”Under en förälskelse vill människor inget hellre än att förenas med den älskade. Man känner stark empati för och är känslomässigt beroende av henne. Man idealiserar den älskade – hon har inga fel. Och man stuvar radikalt om i prioriteringarna i sitt liv. Den italienske sociologen Francesco Alberoni menar till och med att själva funktionen för förälskelser är att ge oss den energi och motivation som behövs för att göra omvälvande förändringar i våra liv, och att nya förälskelser därför kommer när man kört fast i livet.

Vid förälskelse tycks flera av de grundemotioner vi diskuterade i kapitel 7 samverka. När förälskade försökspersoner får titta på bilder av föremålet för sin förälskelse aktiveras nervbanor som åstadkommer den mycket positivt laddade grundemotion vi kallade ivrig förväntan. Nervceller släpper ut dopamin, vi blir pirrigt förväntansfulla och beredda att resa till andra sidan jordklotet för ytterligare ett möte.

I förälskelsen finns också element från den ”moders- och faderskärlek” som drivs av hormonet oxytocin. Vid förälskelse ökar mängden av detta ordentligt, vilket leder till att opioider hälls ut som skapar lycka och tillfredsställelse. Oxytocinet ökar också sannolikheten för ögonkontakt, något som stärker ens empatiska förmåga och minskar sannolikheten för missförstånd i kommunikationen. Vi blir alltså rent objektivt bättre på att förstå den vi är förälskad i. Samtidigt stärker oxytocin både självförtroende och tillit till andra, vilket samtidigt gör det lättare att bli lurad, både av sitt eget önsketänkande, och av en ”sol-och-vårare”.

Därtill bildar man vid en förälskelse mycket mer än vanligt av proteiner som plockar upp signalämnet serotonin ur synapserna. Halterna av serotonin sjunker därför kraftigt, och det misstänks vara förklaringen till att man blir fixerad vid en enda sak: den älskade. (Något liknande händer vid tvångssyndrom – serotoninhalterna sjunker kraftigt, och större delen av ens medvetande tas upp av en enda tanke, till exempel att man måste tvätta händerna.)

Slutligen har man sett att det i förälskelsens tidiga fas sker ett påslag av stressresponsen. Detta ger välbekanta kroppsliga effekter – hjärtat bultar, man svettas, får lätt att rodna …

Detta emotionella paket för förälskelse verkar fungera ungefär likadant oavsett om den man fattar tycke för har samma eller motsatt kön. Visserligen har de flesta undersökningar jag berättar om gjorts på heterosexuella, men flera av dessa fenomen har också undersökts på homosexuella förälskade – med ungefär samma resultat.

Hos de allra flesta går förälskelsens förändringar tillbaka mellan ett halvt och två år efter det att förälskelsen slagit till. Hormonnivåerna återgår till de normala, och mönstret av vilka delar av hjärnan som aktiveras när personer får se bilder av sin älskade förändras – så att tyngdpunkten förskjuts från områden som är specifika för förälskelse, till områden som också aktiveras när man se bilder av sitt barn eller en älskad förälder. Förälskelsen övergår alltså så sakteliga till kärlek.

Om känslorna nu över huvud taget består.”

————————————————————
Från min nya bok, som kommer ut 22 april.