”… En mycket omdiskuterad fråga är om aggressivitet och våldsamhet är en del av vår mänskliga natur. Har vi alltid krigat, och kommer vi alltid att fortsätta med det? Eller var människan en gång i världen – kanske före jordbrukets tidevarv – fredlig, och har vi i så fall chans att komma tillbaka dit?

Rent neurobiologiskt kan man urskilja minst tre fasetter av aggressivitet,som är associerade med var sitt av de emotionella system som påverkar vårt handlande: rovdjursinstinktens, raseriets och lekens eller statuskampens.

När ett rovdjur jagar drivs det av hjärnans nervbanor för motivation, som kastar ifrån sig signalämnet dopamin. Det gör djuret fokuserat och entusiastiskt. Rovdjuret är koncentrerat, och mänskliga jägare berättar att ögonblicken strax före ett skott är fyllda av fokuserat välbehag. Träffar skottet kommer också en belöning – opioider släpps ut i hjärnan och skapar djup tillfredsställelse. Vid jakt nöjer sig rovdjur med precis det våld som krävs – då bytet är dödat upphör vanligen våldsamheterna. Det har spekulerats i att annat mänskligt våld skulle kunna vara utvidgningar av dessa rovdjursimpulser. Jag tror att det i så fall bara gäller vissa speciella former av våld, nämligen sådana där den våldsamme är behärskad, beräknande och avstår från ”överflödigt” våld så snart själva syftet med det hela är uppnått. Då han njuter på samma sätt som en jägare av att sikta på och fälla en fiende, eller sätta en välriktad kniv i ryggen på en misshaglig. Det vill säga kallblodigt våld, exempelvis från en skicklig prickskytt eller knivrånare.

När vi diskuterade däggdjurens olika grundemotioner (i kapitel 7) såg vi att en av dem är raseri. Den nervbana i hjärnstammen som sätter igång raseri aktiveras bland annat om någon försöker ta något vi sätter värde på och upplever som vårt. Till skillnad från rovdjursinstinkten är det en mycket obehaglig emotion. Den får gnagare att sträcka fram huvudet och bita vadhelst som finns i närheten, och ger människor impuls att lyfta armen och slå till den som står mittemot och väckt känslan. När denna nervbana gjort oss våldsamma fortsätter våldet så länge nervbanan är aktiv. När människor besinningslöst fortsätter sparka på någon som redan ligger är med stor sannolikhet detta system aktivt.

Den våldsamma leken stimuleras i sin tur av en tredje nervbana, som också leder till att dopamin frisläpps. Hos barn och unga startar denna nervbana ofta en till synes våldsam slagsmålslek, där strikta regler upprätthålls och man inte skadar varandra allvarligt. Med stor sannolikhet spelar samma system en roll för de rituella våldsamheter som utspelar sig när flockdjurs hanar kämpar om  och upprätthåller sin plats i rangordningen, till exempel när två renhanar med praktfulla horn stångar varandra inför hela hjorden på fjällsluttningen. Även dessa spel är strikt bundna av regler, de fysiska skadorna måttliga och våldet avslutas vanligen så snart förloraren markerar att han ger sig.

Även i många mänskliga kulturer finns ritualer, där könsmogna män är våldsamma mot varandra under kontrollerade former, inte sällan i grupper. Etnologer har beskrivit en rad sådana ritualer i traditionella kulturer. Svensk folklivsforskning är fylld med uppgifter om slagsmål mellan de unga männen i byn, och i Astrid Lindgrens skildring av auktionen i Backhorva kravlade drängarna en efter en ur slagsmålshögen och torkade bort näsblodet när Emil riktat sin nyinköpta brandspruta mot dem. Många kampsporter passar in i mönstret, och i våra dagar är det lätt att tolka fotbollsläktare som reservat för ritualiserat hat och våld mellan unga män.

Det ligger alltså djupt inpräglat redan i reptilhjärnan att människor (i synnerhet män) kan retas att anfalla, och slå besinningslöst, för att försvara det de anser vara deras. Och ta till mer ritualiserat våld för att upprätthålla sin status. Man kommer därför inte ifrån att aggressivitet ingår som en del i den mänskliga (eller manliga) naturen. Men som vi redan noterat i kapitel 7 kan människor, om de vill, i alla fall ibland lägga band på impulsen att slå. Och som vi kommer att se i kapitel 16 finns det flera inslag i den mänskliga naturen som får oss att lägga band på våldsamheter och samarbeta istället för att slåss, att vara empatiska istället för att hata.

Ett välkänt faktum är att män oftare är aggressiva och våldsamma än kvinnor. Vi ser det om inte annat i häkten och i brottsstatistik, där män åtskilliga gånger oftare än kvinnor gör sig skyldiga till misshandel. Detta har sin rot bland annat i att testosteron kan knuffa ens beteende i våldsam riktning och att män i snitt har högre testosteronhalter än kvinnor, i synnerhet när de är unga. Men skillnaden mellan könen är genomsnittlig, och kurvorna över de bägge könens halter överlappar varandra, så män med låga testosteronhalter har mindre än kvinnor med höga.

Testosteron är dock bara en i ett myller av olika signalämnen som växelverkar med varandra och påverkar tendensen till aggressivitet.  Så samspelar till exempel testosteron med stresshormoner.Har man höga halter av stresshormonet kortisol dämpas aggressiviteten, även om man har höga testosteronhalter. Den som är stressad och rädd aktar sig helt enkelt för att mucka gräl, och är istället vaksam och beräknande. Har man inte bara höga kortisolhalter utan dessutom låga halter testosteron är man sannolikt inte bara på sin vakt, utan drar sig undan.

Ett annat signalämne som påverkar aggressivitet och våldsbenägenhet är serotonin, som påverkar om man handlar spontant eller överlagt. Även oxytocin, som påverkar förmågan att känna empati, har betydelse och dämpar tendenser till aggressivitet.

Så kan man till exempel tänka sig en person med mycket testosteron, lite kortisol och lite serotonin. Han (för det är oftast en man) har lätt att bli aggressiv, han är orädd (så att rädsla inte lägger några band på honom) och agerar impulsivt, det vill säga brusar lätt upp om han blir provocerad. Låt oss dessutom tänka oss att han har låga halter oxytocin och därför har svårt att känna empati. Där har vi ett neurokemiskt recept för en psykopat.

Även denna bild där fyra signalämnen samverkar är dock kraftigt förenklad. Det ser man till och med hos så enkla varelser som bananflugor. Om man genmodifierar dem så att flugan börjar framställa mycket mer serotonin än vanligt så ser man visserligen att bananflugorna blir aggressivare. Men när andra forskare selekterade bananflugor för aggressivitet i åttio generationer (det vill säga, valde ut de mest aggressiva och bara lät dem fortplanta sig) så kunde forskarna se att hos de superaggressiva flugor de fick fram hade användningen av inte mindre än 80 olika gener antingen ökat eller minskat ordentligt. Antalet gener som på något sätt hänger ihop med aggressivitet är alltså stort. Till och med hos så enkla varelser som bananflugor.

Att olika genvarianter kan påverka aggressivitet har också visats av en undersökning som började göras i slutet av 1950-talet av den ryske genetikern Dmitrij Beljajev. Han började avla en grupp silverrävar från en pälsfarm och selekterade dem åt motsatt håll mot bananflugorna: för varje generation valde han ut de rävar som villigast accepterade att äta ur djurskötarnas hand, viftade på svansen till dem och lät sig bli klappade eller kelade med. Efter 35 generationer var rävarna i den stam som selekterats fram både mycket oräddare än vanliga pälsfarmsrävar och betydligt mindre aggressiva. Dessutom hade de fått nedhängande öron, uppåtriktad svans och fläckar i pälsen av ungefär samma slag som bordercollies. Det hela påminde strängt taget en hel del om vad som tycks ha hänt när vargar domesticerades och blev hundar.

När så mycket är sagt är det lätt att tro att vi biologer inbillar oss att aggressivitet bara är frågan om biologiska program och gener som varken vår miljö eller våra egna beslut kan göra något åt. Ingenting kan vara mer fel. Låt oss bara tänka på vad vi såg i kapitel 7 om den grundläggande mekanismen bakom vrede. Den nervbanan aktiveras när vi känner oss hotade och när vi tror att någon är på väg att ta något ifrån oss som vi behöver eller håller kärt. Hur ofta och mycket den nervbanan aktiveras bör därför ha ett direkt samband med välstånd, social rättvisa, och ordning. I samhällen med knapphet blir det oftare bråk om resurser. I samhällen med djupa klyftor och svår fattigdom likaså. Och i samhällen där brottslighet är utbredd, och människor inte hindras från att försöka ta varandras saker av fruktan för ett rättssystem. Samhällssystemet har därför en direkt betydelse för hur ofta och starkt den nervbanan aktiveras, och därmed för mängden aggressivitet hos dem som lever i det samhället.

Steven Pinker har i en omtalad bok, The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined, 220 visat att andelen människor som dör i våld, krig och mord minskat stadigt och kraftigt under de senaste 500 åren (trots de två världskrigen under 1900-talet). Utan tvivel finns det ett samband med att denna period sett välståndet öka, fattigdomen minska och allt fler människor leva i samhällen med en organiserad rättsordning istället för blodshämnd.

Även mer subtila kulturella faktorer har betydelse. Psykologer menar till exempel att det finns kulturella skillnader i USA mellan nord- och sydstater, där hedersbegrepp som ”stolthet” har en starkare ställning i söder än norr. I ett experiment fick därför ett antal manliga studenter från nord- respektive sydstater sitta i ett rum och göra ett par uppgifter, varefter de skulle gå bort en bit i en korridor och lämna ifrån sig ett papper. På vägen dit dök en man upp, knuffade till dem och kallade dem ”asshole”. Medan de flesta nordstatare (65 procent) främst betraktade det som en lustig incident blev de flesta sydstatare (85 procent) arga. Förolämpningen ledde till en ordentlig ökning av halterna av stresshormoner hos sydstatare men inte hos nordstatare, och till en betydligt större ökning av testosteronhalterna. Dessutom ledde det till olika stora förändringar i beteendet: i ett ”chickenracetest” lät man försökspersonen och en medhjälpare till försöksledarna komma rakt mot varandra i en korridor och såg hur nära medhjälparen kom innan försökspersonen vek undan. För sydstatare minskade avståndet om man blivit förolämpad från i genomsnitt nästan tre till mindre än en meter, medan det minskade från knappt två till en och en halv meter för nordstatare. Sydstatarna reagerade alltså även i detta test kraftigare på förolämpningen än nordstatare (men var i normalläget hänsynsfullare och hövligare). Man kunde dessutom konstatera att förolämpningen påverkade sydstatsbornas föreställning om hur andra uppfattade deras maskulinitet kraftigare än nordstatsbornas.

Hur är det då på det individuella planet, vad är det som avgör ifall just du eller jag i en viss situation höjer näven och klipper till? Det kan säkert hända att vi har lite olika genvarianter som påverkar mängden av olika signalämnen som påverkar aggressivitet. Även uppväxtförhållanden, kulturella normer och andra miljöfaktorer har stor betydelse. Och de två griper in i varandra: de gener jag har påverkar hur jag reagerar på en viss miljö, och miljön jag vistas i påverkar vad mina gener får för effekt.

Får man tro de tvillingstudier som gjorts i olika västländer förklaras i dessa länder ungefär hälften av variationen i aggressivitet mellan olika individer av genetiskt arv och hälften av miljön, främst utanför den egna familjen.  Det är därför inte förvånande att en uppmärksammad svensk tvillingstudie, där forskarna kontrollerat för familjens socioekonomiska situation, visat att genetiskt arv förklarar drygt hälften av variationen i risken att begå våldsbrott. Men dessa tvillingstudier handlar som sagt om skillnader mellan individer inom relativt homogena samhällen. Tittar man istället på de dramatiska skillnaderna i våldsamhet mellan olika historiska perioder och olika samhällsformer är det uppenbart att skillnader i miljö spelar en huvudroll.

Och krigen då? Är de en oundviklig, evig följd av vår mänskliga natur, eller något kulturbundet? Det är en mycket omtvistad fråga Helt klart är att dödligt våld har förekommit i alla mänskliga samhällen, men de tidigaste arkeologiska spåren av storskaligt dödligt våld dyker upp i samband med jordbrukets uppkomst, med några enstaka fall strax innan, på ställen där många människor samlats på platser med mycket gott om resurser. Sammantaget tyder det arkeologiska materialet på att andelen människor som skadades i grov våldsanvändning därefter ökade – fram till den punkt i historien där de jordbrukande samhällena formade civilisationer med specialiserade soldater med specialiserade vapen. Därefter tycks – trots att man intuitivt kunde anta motsatsen – andelen människor som drabbas av grovt våld sjunka. Den tolkning som förefaller rimlig är att grovt våld i stor skala människor emellan började förekomma först när det uppkom matförråd att plundra och erövra, och att utvecklingen av organiserade samhällen med professionella soldater sedan minskade våldsanvändningen genom att fungera avskräckande och koncentrera våldsutövandet i ett fåtal härskares händer. Ständiga plundringsexpeditioner och rövartåg i ett samhälle utan en stark statsmakt tycks helt enkelt ha krävt betydligt fler dödsoffer än storskaliga krig då och då.”

———-

Ett utdrag ur min nya bok ”Själens biologi och vår fria vilja”, som du kan se fler utdrag ur här, och beställa i nätbokandeln.