Sära på forskning och politik i klimatarbetet!

Nu rapporteras (SvD, DN) att den stora utvärderingen av FNs klimatpanels arbetssätt är klar.

Föga förvånande rekommenderas att man skärper arbetssättet, så att man i fortsättningen kan vara säkrare på att beskrivning, prognoser och rekommendationer bara bygger på vetenskap:

  • För det första ska bara sådana vetenskapliga artiklar som granskats av andra forskare innan de publicerats få vara underlag. Kraven blir därmed lika höga som för en vetenskaplig översiktsartikel. Det har flera fördelar: (1) Det blir färre pinsamma misstag, som att Himalayas glaciärer snart skulle vara helt nedsmälta. (2) Det desarmerar möjligheten att beskylla rapporterna för ovetenskaplighet; att genom kritik mot detaljer kasta tvivel över behovet av att lägga om vårt sätt att använda energi.
  • För det andra ska de forskare som skriver översikter av olika delområden få ett direkt uppdrag att redovisa och redogöra för vetenskapliga kontroverser inom de områden de behandlar.  (Denna rekommendation nämns av någon egendomlig anledning inte i de svenska tidningarnas rapportering!) Förhoppningsvis kan det ge en mer balanserad presentation i framtida rapporter kring osäkerheten i de olika prognosmodeller som används.
  • För det tredje ges rent organisatoriska rekommendationer, som att skapa en exekutivkommitté som möts ofta och kan fatta mindre viktiga beslut och att en ”executive director” ska utses som har hand om den praktiska organisationen av arbetet.

Men ett förslag saknar jag: I själva klimatpanelen sitter idag forskare och politiker i samma församling, och ska där försöka ena sig om både en vetenskaplig beskrivning av situationen, och politiska rekommendationer om vad man ska göra åt den. Och det är en olycklig ordning!

Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt både politik och åt vetenskap. Bägge verksamheterna är mycket viktiga. Men det finns en mycket betydelsefull skillnad mellan dem: Vetenskap bygger på tvivel, medan politik bygger på övertygelser! En forskare måste hela tiden ifrågasätta sina resultat, betvivla sina övertygelser, leta andra förklaringar än dem man tidigare haft. Medan en politiker måste vägledas av en övertygelse, och ha förmåga att handla.

Därför har vi i de allra flesta sammanhang en ordning där politikerna lämnar forskarna ifred medan de diskuterar sig fram till den bästa möjliga beskrivning och förklaring de kan ge till sakernas tillstånd. Varefter politikerna sedan lyssnar på forskarna och frågar dem tills de förstår vad forskarna försökt säga. Varpå forskarna sedan lämnar politikerna ifred med att utifrån sina värderingar (och alla andra saker som måste tas hänsyn till) fatta beslut.

Tittar man bakåt i historien ser man faktiskt flera förskräckande exempel på hur saker kan gå snett när vetenskap och politik blandas, och vetenskapsmän knuffar politiker framför sig. (Det värsta har jag bloggat om här.)

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

3 Kommentarer

  1. Skrivet augusti 30, 2010 klockan 8:30 e m | Permalink

    Hej Henrik,

    Intressant inlägg! Håller med dig helt i sakfrågan, självklart måste IPCC:s rekommendationer grundas på material och slutsatser som peer-reviewats.

    Jag är visserligen ingen klimatforskare, så jag känner inte till dagens ordning i detalj. Men en sak funderar jag över: i något skede ska ju, som du beskriver, forskare och politiker ändå möta varandra?
    Som jag uppfattar det, den frågeställning du tar upp handlar framför allt om i vilken mån det är tveksamt att forskare och politiker tillsammans sammanfattar forskningsläget och kommer med rekommendationer, som du skriver sker i IPCC.

    Frågan är om det ändå inte är i praktiken så att rollerna är rätt så separerade: forskarna skriver om forskningsläget och politikerna i panelen drar politiska slutsatser av detta. I så fall kanske inte din fråga är lika central? Någon erfaren IPCC-delegats synpunkter på IPCC:s arbetssätt vore välkomna. Kanske ett lämpligt objekt för någon socialantropologisk studie?

  2. Henrik
    Skrivet augusti 30, 2010 klockan 9:47 e m | Permalink

    Hej Jon Petter,
    En hög kommentarer som något går vid sidan om, men ändå enligt min mening har bäring på grundfrågeställningen: (a) Vi märker i den offentliga debatten om klimatfrågan både att en hel del politiker/proffstyckare gärna vill diskutera själva tillförlitligheten i forskningen, och att många forskare inte tvekar att högt och ljudligt förklara vilka politiska slutsatser de anser är nödvändiga. (b) Från EUs GMO-hantering är det uppenbart att det kan gå väldigt tokigt om man inte separerar vetenskapliga från politiska avvägningar. (Politiker har skapat ett regelverk där bara vetenskapliga synpunkter ska beaktas, och sedan sitter regeringarna i många länder och ger sina vetenskapliga representanter i expertkommittéerna politiska instruktioner som gör att forskarna måste säga saker de vet är rent strunt.) (c) Betänk hur vetenskapssamhället för åttio år sedan drev fram rashygien och tvångssteriliseringar: Vetenskapsmän identifierade utifrån dåtidens vetenskap och de då allmänt accepterade samhälleliga tolkningsramarna ett problem, de övertygade sig om att problemet var ett allvarligt hot mot samhällets fortsatta utveckling och att det var akut, de artikulerade både problem och detaljerade förslag till lösningar, och politiker övertygades och anammade stora delar av handlingsplanerna. Jag menar absolut inte att jag tror att klimatrörelsen kommer att visa sig ha varit lika fel ute som den rashygieniska rörelsen, men en mångårig närkamp med frågan vad forskarsamhället egentligen har att lära sig av rashygienen och förintelsen har övertygat mig om att det är oerhört viktigt att vetenskapssamhället och det politiska samhället håller på sina respektive roller, och att ju starkare känslan är av att stå inför en ödesfråga, desto viktigare är det att hålla rollerna isär. (d) Slutligen ett argument som pekar åt motsatt håll: Det är oerhört viktigt att politiker och forskare verkligen kommer samman, både för att dela kunskap och erfarenheter kring de stora frågorna med varandra, och för att få förståelse för förutsättningarna för varandras arbete. Onekligen är det mycket enklare att få både forskare och politiker på tillräcklig nivå att verkligen komma på sammankomster ifall det finns en tydlig agenda och ska fattas verkliga beslut, än om det är en samtalsklubb.

  3. Lord Metroid
    Skrivet september 2, 2010 klockan 12:49 e m | Permalink

    Politiseringen av forskning är ett stort problem och ska inte förekomma i ett civiliserat samhälle. Men som all forskning måste man vara konstant kritiskt. Speciellt när det är forskning som kommer från statliga universiteten och företag.

    Så som jag ser det så går inte politik och forskning att separera förrän. Forskarna själva vägrar att slicka maktens stövlar för att få finansering. En ny affärsplan för indie-forskning är vad som behövs.