I boken Looking for Spinoza berättar den amerikanske hjärnforskaren Antonio Damasio om en iakttagelse som hans vän parkinsonläkaren Yves Agid gjorde på Salpêtrièresjukhuset i Paris. En ny behandling mot Parkinsons sjukdom testades på en handfull patienter, bland andra en äldre dam, som aldrig varit deprimerad. För att lindra parkinsonsymptomen förde man in tunna elektroder i patienternas hjärnstam, som skulle ge elektriska stimuli till nervknippen som styr kroppsrörelser. Det var emellertid omöjligt att i förväg veta exakt var dessa nervknippen befann sig, så läkaren förde in två olika elektroder med några kontaktpunkter var, och provade sig sedan fram.

När en av kontaktpunkterna aktiverades avbröt den gamla damen tvärt sin glada konversation med läkaren, tittade nedåt och fick ett djupt sorgset ansiktsuttryck. Efter ett par sekunder började hon gråta hejdlöst. Efter ytterligare en liten stund berättade hon hur djupt bedrövad hon var: ”Jag har inte längre någon lust att leva, att se någonting, höra någonting, känna någonting … Jag är trött på livet, jag har fått nog … Allt är meningslöst … Jag känner mig värdelös, jag skulle vilja gömma mig i ett hörn …”

Efter en liten stund insåg läkaren att det kunde vara strömmen som satt igång utbrottet av förtvivlan, och stängde av den. Strax slutade damen gråta, det ledsna ansiktsuttrycket försvann och hon återgick till att glatt småprata och skämta med örsöksledaren. Hon mindes att hon varit djupt förtvivlad, men kunde inte för sitt liv förstå varför. Med damens tillåtelse upprepades aktiveringen av denna nervbana ett par gånger, med samma resultat. Hos kvinnan hade en av kontaktpunkterna helt enkelt hamnat alldeles invid det nervknippe som skapade förtvivlan.

Naturligtvis vet alla forskare att man inte kan dra långtgående slutsatser från iakttagelser på en enda person, men Damasio ber oss ändå notera i vilken ordning sakerna skedde: Först stimulerades nervbanorna. Sedan förändrades damens ansiktsuttryck och hon började gråta. Först därefter förklarade hon hur förtvivlad hon kände sig, och räknade upp anledningar till varför. Tidsföljden antyder alltså att det inte var så att det först kom en massa obehagliga tankar, som sedan fick henne att gråta. Utan att elektriciteten fick henne att börja gråta, och att gråtandet, ansiktsuttrycket och snyftningarna gjorde henne medveten om sin förtvivlan, vilket lockade fram de negativa tankarna.

I samma riktning pekar en rad undersökningar som visar att ansiktsuttryck och kroppsställning påverkar ens humör. En person som luras av en experimentledare att ändra sina anletsdrag till ett leende blir gladare – även om hon själv är ovetande om att det är ett leende hon fått i ansiktet. Motsvarande gäller för arga och ledsna ansiktsuttryck. Man har till och med sett att människor kan få en starkare känsla av stolthet och självförtroende bara genom att räta på ryggen och lyfta huvudet. Och en rad olika studier har de senaste åren visat att människor med en bekymrad rynka i ansiktet blivit på bättre humör – ja, i vissa fall till och med botade från depressioner – om en läkare förlamar den muskel som spänner sig och åstadkommer rynkan.

Det finns alltså mycket som talar för den något kontraintuitiva tanken att det inte är så att vi skrattar och ler för att vi är glada, utan att vi är glada för att vi skrattar och ler. Att vi känner oss rädda därför att pulsen är hög, kroppshåren rest sig och vi darrar. Att vi känner oss förtvivlade därför att vi gråter. Och kåta därför att könsorganen svällt.

——————————–

Ett utdrag ur min nya bok ”Själens biologi och vår fria vilja” som släpps 22/4. Men som redan nu kan förbeställas hos Celanders förlag (https://celanders.se/fron…/sjalens-bioloi-och-var-fria-vilja). Vill ni köpa ett signerat exemplar, skicka istället ett mail till h.branden@outlook.com.