Den kungliga blödarsjukan

Jag sänder härmed mina varmaste gratulationer till det stackars brudpar som på sin stora dag inte bara behövt tänka på att de är iakttagna av alla sina släktingar och vänner, utan också av stora delar av resten av världen.

I synnerhet gratulerar jag prinsessan till att ha valt en pojke hon inte ens är avlägset släkt med, något som hade varit svårt om hon följt de gamla traditionerna hos Europas kungahus, att gång på gång gifta ihop sig med varandra. Det är ju så lätt hänt att någon liten olycklig trasig genvariant dyker upp i dubbel uppsättning om man gifter sig med en kusin eller syssling. Som hos den stackars målande greven Henri de Toulouse-Lautrec. Eller som genforskare nyligen visat var fallet med den i pojkåren avlidna faraon Tutanchamon.

Dessutom tycks Europas kungahus ha otur även med sådana gener, som ställer till elände när de dyker upp ensamma. Till exempel drabbades en rad pojkar i olika europeiska kungahus av blödarsjuka, efter det att den brittiska drottning Victorias avkommor  gifts in i husen.

Farmers and Drovers Bank Routing Number class=”alignnone size-full wp-image-2064″ style=”margin-left: 25px; margin-right: 25px;” title=”Kungliga blödarsjukan” src=”http://henrikbranden.se/wp-content/uploads/2010/06/Kungliga-blödarsjukan.jpg” alt=”" width=”473″ height=”244″ />

Det är nämligen så att generna för två proteiner som behövs när blod koagulerar ligger på X-kromosomen. Som pojkar ju bara har en av. Som de ovillkorligen fått av sin mamma. Om den kromosomen bär på en trasig variant av genen för detta koaguleringsprotein, då finns inte som hos flickor en annan, fungerande gen. Så pojkens blod får mycket svårt att levra sig. Vilket på den tiden betydde mycket stor risk för en förtidig död.

Störst historisk betydelse fick denna blödarsjuka i Ryssland, där Nikolaj II var gift med Alexandra, dotter till Victorias dotter Alice. Den  trasiga genen hamnade hos tronföljaren Alexej, och det visade sig att en mystisk självlärd vandrande präst vid namn Rasputin kunde hejda tronföljarens blödningar. Eller snarare lyckades Rasputin övertyga kejsarinnan om att det var han som hejdat blodet. Något som gav prästen stort inflytande över  de politiska besluten under ett antal för tsardömets öde avgörande år: Enligt de tidigare rådgivare som nu såg sitt inflytande minska bar Rasputin skulden för många av de missgrepp, som banade väg fört de två revolutionerna 1917.

En mutation som möjligen haft så stora historiska konsekvenser har naturligtvis varit en svår frestelse. Bland annat för de forskare som några år tidigare med DNA-anlyser visat att en hög ben som grävts upp i skogen utanför Jekaterinburg verkligen tillhörde den avrättade tsarfamiljen. Dessa forskare rapporterade nyligen (Science 326:817) att de plockat fram DNA ur benen både från kejsarinnan Alexandra och tronföljaren Alexej. Att de noga analyserat generna för de två blodkoaguleringsproteinerna i detta DNA. Och att de hittat den genförändring som gett blödarsjuka åt så många europeiska prinsar:

Det är en mutation i genen för blodkoaguleringsfaktor IX. Mutationen ligger inte inne i själva beskrivningen av proteinet, utan i en så kallad intron, ett avsnitt med meningslös information, som är instoppad i genen. Normalt klipps dessa introner bort innan informationen i generna ska användas för att bilda protein. Men denna mutation träffar ett av de ställen som säger till bortklippnings-maskineriet, att här ska det arbeta. Och när den instoppade meningslösa sekvensen inte klipps bort som den ska, kan det inte bildas något fungerande protein.

Den intelligenta läsaren undrar naturligtvis varför dessa introner över huvud taget finns i våra gener. Det gör genforskarna också. Och än har de inte hittat något bra svar.

Andra intressanta aspekter på prinsessebröllop: Unni, Johan, Livbåten.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

2 Kommentarer

  1. Lars N
    Skrivet juni 22, 2010 klockan 3:14 e m | Permalink

    Som vanligt ett mycket intressant och välskrivet inlägg!
    Men jag undar lite över det sista du skrev angående intronerna. Visst är det så att forskare inte med bestämdhet vet varför introner existerar, men det är ju inte svårt att se att det finns vissa fördelar med att ha introner. Dels möjliggör detta ju att en gen kan producera flera olika varianter av sitt protein, genom att ibland hoppa över vissa introner (isoformer).
    Dessutom tror jag nog att det finns vissa evolutionära fördelar med att dela upp generna i moduler på detta sätt. Delar av gener kan ju då lättare dupliceras eller kopplas ihop med andra gener för att ge upphov till nya varianter.

  2. Henrik
    Skrivet juni 22, 2010 klockan 5:12 e m | Permalink

    Du har rätt, det blev en lite för klatschig formulering i slutet. Men det finns mycket att diskutera kring det: hade generna hos de första organismerna introner, varefter de som haft råd att slösa med DNA behållit dem, medan bakterier+arkeer avskaffat dem. Eller uppkom introner/exoner senare under evolutionen, när fosfor slutat vara bristvara och DNA därigenom blivit ”billigare” för det levande att slösa med? Är således det vi ska förklara att de uppkommit hos somliga livsformer, eller att de försvunnit hos andra?