Är det så svårt att använda enkla ord?

Naturvetenskapen sägs vara i kris i Sverige. Barn och unga tycker den är tråkig, besvärlig, svår. Hos vuxna ingår nästan ingen naturvetenskap i den allmänbildning som krävs för att göra sig gällande i bildade sällskap. Naturligtvis finns många samverkande förklaringar till detta. Men jag börjar undra om inte de svenska naturvetarnas rädsla för enkla begripliga termer spelar en viktig roll. Det är som om enkla ord på svenska, som direkt leder tankarna i rätt riktning,  inte är tillräckligt fina och avancerade för att få användas som facktermer.

Låt mig ta ett exempel: Proteiner som griper tag i andra, unga proteiner, som inte utvecklats (veckat ihop sig) färdigt, och därigenom hindrar dem från att trassla ihop sig med andra unga proteiner. Dessa proteiners uppgift är alltså att hålla de unga proteinerna sällskap, för att förhindra otillbörlig fysisk interaktion. Förkläden alltså, i den viktorianska sexualmoralens bemärkelse. Således döptes dessa proteiner snabbt i engelskspråkig vetenskaplig miljö till chaperoner. Och skulle logiskt sett ha kallats förkläden på svenska. Men det var uppenbarligen ett alldeles för trivialt ord för de svenska molekylärbiologerna. Så nu heter det chaperon också på svenska! Av samma anledning talar vi på svenska om translation istället för översättning, transkription där man kunnat säga avskrivning och folding istället för veckning.

Och även när man inte kan använda en anglicism istället för att översätta den vill många av mina naturvetarvänner gärna använda abstrakta, svårgripbara ord istället för konkreta enkla. När jag skrev om genvarianter som kunde finnas på olika platser i arvsmassan i en bok för förstaårsgymnasister saknade mina medförfattare de för dem oundgängliga begreppen allel och locus. Liksom de tyckte att man inte kunde diskutera relationen mellan ens egenskaper och ens genuppsättning utan att införa begreppen fenotyp och genotyp.

Föreställ er därför, kära naturvetarvänner, för ett par minuter att  ni är humanister, och sitter vid ett lunchbord där ni tjuvlyssnar på en biolog som berättar för en annan:

Det är något fel på den probe jag använde för att screena ett cDNA-bibliotek efter amnesiac-genen.

Rena grekiskan, eller hur? Men lyssna nu på vad den brittiske humanist hör, som hör en brittisk biolog säga samma sak:

Det är något fel på den DNA-sond jag använde för att leta efter minnesförlustgenen i ett genbibliotek.

Även om den brittiska humanisten inte förstår alla tekniska och molekylära detaljer fattar han i vart fall vad det hela handlar om! Vilket kanske leder till – gudarna förbjude i svensk akademisk kultur? – att han nyfiket börjar prata med biologerna.

Så mina vänner naturvetare – i akademi, bland vetenskapskommunikatörer och på skolor: Lyssna på våra kollegor i anglosaxiska länder. Se hur naturligt de vågar använda alldagliga begrepp i sitt eget språk som facktermer för komplicerade State Bank of Downs Routing Number fenomen i sina egna vetenskaper. Hur det leder till begrepp som omedelbart leder läsaren och lyssnarens tankar i rätt riktning. Reflektera sedan över vad detta kan betyda för möjligheten att locka in barn och unga mot naturvetenskap. Och för möjligheten att förklara essensen i våra egna ämnen för humanister och samhällsvetare.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

3 Kommentarer

  1. Anders
    Skrivet juli 20, 2010 klockan 2:05 f m | Permalink

    Det är mycket möjligt att krånglig vokabulär har en negativ effekt på ungdomars intresse för naturvetenskap. Jag är ändå inte särskilt positiv till en försvenskning av språkbruket.

    Jämförelsen med britter är inte riktigt rättvis, eftersom deras modersmål är just engelska – engelska är vetenskapens språk, så är det bara, och en del råkar ha det som modersmål.

    Det är jobbigt att ha två ord för allting. ”DNA-sond – menar han DNA-probe?” Jag tycker även att de flesta försök till försvenskningar av facktermer känns krystade och fumliga. Och även om man helt bortser ifrån det estetiska så är svenska varianter ofta rent explicit sämre på att förmedla information – ofta förloras något i översättningen.

    Ta ditt exempel ”screen” -> ”leta”. ”Leta” är ett mer generellt ord – man kan leta gener på många olika sätt, kanske samplar man en handfull utav tusentals möjligheter och hoppas på det bästa? – i ordet ”screen” däremot finns en komponent som antyder att letandet är heltäckande eller nära på heltäckande och att hela den screenade populationen (av DNA-molekyler i detta fall) i alla fall har en teoretisk chans att bli hittad. Jag skulle kunna komma med liknande invändningar mot många andra svenska termer. Genom att byta ut ”cDNA” mot ”gen” så går du miste om en hel massa information om experimentet i fråga. Etc.

    Men sedan är det klart att språkbruket beror på målgruppen och vilken förståelse- och kunskapsnivå det är tänkt att denna ska uppnå. Om vi inte pratar om den akademiska världen utan utbildning av barn och ungdomar, speciellt i de yngre åldrarna, då är det klart att man ska mjuka upp terminologin och fokusera mer på förståelsen. Men högre upp i åldrarna så tror jag att för kraftig försvenskning av vokabulären riskerar att leda till förmjukning av förståelsen och kunskapen.

    (Vi har dock tur i svenskan då många engelska termer enkelt kan försvenskas men låta nästan likadant som orginaltermen (mitokondrie, kromosom, bakterie, ribosom, telomer, gen, protein, molekyl, etc.) och därmed klara oss undan ovan nämnda informationsförluster.)

  2. Henrik
    Skrivet juli 20, 2010 klockan 5:12 e m | Permalink

    Anders,
    Det jag riktar mig mot är inte i första hand användningen av anglicismer , utan att man inte vågar använda enkla ord som leder den okunniges tankar i rätt riktning, som facktermer.

    Jag protesterar inte heller mot att vi använder facktermer med mycket speciell och exakt betydelse, utan den feghet vi svenska naturvetare visar när vi väljer hur den fackterm som etablerat sig i den engelsktalande vetenskapliga miljön översätts till svenska. Naturligtvis har de molekylärbiologiska termerna ”screening” och ”probe” i engelska språket en mycket smalare och mer avgränsad betydelse än samma ord har i vardagsspråket (och den precisering du gör av begreppet ”screena” har vad jag förstår snarare med dess medicinska och molekylärbiologiska innebörd än dess allmänna betydelse att göra). Om vi översätter facktermen ”screening” med ord som ”leta genom” eller ”söka av”, och facktermen ”probe” med ”sond” får naturligtvis dessa facktermer även i svenska en mer preciserad innebörd än vardagsorden. För hundrafemtio år sedan var man inte lika räddhågade (eller mer språkligt medvetna!), så för äldre naturvetenskapliga begrepp har vi rimliga svenska termer som naturligt urval och värmemängd.

    Tanken att ”mjuka upp” terminologin nedanför universitetsnivån tror jag är problematisk. (1) Min bestämda erfarenhet efter mer än tio års arbete i skärningspunkten mellan skola och forskning är att det hos en stor andel av våra gymnasielärare finns en mycket stark övertygelse om att förståelse förutsätter begrepp, att man inte kan förstå fenomen utan att kunna precisera och definiera de relevanta begreppen. (En mycket starkare övertygelse än den man hittar bland de forskare, som dagligen ser hur begreppens innebörd ständigt förändras och förskjuts.) (2) De försök som görs i en del populärvetenskapliga artiklar och läroböcker att förenkla för läsaren genom att ta bort svåra ord inger förskräckelse. Jag menar nog att ansvaret för att det uppkommer ett fungerande , tillräckligt strikt men samtidigt begripligt sätt att prata på svenska om det vi sysslar med åligger oss som är verksamma inom olika vetenskapsfält, inte någon annan.

    Vad gäller cDNA ber jag om ursäkt, jag skulle naturligtvis ha skrivit genbibliotek även i det första fingerade citatet. Detta förändrar dock inte huvudpoängen i jämförelsen.

  3. Edward
    Skrivet februari 27, 2011 klockan 5:18 e m | Permalink

    Kan inte ens modersmål spela stor roll här? När ett svenskt barn kommer i kontakt med engelskan så är det genom häftiga filmer, musik etc. Man fortsätter med det i vuxen ålder och använder engelska termer på saker och ting eftersom man tycker att det ger ett mer seriöst intryck.

    Själv är jag andra generationens invandrare, jag pratade engelska hemma och svenska på dagis/förskolan/skolan. Jag tror det är anledningen till att jag inte associerar engelska med något tufft, utan i motsats till de svenskar jag känner gärna försöker försvenska saker och ting.