Ska vi genmodifiera människor? Vem ska få se våra gener och DNA-sekvenser, och utvinna information ur dem? Ska vi använda moderna biotekniker för att skapa varelser mitt emellan människor och djur? Genteknik på människa reser en rad svåra etiska frågor, som under 2000-talets andra decennium blivit akuta. Den nya gensaxen crispr/cas-9 har nämligen förvandlat mycket som förut var svårt och bökigt till något snabbt och enkelt.

Om detta har Torill Kornfeldt skrivit en lysande bok, Människan i provröret. Där tar hon läsaren med på resor jorden runt till kinesiska institut med apor vars hjärnor gjorts mer lika människans, och amerikanska farmar med grisar som givits samma sällsynta ärftliga sjukdomar som olika människobarn. Jag uppmanar alla mina vänner att skaffa och läsa boken. Frågorna är extremt viktiga och Torill är en rasande skicklig vetenskapsskribent.

De som bara vill ha postningens grundläggande budskap kan sluta läsa nu. Resten av den här ringlande texten är nämligen inte en klassisk recension av boken utan en personlig  bekännelse om varför jag är oerhört glad att Torill skrivit den här boken och lycklig över att just hon gjort det.

* * *

Under mitt vuxenblivande kom min pappa att befinna sig mitt i den första debatten om genteknikens risker. Jag såg de enorma kunskaps- och förtroendeklyftorna mellan å ena sidan pappa och hans vänner som ägnade sig åt molekylärbiologi, och å andra sidan mina vänner som inte gjorde det. Med ungdomligt övermod bestämde jag mig för att försöka ägna mitt yrkesliv åt att överbrygga den klyftan. Och lyckades med tiden göra en smula sådan nytta: Jag skrev en bredvidläsningsbok, som spreds brett på gymnasieskolorna, och åkte sedan runt och föreläste för lärare och elever. Ska vi genmodifiera oss själva? Vem ska ha makten över informationen i våra gener?

Med tiden gled jag långsamt över till andra arbetsuppgifter, och strax därefter exploderade den tekniska utvecklingen. Allt jag hade sagt och skrivit att nog kanske skulle kunna hända i framtiden blev plötsligt sådant som gjordes. Min gamla bok blev snabbt föråldrad, samtidigt som frågorna blev viktigare än någonsin. Det behövdes helt enkelt en ny bok om genteknik på människan och de frågor den reser. Pliktkänslan petade mig i ryggen och sade att jag måste se till att skriva den boken. Men jag led av sviterna efter en utmattning, och efter många år kändes ämnet uttjatat. Istället fanns ett annat skrivprojekt hos mig, en annan bok som också behövde skrivas. Men tanken gnagde i mig och gav mig ingen ro. ”En ny genteknikbok måste skrivas!”

* * *

Fram till för några år sedan satt jag i den kommitté vid Kulturrådet, som fördelar statligt stöd till redan skriven facklitteratur. Naturligtvis fick jag där ägna ett särskilt öga åt de böcker som gavs ut om genforskning. De som satt där samtidigt med mig kan nog intyga att mina kommentarer över de flesta sådana böcker bestod av suckar och gnäll över att författarna inte förstått hur man måste bygga upp förklaringar för att utomstående skulle kunna förstå.

En dag öppnade jag dock en debutbok med namnet Mammutens återkomst. Den visade sig inte bara berätta allt betydelsefullt som fanns att säga om kloning, stamceller och genteknik på djur. Allt var elegant infogat i en undersökning om möjligheten att återskapa en levande mammut. På alla ställen jag visste att det lätt blev fel hade boken gjort precis rätt. Istället för att sucka drog jag gång på gång fascinerat andan ”Ja titta, sådär kan man också göra!”  Dessutom på ett levande och piggt språk.

Jag tittade igen på framsidan och såg för första gången namnet Torill Kornfelt. Något halvår senare såg jag det igen, för vi hade blivit inbjudna till samma panelsamtal. Och när jag något år senare hade vägarna förbi Skåne tog vi en fika tillsammans. På ett café mitt emot centralstationen i Lund berättade hon för mig att hon nu skrev på en bok om genteknik på människor. Jag blev överlycklig av lättnad. Jag behövde inte skriva den. Den skulle bli i alla fall. Och den skulle bli bra.

* * *

Och bra har den också blivit.

Själva grunden för populärvetenskapligt skrivande är att bygga förklaringar, och förenkla precis lagom mycket. Den konsten behärskar Torill ut i fingerspetsarna. Hennes förklaringar blir aldrig tunga, de leks fram med berättelser och exempel, så fjärderlätt att jag ofta först i slutet inser att hon just förklarat något jag vet är riktigt svårt och besvärligt även för högskolestudenter.

Hon har en mycket distinkt egen röst i sitt skrivande, och är inte rädd för att låta den egna personen vara närvarande. Resolut ställer hon sig invid mig, tar mig i handen, och drar med mig jorden runt, berättande vad hon ser och vad forskarna sagt till henne. Hon förklarar,  kommenterar och problematiserar.

En svårighet i genren är att det ofta finns en stor hög bakgrundsfakta, som är omöjlig att naturligt peta in i småbitar på olika ställen, men tråkar ut läsaren om man placerar den i början. Torill löser här problemet på ett så enkelt och elegant sätt sätt att jag först inte trodde mina ögon när jag insåg att det fungerade: hon lägger  bakgrunden i några egna kapitel, som placeras mitt i boken, precis när man som läsare börjar undra över sakerna. Med välgjorda övergångar, som får en att känna att man lindar upp en Ariadnetråd.

* * *

Det här är alltså inte bara en bok som är häftig, kul och välgjord. Det är en bok som behövs, som det varit viktigt att blivit skriven. Men som inte blivit skriven för att någon kommit till Torill och beställt den av henne. Utan därför att hon vetat att den måste skrivas, och därför gjort det som behövts för att den skulle bli skriven. För det har hon min djupaste respekt.