Varför oengagerade mödrar får lössläppta döttrar

Hur kommer det sig att barndomsupplevelser kan prägla oss för resten av livet? Hur går det till när händelser tidigt i livet påverkar vad som sker i både hjärnan och kroppen när vi blir vuxna och gamla? Länge hade vi biologer svårt att svara på den frågan. Men under de senaste åren har forskare kommit ett svar på spåren, som beskrivs i en halvpopulär översiktsartikel i senaste numret av tidskriften Nature (467:146).

Artikeln börjar hos beteendevetaren Frances Champagne på Columbia University i New York. Hon studerar råtthonors sexlust, och har upptäckt att råtthonor som i barndomen blev väl ompysslade och slickade av sina mödrar är mycket mer reserverade inför råtthanars uppvaktning än de honor, vars mödrar inte brydde sig så mycket. Frances frågade sig hur detta kommer sig. Hon upptäckte då att de som haft oengagerade mödrar när de sedan blir vuxna har mycket mer än andra möss av det protein som fångar upp och reagerar på könshormonet östrogen. Så de reagerar kraftigare på hormonet.

Men varför bildar de försummade råttorna mer av detta mottagarprotein? Champagne vet inte än, men hon har en misstanke. Förutom själva grundinformationen i våra arvsanlag (en lång rad med A, T, G och C) finns nämligen en slags tilläggsinformation, som bland annat består av kemikalier som kallas metylgrupper, som kan fästas på olika ställen på DNA-molekylen, och stänga av de gener som ligger i närheten. Och sitta kvar mycket länge, ofta hela resten av en individs liv.

För sex-sju år sedan studerade Champagnes dåvarande handledare, Michael Meaney, råttungar som inte blev ordentligt ompysslade av sina mödrar. Han upptäckte att de i en region av hjärnan (som kallas hippocampus) fäste sådana metylgrupper invid genen för det protein som fångar upp stresshormonet kortisol. Så att där under hela resten av råttornas liv bildades mycket mindre än normalt av proteinet. Vilket gav råttorna stora problem att hantera stress.

Sedan dess har flera liknande upptäckter rapporterats:

  • Råttungar som upprepade gånger blir vettskrämda (genom att placeras invid en katt) får även de ovanligt mycket metylgrupper invid genen för proteinet som fångar upp kortisol. Och får stora problem med att hantera stress.
  • Människor som utsatts för sexuella övergrepp visade sig också ha ovanligt många metylgrupper på detta ställe.
  • Musungar som separerats från sin mor har visat sig få färre metylgrupper än normalt runt genen för ett hormon (vasopressin), som har stor betydelse för humöret. Och växer upp till vuxna med ökad risk för depressionsliknande syndrom.
  • Experiment med både råttor och möss tyder på att hur väl man fungerar socialt som vuxen påverkas av mängden metylgrupper framför en gen (som kallas bdnf), som beskriver ett protein som får nervceller att dela sig. Och att mängden metylgrupper på det stället påverkas av hur väl omhändertagen man var som unge.

Således är det ingen orimlig tanke att de av Frances Champagnes råttor som blivit illa behandlade av sina mödrar fått färre metylgrupper invid genen för det protein som fångar upp och reagerar på östrogen. Och att detta kan vara förklaringen till att de försummade råttorna är mycket villigare än sina väl omhändertagna kusiner att tacka ja till hanarnas uppvaktning.

Vi biologer påstås ofta tro att miljö och uppväxt inte spelar någon roll, och att arv, gener och molekyler skulle förklara alla våra olika egenskaper och beteenden. Men det allra mest spännande som genforskningen idag ägnar sig åt är faktiskt att ta reda på hur det går till i detalj, när miljön påverkar och ibland till och med bestämmer hur vi ska använda våra gener. Dvs, hur det går till på molekylernas nivå när miljön och arvet samverkar om att forma oss till dem vi blir!

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

En trackback

  • Av Lamarck revisited! | Henrik Brändén den september 27, 2010 kl 6:02 e m

    [...] olika celler specialiserar sig åt olika håll i kroppen. Och när tidiga händelser och miljöer påverkar kroppens funktion senare i [...]