GM växter och världskapitalismen…

I debatten möter jag två typer av motstånd eller rädsla för GMO. Den vanligaste bygger på en närmast religiös föreställning om en naturlig ordning, som vi människor inte har rätt att pilla i. Ofta kombinerad med en föreställning om att naturen kommer att ”slå tillbaka” mot oss.  Denna attityd möter jag både bland allmänt radikala lekmän och miljöintresserade, och hos gymnasielärare i såväl naturvetenskapliga som andra ämnen.

Den andra typen av motstånd möter jag hos en del pålästa politiker och biologiska forskare. Det handlar inte om gentekniken i sig, utan om en olust inför hur gentekniken används i det ekonomiska system som omgärdar dagens jordbruk. Den alltid lika spännande utvecklingsbiologen Erik Svensson gav igår på sin blogg en tydlig och stringent formulering av denna kritik. För att få den att gå ihop krävs dock att man delar Eriks tämligen renlärigt marxistiska samhällsanalys, som leder honom till slutsatsen:

På längre sikt skulle GMO-tekniken visserligen kunna komma mänskligheten till nytta, men för detta krävs ett bryte med det kapitalistiska produktionssättet och ett systemskifte i socialistisk riktning, mot och i form av demokratisk planhushållning och ekosocialism.

Som obotlig reformist har jag större förhoppningar än Erik om att gentekniken kan komma andra än storföretagen till nytta även innan vi kommit hela vägen fram till socialismen.

Nya genmodifierade grödor utvecklas nämligen inte bara av de stora transnationella företagen, med syfte att suga ut licenspengar från fattiga småbönder. En stor andel av utvecklingen av nya grödor sker idag i offentligt (och stiftelse-) finansierade samarbetsprojekt mellan universitetsforskare i utvecklingsländer och den rika världen. Där de personer och företag som har patent som utnyttjas förmås att skriva bort rätten att ta ut licensavgifter så länge de grödor som tas fram används av familjejordbruk med begränsade inkomster. (I somliga projekt genom en inkomstgräns för dem som får köpa licensfritt, i andra genom ett tak för hur mycket utsäde var bonde får köpa fritt).

Mest känt bland dessa projekt är det omtalade ”gyllene riset”, som innehåller en uppsättning extra gener som gör att riskornen blir gulfärgade av beta-karotein, ett förstadium till det vitamin A, som många människor i risodlande bondesamhällen i Sydostasien lider brist av, vilket gör att många barn drabbas av blindhet. Med de senaste versionerna av detta ris skulle en näve okokt ris om dagen (ca 40 gram) räcka för dagsbehovet av vitaminen.

I andra projekt arbetas på liknande sätt med att förbättra näringsinnehållet (mineraler, vitaminer och essensiella aminosyror) i sorghum (The Africa Biofortified Sorghum Project med afrikanska och nordamerikanska forskare) och kassawa (BioCassawa Plus, ett samarbete mellan forskare i USA, Europa, Sydamerika och Afrika). Man har redan fått tillstånd att starta fältförsök med de första nya kassawasorterna i både Nigeria och Kenya. Och redan för några år sedan startades testodlingar i Uganda av en genmodifierad matbanan, framtagen av inhemska och nederländska forskare, som är tålig mot en svampsjukdom, som inte sällan förstör hälften av en bondes skörd.

För mig förefaller det dessutom som om olika växtförädlingsföretags strävan att gå med vinst inte alltid behöver leda till försämringar eller problem för de bönder, som använder deras produkter: Den torktoleranta majs, som det hatade storföretaget Monsanto utvecklat: Skulle inte den kunna vara ett exempel på en win/win-situation, som både förbättrar avkastning för bönder, förbättrar försörjningsläget i torkdrabbade länder och göder Monsantos aktieägares plånböcker? De stora företagen ger sig till och med in i projekt, som lovar att resultatet ska kunna komma småbönder till godo utan licensavgifter: exempelvis samarbetar offentligt finansierade forskare från Afrika och Mellanamerika med Gates foundation och Monsanto, och har redan tagit fram torktoleranta majssorter, anpassade efter förhållanden i Afrika, som nu är klara för fältförsök.

Dessutom sker en betydande utveckling i statliga laboratorier och mindre växtförädlingsföretag, runt om i världen. Där utvecklingen (om kanske inte alltid den slutliga kommersialiseringen) sker oberoende av de stora transnationella giganterna: Kinesiska forskare har tagit fram risvarianter, som står emot lokala insekter. I Sydafrika testodlas nu majs, som är står emot en lokal virussjukdom (maize streak virus). Afrikanska forskare arbetar med att göra matbananen resistent även mot den allvarliga sjukdomen ”Banana bacterial wilt” Statligt finansierade forskare i Australien arbetar med att ta fram torktolerant vete. Och så vidare.

Att på ideologiska grunder avfärda allt detta som meningslöst för jordens möjlighet att försörja en växande befolkning, och för fattiga människors möjlighet att förbättra sin lott, det är helt enkelt inte rimligt! Bara för att den första egenskap som togs fram med genteknik (tålighet mot ogräsmedel) framför allt varit till nytta i det storskaliga, högteknologiska jordbruket måste inte samma sak gälla alla nya varianter som tas fram med genteknik.  Bara för att ett stort företag gör vinst på en verksamhet behöver den inte med nödvändighet vara dålig för alla andra.

Däremot håller jag med Erik om att man måste vara uppmärksam och vaksam på vad de stora företagen gör. Så att de, till exempel, inte sätter in terminator-gener i grödorna, som gör det omöjligt för fattiga bönder att använda skörden som utsäde. Men denna vaksamhet får inte gå över gränsen till paranoja. Och det har den gjort hos den internationella miljörörelse, som trots att flera noggranna undersökningar (se Nature Biotechnology 27:9) pekar i motsatt riktning fortsätter sprida myten om den genmodifierade bomullens anssvar för en självmordsvåg i Indien i mitten av 2000-talet.

Jag hör i andra sammanhang till dem som ofta påpekar att genteknik på växter måste ses i ett socialt och politiskt sammanhang, att man inte kan bortse från frågorna om makt över jordbruket och makt över världens mat när vi diskuterar frågorna. Men den diskussionen måste utgå från fakta. Och de senaste åren har mycket hänt, som ger skäl att vara betydligt mer optimistisk än Erik.

Rättelse 28/11 14.31: Erik har förtjänstfullt (i kommentarsfältet till sitt blogginlägg) gjort en litteraturgenomgång av diskussionen runt den indiska självmordsvågen  och Monsantos insektstoleranta bomull, som lett oss bägge att modifiera våra respektive övertygelser och konstatera att läget är oklart, ”The jury is out” …

På längre sikt skulle GMO-tekniken visserligen kunna komma mänskligheten till nytta, men för detta krävs ett bryte med det kapitalistiska produktionssättet och ett systemskifte i socialistisk riktning, mot och i form av demokratisk planhushållning och ekosocialism.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

4 Kommentarer

  1. Skrivet oktober 28, 2010 klockan 4:08 e m | Permalink

    Det här kan nog bli början på just den mer nyanserade diskussion om GMO:s som jag efterlyste i mitt originalinlägg. Jag ser en hel del gemensamma ståndpunkter i ditt inlägg med mina synpunkter, och jag vill betona att jag i första hand inte kritiserade dig bland ”GMO-försvararna” (i den mån de är en enhetlig grupp), utan snarare Torbjörn Fagerström.

    En del av det du säger tycker jag bekräftar vad jag efterlyste: mer demokratisk kontroll över tekniken, starkare statligt engagemang/finansiering över forskningen kring GMO:s, regleringar och att inte låta de privata företagen härja fritt. I så mån påminner det t. ex. om problematiken kring gensekvensieringsprojekten på 1990-talet: statligt finansierade ”HUGO” var förmodligen nödvändigt för att kunskapen om t. ex. det mänskliga genomet inte skulle ”låsas in” av privata storföretag, utan blev nu istället allmänt tillgänglig via t. ex. GENBANK. Makten över de icke-materiella resurserna (”know how”) kan inte bara släppas till de privata företagen och det krävs stora statliga investeringar i offentligt finansierad forskning som i första hand inte är vinstdrivande för att sätta press på de stora privata företagen.

    Det är alltså själva pudelns kärna: ska GMO-tekniken användas på ett konstruktivt vis så krävs det statliga och offentliga investeringar så att vi inte hamnar i samma situation som med läkemedelsföretagen där vinstmarginalerna är extremt höga och där de stora företagen satsar oerhört lite forskningspengar på t. ex. tropiska sjukdomar, men öser pengar över välfärdssjukdomar som t. ex. diabetes. Utgångspunkten kan inte vara att tekniken ska släppas fri, att företagen har goda avsikter eller att det sker någon slags självreglering; utgångspunkten måste istället vara att makten över tekniken får inte koncentreras i några få händer. De exakta formerna hur detta ska organiseras kan förstås diskuteras, och detaljerna behöver vi kanske inte gå in på här.

    Jag vill också betona att jag inte betraktar mig som ”renlärig” marxist, dock marxist, vilket inte är samma sak. Sedan ser jag dikotomin mellan ”reformism” (som du kallar dig) och ”revolution” som lite överspelad idag. Iochmed kollapsen för Sovjetblocket så har den klassiska leninistiska revolutionära vägen till socialismen förlorat sin roll som ett reellt alternativ. Men även den klassiska socialdemokratiska vägen att gradvis reformera kapitalismen i riktning mot socialismen befinner sig i kris, kanske för att man har haft svårt att motivera sin existens som ”Tredje Kraft” när Sovjet föll. Krisen för traditionella socialdemokratiska, socialistiska och kommunistiska partier har pågått sedan 1990-talet, även om de har olika anledningar.

    Någon form av socialdemokratisk och socialistisk förnyelse är nödvändig, men jag är tyvärr inte rätt person att berätta vad som bör göras. Men både det klassiska reformistiska Folkhemsprojektet och den revolutionära socialismen står inte på agendan idag. Vilket dock inte bör hindra undertecknad och andra från att bedriva socialistiskt inspirerad systemkritik och ifrågasätta dagens kapitalistiska marknadsekonomi som den enda möjliga vägen, eller det enda existerande alternativet.

  2. Skrivet oktober 28, 2010 klockan 4:28 e m | Permalink

    Jag ska också tillägga att jag ser socialismen som en vidareutveckling av demokratin till att också omfatta det ekonomiska området (”ekonomisk demokrati”, som socialdemokrater pratade ofta om förr). Därför räcker givetvis inte ENBART statligt ägande och statliga investeringar på GMO-området, utan det krävs också tydliga ägarinstruktioner och demokratisering även av den statliga sektorn. Vattenfall är t. ex. statligt men deras investeringar i kolkraftverk i Tyskland ser jag inte som så lyckade (men heller inget argument mot statligt ägande). Att Kina gör stora statliga investeringar på GMO-området vad gäller forskning är kanske iochförsig inte dåligt, men den kinesiska enpartistaten är ju knappast demokratisk så detta behöver inte per automatik innebära att det blir bättre än de stora företagens investeringar.

    Det är kanske självklarheter, egentligen, men jag ville bara klargöra min position så att den blir extra tydlig här.

  3. Henrik
    Skrivet oktober 29, 2010 klockan 12:07 f m | Permalink

    Hej Erik,
    Sorry att jag använde termen ”renlärig marxistisk samhällsanalys”. Vad jag syftade på var att du tydligt skrev i din bloggpost att GM växter inte kan leda till några förbättringar medan vi har kapitalism. (”På längre sikt skulle GMO-tekniken visserligen kunna komma mänskligheten till nytta, men för detta krävs ett bryte med det kapitalistiska produktionssättet och ett systemskifte i socialistisk riktning” och ”Ja till GMO:s under socialismen, nej till privata monopolbildningar och profitjakt med hjälp av GMO:s under dagens privatkapitalistiska ekonomiska system.”) Medan jag tror att GM växter redan här och nu kan vara till viss hjälp för att skapa en drägligare tillvaro för många människor. För mig (som tillbringat min ungdom i SSU i ständiga diskussioner med leninistiska vänner i KU, SP mm) är detta uppenbart skillnaden mellan den revolutionära och den reformistiska/revisionistiska synen: Kan förändringen börja här och nu inom ramen för kapitalismen, eller måste systemet först vältas över ända?

    Om det du menar är att vi inte kan förlita oss på de privata och vinstdrivande aktörernas välvilja för att få den växtförädling som svarar mot de många människornas behov i fattigare länder, utan att det för detta krävs statliga insatser. Och att det är viktigt att de upptäckter som görs och innovationer som skapas inte låses in i patent som hindrar utvecklingsländernas fattigbönder att få del av framstegens frukter, ja då står vi mycket nära varandra. Möjligen finns nyansskillnader i synen på genpatent. Som vi i så fall kanske ska ta en separat diskussion om.

  4. Skrivet oktober 29, 2010 klockan 4:01 e m | Permalink

    Intressant!

    GMO kan användas inom en grön politisk tanke

    http://waldemaringdahl.blogspot.com/2010/03/genmodifieratekologiskt-framtiden.html

En trackback