”… En person som luras av en experimentledare att ändra sina anletsdrag till ett leende blir gladare – även om hon själv är ovetande om att det är ett leende hon fått i ansiktet. Motsvarande gäller för arga och ledsna ansiktsuttryck. Man har till och med sett att människor kan få en starkare känsla av stolthet och självförtroende bara genom att räta på ryggen och lyfta huvudet. Och en rad olika studier har de senaste åren visat att människor med en bekymrad rynka i ansiktet blivit på bättre humör – ja, i vissa fall till och med botade från depressioner – om en läkare förlamar den muskel som spänner sig och åstadkommer rynkan.

Det finns alltså mycket som talar för den något kontraintuitiva tanken att det inte är så att vi skrattar och ler för att vi är glada, utan att vi är glada för att vi skrattar och ler. Att vi känner oss rädda därför att pulsen är hög, kroppshåren rest sig och vi darrar. Att vi känner oss förtvivlade därför att vi gråter. Och kåta därför att könsorganen svällt.

De flesta neurovetare förklarar detta med att våra känslomässiga reaktioner är en trestegsprocess. I ett första steg kommer själva emotionen, en reaktion i en nervbana djupt nere i ”reptilhjärnan” (hjärnstammen och det limbiska systemet). Den gör att signalämnen och hormoner frisätts, och att instruktioner skickas till olika delar av kroppen som får håret att resa sig, hjärtat att slå fortare, magen att pirra och munnen att skratta, le eller gråta – allt beroende på vilken eller vilka emotionella reaktioner som har slagits på. Men i sig själva får dessa första reaktioner oss inte att ”känna” någonting alls, enligt majoriteten av forskarna i fältet.

I ett andra steg kommer rapporter om dessa förändringar från kroppens olika delar att skickas till den del av hjärnan som nere i hjärnstammen och långt bortanför vårt medvetande håller koll på den egna kroppen. Antonio Damasio talar om det som en ”karta” över kroppens inre. Där kommer alla de olika kroppsliga uttrycken för emotionen att registreras och ställas samman. Och precis som en viss uppsättning yttre sinnesintryck kan få hjärnan att dra slutsatsen ”där står en björn” kan vissa kombinationer av stimuli i denna ”karta” leda till slutsatser som ”jag är lycklig” eller ”jag är förtvivlad”. När denna information i ett tredje steg når medvetandet blir vi medvetna om känslan, upplever den och kan börja tänka.

Även om trestegsmodellen uppenbarligen inte är hela sanningen tycker jag att den stämmer väl med en hel del jag ser omkring mig. Till exempel när jag möter en förtvivlad medmänniska, lyssnar på anledningarna till att hon är så förtvivlad och försöker förklara med de förnuftigaste av argument att det inte är någon fara, och hon bara blir ännu mer förtvivlad. Sedan kommer någon annan och börjar prata om något helt annat och får henne att skratta, varpå hennes förtvivlan är som bortblåst. Fullständigt obegripligt, om det var alla saker hon berättade som gjorde henne ledsen. Men inte ett dugg konstigt om det var gråten som gjorde henne ledsen, och skrattet gjorde henne glad igen.

Med den modellen i bakhuvudet kan vi också betrakta en av litteraturhistoriens mest berömda dikter. För 2 500 år sedan levde på den grekiska ön Lesbos den uppburna skalden Sapfo. Hennes lyrik finns bara bevarad i korta fragment. Ett av de mest kända, fragment 31, lyder i Hjalmar Gullbergs tolkning:

Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid
älskliga tonfall

och ditt skratt som klingar så ljuvt – och får mitt
hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,

själva tungan ligger i band, och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,

hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende …

Vi hör en kvinna tala till en väninna eller älskarinna. Hon berättar om sin åtrå och sin svartsjuka när hon ser en man sitta bredvid väninnan. Fragmentet innehåller inga högstämda deklarationer av abstrakta känslor. Istället läser vi en mycket konkret beskrivning av hennes egen kropps fysiska reaktioner på åsynen av väninnan i den laddade situationen: huden bleknar, tungan binds, hjärtat klappar, svetten dryper, synen försvinner, öronen ringer och en låga vandrar genom köttet.

Lyrikfragmentet har överlevt till våra dagar genom att det återgavs i en senantik skrift som heter Om litterär storhet. Där används dikten som ett exempel på hur man ”skall göra” för att väcka sin åhörares känslor.200 Det som lyfts fram är just att Sapfo inte pratar om känslorna, utan istället gestaltar hur åtrån yttrar sig i hennes egen kropp. Genom att Sapfo beskriver känslornas kroppsliga yttringar får lyssnaren kontakt med de känslor hon vill frammana. Strängt taget går hela den litterära tanken att gestalta känslor istället för att beskriva dem som hand i handske med teorin att våra upplevelser av en känsla kommer ur våra förnimmelser av dess fysiska yttringar.”

———————–
Ett utdrag ur min nya bok ”Själens biologi och vår fria vilja”. Detta avsnitt är en fortsättning på det jag för en tid sedan delade här. Boken kan köpas från Adlibris eller Bokus
Utdrag ur boken finns samlade här.