Naturvetenskapen sägs vara i kris i Sverige. Barn och unga tycker den är tråkig, besvärlig, svår. Hos vuxna ingår nästan ingen naturvetenskap i den allmänbildning som krävs för att göra sig gällande i bildade sällskap. Naturligtvis finns många samverkande förklaringar till detta. Men jag börjar undra om inte de svenska naturvetarnas rädsla för enkla begripliga termer spelar en viktig roll. Det är som om enkla ord på svenska, som direkt leder tankarna i rätt riktning,  inte är tillräckligt fina och avancerade för att få användas som facktermer.

Låt mig ta ett exempel: Proteiner som griper tag i andra, unga proteiner, som inte utvecklats (veckat ihop sig) färdigt, och därigenom hindrar dem från att trassla ihop sig med andra unga proteiner. Dessa proteiners uppgift är alltså att hålla de unga proteinerna sällskap, för att förhindra otillbörlig fysisk interaktion. Förkläden alltså, i den viktorianska sexualmoralens bemärkelse. Således döptes dessa proteiner snabbt i engelskspråkig vetenskaplig miljö till chaperoner. Och skulle logiskt sett ha kallats förkläden på svenska. Men det var uppenbarligen ett alldeles för trivialt ord för de svenska molekylärbiologerna. Så nu heter det chaperon också på svenska! Av samma anledning talar vi på svenska om translation istället för översättning, transkription där man kunnat säga avskrivning och folding istället för veckning.

Och även när man inte kan använda en anglicism istället för att översätta den vill många av mina naturvetarvänner gärna använda abstrakta, svårgripbara ord istället för konkreta enkla. När jag skrev om genvarianter som kunde finnas på olika platser i arvsmassan i en bok för förstaårsgymnasister saknade mina medförfattare de för dem oundgängliga begreppen allel och locus. Liksom de tyckte att man inte kunde diskutera relationen mellan ens egenskaper och ens genuppsättning utan att införa begreppen fenotyp och genotyp.

Föreställ er därför, kära naturvetarvänner, för ett par minuter att  ni är humanister, och sitter vid ett lunchbord där ni tjuvlyssnar på en biolog som berättar för en annan:

Det är något fel på den probe jag använde för att screena ett cDNA-bibliotek efter amnesiac-genen.

Rena grekiskan, eller hur? Men lyssna nu på vad den brittiske humanist hör, som hör en brittisk biolog säga samma sak:

Det är något fel på den DNA-sond jag använde för att leta efter minnesförlustgenen i ett genbibliotek.

Även om den brittiska humanisten inte förstår alla tekniska och molekylära detaljer fattar han i vart fall vad det hela handlar om! Vilket kanske leder till – gudarna förbjude i svensk akademisk kultur? – att han nyfiket börjar prata med biologerna.

Så mina vänner naturvetare – i akademi, bland vetenskapskommunikatörer och på skolor: Lyssna på våra kollegor i anglosaxiska länder. Se hur naturligt de vågar använda alldagliga begrepp i sitt eget språk som facktermer för komplicerade  fenomen i sina egna vetenskaper. Hur det leder till begrepp som omedelbart leder läsaren och lyssnarens tankar i rätt riktning. Reflektera sedan över vad detta kan betyda för möjligheten att locka in barn och unga mot naturvetenskap. Och för möjligheten att förklara essensen i våra egna ämnen för humanister och samhällsvetare.