Å ena sidan är det djupt fascinerande att vi över huvud taget kan ha klara och detaljerade minnen av händelser och saker vi lärt oss långt tillbaka i tiden, och att dessa oftast är nästan helt korrekta. Å andra sidan behöver vi bara en aning förmåga till självkritik för att veta hur bedrägliga våra egna minnen kan vara, att det ibland visar sig att ett eget minne som framstått som klart, tydligt och självklart haft allvarliga defekter och fel. Och att vi själva minns något helt annorlunda än en annan person som också var med. Med de kunskaper vi skaffat oss i detta och förra kapitlet framstår det inte som egendomligt att minnet ibland är bedrägligt.
För det första finns en stor felkälla redan innan vi lagrar ett minne, medan vi fortfarande upplever en situation. Vårt medvetande spelar ju bara upp små fragment av vad som händer för oss, och dessa skarvas sedan glatt ihop till sammanhängande historier av ”förklaringsgeneratorn”, historier där de skärvor av förloppet vi uppfattar skall bilda ett begripligt sammanhang med de föreställningar vi sedan tidigare har av omvärlden, av andra människor och av oss själva. Så redan innan det första korttidsminnet tar form finns goda förutsättningar för att en del saker uppfattas fel och att våra upplevelser av en situation skall skilja sig från dem hos personen som sitter bredvid.
För det andra har vi sett hur konsolideringen av korttidsminnet till ett långtidsminne kan förvränga det hela ytterligare, i ungefär samma riktning. Komplexa situationer och skeenden reduceras till enkla. Det vi minns tvingas in i tolkningsramar som fungerar tillsammans med sådant man redan vet. Flera undersökningar visar att det ofta uppkommer rena minnesfel under processen.
För det tredje kommer minnen som är viktiga för oss successivt att stärkas genom att vi återupplever dem. De minnen som framstår som riktigt starka och klara har gått igenom detta många gånger. Men tvärt emot vad man intuitivt kan tro försämras ett minnes kvalitet för varje gång man påminner sig det. Varje gång en situation återupplevs kan ”förklaringsgeneratorn” gripa in och bättra på. Efter att jag påmint mig om och återberättat en historia några gånger är den därför mycket mer logisk och sammanhängande än jag från början upplevde de egendomliga och förvirrande händelserna. (Och fisken jag drog upp mycket större!) Eftersom samma saker kan hända hos var och en som varit inblandad i ett förlopp är det inte ett dugg förvånande att olika inblandade kan ha mycket olika bilder av vad som hände, utan att någon medvetet förvränger eller ljuger.
Redan på 1930-talet gjorde den brittiske psykologen Frederic Bartlett en undersökning, där han lät försökspersoner se bilder eller höra en berättelse som de sedan skulle återberätta upprepade gånger under några månader. Allt eftersom tiden gick utvecklades de olika försökspersonernas berättelser, och blev allt mer olika varandra. Med Bartletts ord är minnet ”en fantasifull rekonstruktion, eller konstruktion, uppbyggt av vårt förhållande till en rad aktivt verkande reaktioner eller upplevelser i det förflutna … det är därför nästan aldrig helt exakt.” Vårt minne kan helt enkelt ibland påminna om en ständigt pågående visklek, inne i våra egna huvuden.
