Efter upphovsrätten

Detta inlägg är flyttat till min nya blogg för mer politiska tankar. Här är inlägget!

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

3 Kommentarer

  1. Skrivet september 3, 2010 klockan 10:05 e m | Permalink

    Underbart resonerat!

  2. Skrivet september 4, 2010 klockan 2:29 e m | Permalink

    Mycket bra skrivet.

    Skulle vilja lägga till möjligheten att sälja ”mervärde” för fans (kanske täcks delvis av det du skrev). T.ex. att ha en ”fanclub” med liten medlemsavgift där man kan chatta med ”kreatören” någon gång ibland, kanske få lite ”inside info”, vara först med att få smakprov på nya saker etc etc. Bara fantasin sätter gränserna…

  3. Skrivet september 4, 2010 klockan 7:44 e m | Permalink

    Jag har länge varit förvissad om att den ekonomiska upphovsrätten har en framtid också med en terabyte lagringsutrymme i var mans bostad, och kanske är jag det i någon mån fortfarande. Jag tycker dock inte att den frågan har någon större betydelse för mitt politiska ställningstagande. Vad som är möjligt att tjäna pengar på, och vilka näringsgrenar som kommer att blomstra, beror i väldigt liten grad på vilka lagar vi stiftar, men desto mer på de naturliga, sociala och tekniska förutsättningarna i samhället.

    Att i det läget försöka upprätthålla ett oförändrat intäktsflöde åt vissa redan etablerade företag skiljer sig inte nämnvärt från statligt stöd åt en varvs- eller tekoindustri på fallrepet, eller från ren planekonomi av sovjetisk modell där politiskt tillsatta verksamhetschefer snarare än rådande efterfrågan på marknaden får avgöra hur många ton sängar som skall produceras de närmaste fem åren.

    Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde argumentet ”ingen kommer att kunna köpa lastfartyg eller kläder om vi inte har en inhemsk industri för att tillgodose behoven” som försvar för de offentliga stödåtgärderna, utan motivet var rent nationalekonomiskt: Vi måste behålla arbetstillfällena i Sverige. Hotet utgjordes av konkurrensen från låglöneländer och av förändrade förutsättningar på världsmarknaden, inte av några svårigheter att föda och värma den egna befolkningen.

    Därför har jag svårt att ta till mig argumentet ”vem skall skriva låtar om inte kompositörerna kan få betalt”; det låter lika mycket gripet ur luften som ”vem skall bygga båtar om inte varvsarbetarna kan få betalt” även om jag är fullt medveten om de påtagliga skillnaderna mellan materiell och immateriell ”produktion”. Det är helt enkelt inte min roll eller uppgift att sörja för vare sig varvsarbetarnas eller kompositörernas intäkter genom att upprätthålla en artificiell efterfrågan på deras alster; jag kommer att fortsätta att åka båt vare sig båten är sjösatt i Göteborg eller i Taipei, och jag kommer att lyssna på musik vare sig den spelas i svensk radio eller kan laddas ned via Internet.

    Att jag som individ skulle förbjudas att gratis ladda ned och lyssna på en låt som artisten inte fått full ersättning för är för mig minst lika barockt som att jag skulle förbjudas att resa med en finlandsfärja som byggts i ett land utan fackliga rättigheter eller avtalsenliga löner för varvsarbetarna. Jag kan personligen ha etiska betänkligheter beträffande mitt agerande i de enskilda fallen, just på grund av det ekonomiska mellan produktion och konsumtion, men det är en bedömning som jag själv skall göra, inte något man lagstifta om.

    Därför vill jag inte heller acceptera argumentet att båda delarna av en transaktion mellan två parter, både ”uppladdning” och ”nedladdning”, nödvändigtvis måste vara lika lagliga (eller lika olagliga). Den som säljer en oauktoriserad kopia kan mycket väl befinnas ha begått intrång i upphovsrätt, samtidigt som den som köper sagda kopia inte har gjort sig skyldig ens till anstiftan till brott.

    Jag tror mig alltså ha starka argument för att medge en fredad zon, den privata kommunikationen, där några upphovsrättsliga anspråk inte kan göras gällande, och det är det enda jag anser att jag behöver argumentera för. Huruvida det sedan går att konstruera ett fungerande upphovsrättsligt regelverk för marknaden utanför denna fredade zon är strängt taget inte mitt problem. Man kan som du ge förslag på alternativa sätt att tjäna pengar på kultur än massiv försäljning av ”exemplar”, men dessa sätt får då bara ses som alternativ till att inte tjäna några pengar alls. Den eventuella frånvaron av sådana intäktskällor får inte ses som ett skäl att inkräkta också på den fredade zonen.

    Man kan jämföra med varumärkesrätten, som endast gäller den som faktiskt bedriver näringsverksamhet, inte enskilda konsumenter. Om denna begränsning inte hade förelegat, utan även enskilda hade förbjudits att utan rättsinnehavarnas medgivande omnämna deras produkter i negativa eller positiva ordalag, då hade vi visserligen också kunnat ha en i någon mening fungerande marknadsekonomi, men en som varit starkt beskuren av censur. Att i ett sådant samhälle förespråka varumärkesrättens begränsning hade säkerligen mötts av samma skeptiska invändningar: ”Men hur skall konsumenterna kunna lita på reklamen, om vem som helst kan sprida felaktiga påståenden om produkterna?”

    Många är dessvärre fast i ett tänkande som går ut på att de regler som gäller just nu är de enda tänkbara, eftersom varje förändring av regelverket skulle innebära att de rättigheter som någon har nu inte längre skulle erkännas, och den verksamhet de bedriver med stöd av dessa rättigheter därför skulle upphöra. Det råder en grasserade visionslöshet på det samhällsekonomiska området.

En trackback