyttja olika födoämnen och anpassning till olika klimat (till exempel genom kroppsformer som gynnar värmeisolering respektive avkylning).