Det är vanligt att människor reagerar med en fnysning om jag som biolog berättar att kreativitet, estetiska njutningar och religiösa upplevelser kan beskrivas som elektriska och kemiska reaktioner i och mellan hjärnans nervceller. Ibland blir folk till och med arga. Skulle djupa konstnärliga upplevelser, sublima känslor och gudabenådade ögonblick av inspirerad kreativitet ”bara” vara elektriska signaler och kemiska signalämnen?

Om det skulle jag vilja säga tre saker.

Först och främst: Min förundran över hur valven i gotiska katedraler tycks sträcka sig nästan mot himlen förminskas inte ett vitten av att jag vet att fysiker kan beskriva precis hur det kommer sig att spetsvalven kan bära upp de tunga konstruktionerna. De känslor jag får när min katt ligger på min mage och jag hör henne spinna samtidigt som jag känner hennes lilla hjärta slå förminskas inte ett dugg av att jag vet att hjärtat är en pump byggd av muskler. På samma sätt påverkas mina känslor inför min son och min hustru varken av att jag på ett ungefär vet hur känslorna rent kemiskt uppkommer eller av att jag sett hjärnavbildningar som visar vilka områden i hjärnan som är aktiva när man känner dem. Inte ens gåshuden från tonerna på vissa ställen i Händels Rinaldo påverkas av att jag kan skriva ner en antydan till förklaring av hur gåshuden uppkommer. Våra känslomässiga, estetiska och själsliga upplevelser förminskas helt enkelt inte ett dugg av att vi har ett hum om vad som sker i hjärnan på nervcellers och molekylers nivå när de pågår.

För det andra betvivlar jag starkt att någon seriös neurovetenskaplig forskare skulle ha sagt något så dumt som att våra upplevelser ”bara är” elektriska eller kemiska reaktioner. Alla vet att en upplevelse är något väldigt mycket mer än så. Forskare kan möjligen ha sagt något i stil med att upplevelsen ”har sin grund i”, eller ”är beroende av” dessa reaktioner. Men inte att de ”bara är”. De allra flesta forskare som gör hjärnavbildningar, och då pekar ut områden som är aktiva när vi improviserar, lyssnar på musik, har hallucinationer eller bestämmer oss för vad som är vackert respektive fult, är mycket noga med att inte låsa sig vid tanken att de olika aktiviteterna ”äger rum” där. De säger att något äger rum där som har betydelse för de olika mentala aktiviteterna. Stället har en relation till aktiviteten. De kallar därför ställena för aktivitetens ”neurala korrelat”. Naturligtvis kan det ofta hända att de misstänker att viktiga delar av processen också äger rum där. Men de kan inte veta. Och därför säger de inte det. (Undantaget några få forskare, som tyvärr får mycket mediauppmärksamhet.)

För det tredje är det fantastiska med det som händer i neurovetenskapen just nu att man inte bara tittar på nervceller, kemikalier och elektriska signaler, utan också på mänskligt beteende, dynamik i grupper, sociala normer och samhällsorganisationer. Och studerar hur beskrivningar på dessa olika nivåer hakar i och hjälper till att förklara varandra. I bägge riktningarna.

Tänk dig till exempel att du i ungdomen var på en musikfestival med ett gäng kompisar. Där spelades fantastisk musik. Och plötsligt står han där framför dig – världens i dina ögon mest underbara människa, och du får äntligen dansa med honom, krama honom, kyssa honom och tids nog krypa in i ditt lilla tält med honom. Dina upplevelser är naturligtvis beroende av de nervceller, elektriska signaler och kemikalier som signalerar fram och tillbaka i din hjärna under hela den underbara kvällen och natten. Men de är också beroende av det sociala och kulturella sammanhanget: hur den människa du var förälskad i betedde sig, hur era kompisar uppträdde, vilka tidigare erfarenheter ni bägge haft av förälskelser, partner och intima möten, vilka förväntningar som låg i luften i era sociala gäng kring sådana saker, vilka värderingar om kärlek och sex ni bägge hade med er hemifrån. Och av något så trivialt som era tidigare minnen förknippade med just den musik som spelades. Alla dessa minnen och sociala och kulturella förhållanden påverkade kemin i era nervceller samtidigt som kemin i era nervceller påverkade hur det sociala spelet utvecklades, och vilka minnen ni tog med er därifrån.

Det är därför ett felslut att tro att vi står inför ett val mellan att antingen se våra andliga upplevelser som kemi och elektriska signaler eller som något mystiskt som aldrig kommer att gå att beskriva naturvetenskapligt. Fenomen som medvetande, kreativitet, känslofyllda upplevelser och empati befinner sig på en högre nivå än de signalämnen, nervceller och hjärnregioner som nu undersöks i allt större detalj. Vi kan därför bara förstå de fenomenen genom att kombinera kunskap på nervcellernas och signalämnenas nivå med kunskap på högre nivåer – om människor, miljöer, sociala sammanhang och kulturer. Vilket är vad som just nu sker, när psykologer och neurobiologer möter varandra i det nya forskningsfält som brukar kallas kognitiv neurovetenskap.

– – – – – – – – – –

Ur min nya bok Själens biologi och vår fria vilja, som kommer ut 22 april, och redan nu kan förbeställas från Celanders förlag.