Brittiska parlamentet river håll i tabun mot klonade och genförändrade människor

Jag skrev om det redan för två och ett halvt år sedan när processen startade i Storbritannien, för att tillåta en teknik där man använder kloningsmetoder för att skapa genmodifierade barn. För att undvika en särskild grupp svåra ärftliga sjukdomar, där sjukdomsgenen sitter i mitokondrierna. Förra veckan röstade brittiska underhuset för att tillåta tekniken. Nu har jag fått in en ”debattartikel” på SvT Opinion, där jag förklarar varför jag tycker beslutet är olyckligt.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Gentekniskt ebola-läkemedel testat på smittade amerikaner

Rapporter kommer om att de två ebolasjuka amerikaner, som flygs hem till USA, före hemresan behandlats med ett nytt, oprövat läkemedel mot viruset. Närmare bestämt är det en modern, genteknisk version av sådana antisera, som man i över ett århundrade använt för att rädda människor som drabbats av infektioner eller ormbett.

I sin klassiska form gjorde man sådana genom att ta den mikrob eller det ormgift man ville ge skydd mot, och spruta in upprepade gånger i till exempel en häst eller get. Djurets immunförsvar uppfattade då ämnet som främmande, och började göra en massa antikroppar mot det. Dvs, proteiner, som kan känna igen och binda ämnet, och därmed blockera det, så det inte kan ställa till med skada. Antikropparna kastas ut i djurens blod, varifrån man renade fram dem.

Men att ha en kontinuerlig produktion av serum mot ebolaviruset gående med en sådan metod skulle vara ganska riskfyllt. Och dessutom är det – om man behöver upprepade doser – ganska farligt att få häst- eller getantikroppar isprutade i sig. Vårt immunförsvar uppfattar dem nämligen som främmande, och börjar reagera mot dem.

Därför har forskare vid några biotekniska företag med stöd av USAs och Kanadas regeringar använt en modern, genteknisk metod att göra antikroppar, som människokroppen inte uppfattar som främmande.

Hur läkemedlet togs fram

De började med att spruta in viruset i möss. När mössens immunförsvar kommit igång att reagera mot viruset dödade de mössen, och tog ut de vita blodkroppar (av ett slag som kallas B-celler) som kan tillverka antikroppar. Dessa slogs ihop med cancerceller (som ju har evigt liv och delar sig gång på gång), så att man fick celler som både bildade antikroppar, och kunde växa och dela sig obehindrat. De lät sedan varsin sådan hopslagen cell bilda en liten koloni i botten på en liten brunn med cellnäringsämnen, och letade sedan efter brunnar där det bildades antikroppar som var riktigt duktiga på att binda viruset.

Från cellerna i sådana brunnar skar man sedan ut den gen som beskrev den antikropp cellen bildade. (Dessa gener är inte desamma hos alla de vita blodkroppar som bildar antikroppar. När de cellerna bildas bygger de nämligen närmast slumpmässigt sin alldeles egen antikroppsgen med hjälp av en byggsats av fragment av sådana gener.)

Från denna gen för ebolaviruset skar man sedan ut just de delar av genen som binder till viruset, och klistrade in dem i en mänsklig antikroppsgen. Därmed fick man en gen för en antikropp mot ebolaviruset, som såg ut precis som en mänsklig antikropp mot viruset skulle se ut.

Denna gen stoppades sedan in i en tobaksplanta, så att man med tiden ska kunna odla detta läkemedel på sådana fält i amerikanska södern, som idag används för att odla råvaror till cigaretter. Men eftersom denna forskning befinner sig på ett tidigt stadium finns inget tillstånd att odla sådana tobaksplantor i fält. De tre doser som kunde skickas till de ebolasjuka amerikanerna var därför sådana som kunnat utvinnas från ett fåtal genmodifierade tobaksplantor odlade inneslutna i välbevakade växthus.

Läkemedlet består av en blandning av tre sådana så kallade humaniserade monoklonala antikroppar.

Testat på några apor och nu två människor

Läkemedlet hade redan tidigare testats på ett par apor, men var inte godkänt för att vare sig användas eller testas på människor. Reglerna i USA tillåter dock att man i livshotande nödfall kan få prova att använda icke godkända läkemedel på människor.

I detta fall behandlades alltså två amerikanska medborgare som smittats av ebola under epidemien i Västafrika, och blivit så sjuka, att de inte skulle klara den flygtransport hem som planerades för dem. De gavs därför på försök läkemedlet.

  • En av dem, en manlig läkare som behandlat många ebolapatienter, och var så dålig att han själv ansåg allt hopp vara ute, blev på tjugofyra timmar så mycket bättre efter en dos av antikropparna, att han kunde duscha för egen maskin, och sedan flyga tillbaka till USA i ett specialinrett ambulansplan.
  • Den andra patienten, en kvinnlig missionär som också hade vårdat ebolasjuka, svarade svagare, men fick en viss återhämtning efter två doser.

Använda eller inte använda redan nu?

Eftersom bortåt 40% av dem som insjuknar i ebola tillfrisknar av sig själva kan man inte från detta dra slutsatsen att läkemedlet fungerar. Det är i bästa fall en uppmuntrande fingervisning om att läkemedlet kan vara effektivt. För att avgöra frågan behövs ordentliga kliniska tester, där man jämför en större grupp som får läkemedlet med en som inte får det. Sådana tester brukar föregås av tester på mindre grupper, dels för att undersöka om läkemedlet kan vara farligt i sig, dels för att förstå vilken dos som kan vara lämplig.

Vidare har man som antytts knappast möjlighet att omedelbart börja odla de genmodifierade plantorna för att tillverka läkemedlet i stor skala.

Därför är det knappast troligt att man kommer att vare sig vilja eller kunna börja använda detta läkemedel i stor skala för att bekämpa den pågående epidemien. Det kommer dock i så fall att resa besvärande frågor om varför man använde detta nya läkemedel till att rädda två amerikanske medborgares liv, men sedan inte använder det för att rädda afrikanska liv. Det har hänt tidigare, bland annat när nya läkemedel kom mot bröstcancer, att man ruckat på principen att ett läkemedel ska vara ordentligt testat innan man börjar använda det i stor skala, och låtit tester pågå parallellt med att de som önskat fått läkemedlet.

Den frågan kompliceras dock av att förtroendet för myndigheter, sjukvård och västerlandet är mycket lågt i delar av de drabbade områdena. Sjukvården möter redan idag människor som gömmer sina eboladöda anförvanters lik och vägrar låta dem begravas på ett säkert sätt, och som tror att det är sjukvårdspersonalen som medvetet smittar dem med sjukdomen. Det finns därför en oro att ifall man börjar försöka använda läkemedlet, många människor kommer att frukta att injektionerna är ett försök att förgifta eller smitta. Skulle det i ett sådant läge visa sig att läkemedlet har otrevliga biverkningar, skulle det förtroende som ändå finns för sjukvården på en del håll riskera att raseras. Därför är tveksamheten stor att börja använda ett läkemedel på bred front innan det är ordentligt utprovat. Fastän dödligheten i sjukdomen är mycket hög.

Tillägg 6 aug: Att argumentera på det sättet är å andra sidan snudd på att säga att eftersom de svarta infödingarna är så outvecklade och fördomsfulla är det bäst att nöja sig med att använda det nya läkemedlet bara på oss vita. Det är knappast etiskt hållbart.

Man har helt enkelt med de bästa av avsikter satt sig i en osannolikt trasslig postkolonial etisk soppa.

Tillägg 9 aug: Innan denna händelse inträffade presenterades det bakomliggande problemet i en översikt i Science: http://www.sciencemag.org/content/345/6195/364.full.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

USAs HD underkänner patent på gener för gentester

En enig högsta domstol i USA har slagit fast att man inte kan hävda patent på DNA-sekvensen i en gen i den form genen finns i människokroppen. Däremot kan man fortfarande ha patent på en modifierad, ickenaturlig, variant av genen (så kallat cDNA), som man ofta använder för att med genens hjälp låta en mikroorganism tillverka ett eftertraktat protein. Genpatent kan alltså fortsätta finnas för att tillverka sådant som insulin för sockersjuka, tillväxthormon för dvärgväxta och olika enzymer som gör våra tvättmedel allt effektivare. Men i USA är det slut med genpatent som begränsar vem som får testa våra gener, och sekvensbestämma vår arvsmassa.

Utslaget är avslutningen på en segdragen process mot företaget Myriad Genetics, som jag skrivit om flera gånger (här, här och här). Företaget lyckades lägga beslag på patent på sekvensen för två gener (BRCA1 och 2) som i en olycklig variant kan öka risken för bröstcancer dramatiskt. För unga kvinnor i familjer där många drabbas av tidig bröstcancer kan tester av de generna tala om ifall man har normal eller hög risk att drabbas, och många som får veta att de har hög risk väljer att eliminera denna genom att operara bort brösten och ersätta dem med implantat.

Medan de flesta forskare som tidigare tagit patent på en gen som varit intressant att testa medicinskt tagit några enstaka dollars i royalty var gång ett sjukhuslab testat genen valde Myriad Genetics att självt sätta upp ett labb, som skulle ha monopol på sådana tester, och tog skyhöga priser för testerna. Företagets agerande provocerade både forskare och läkare, och en patientorganisation lämnade för några år sedan in en stämning, där man hävdade att patentet var ogiltigt.

Till allas stora förvåning dömdes i första instans mot Myriad Genetics. Domen konstaterade att en gen är en naturlig substans, Företagets argumentation (och dittillsvarande prejudikat) om att en gen i isolerad, renad form var något annat än en gen i naturen avfärdades som brännvinsadvokatyr. I nästa instans återställdes dock ordningen, och Myriad Genetics gavs rätt att fortsätta som tidigare.

Men när frågan till slut nådde avgörande i högsta domstolen hade det omgivande landskapet förändrats. Bioteknikföretag var inte längre en massa småföretag som tagit patent på gener att testa. Det var också en handfull allt rikare företag, som utvecklade metoder att scanna en individs hela arvsmassa, testa tusentals av hennes gener på en gång, och sekvensera en människas hela arvsmassa. Vilka inte hade någon som helst lust att teckna licensavtal för tusentals patent på gener i den arvsmassa, som deras affärsidéer bygger på att man sak sekvensera för en stor del av den rika världens befolkning.

Under senare år har allt fler grupper i Washington (inklusive rådgivande kommittéer i presidentadministrationen) funderat över hur man ska bära sig åt för att släppa tester av gener ur genpatentens bojor. Utan att behöva ge upp patenten på de gener som kan användas för att producera användbara proteiner. Nu tycks högsta domstolen ha löst den frågan.

USAs befolkning är att gratulera. Så får vi hoppas att EU kan samla ihop sig till att följa efter.

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

Generation gratis

En underbar kommentar till genpatent, om än lite överdriven, tänkte jag när jag läste denna seriestripp:


(CC-BY-SA Nina Paley)

Så googlade jag ”patent” plus den vanligaste virustypen bakom förkylningar, rhinovirus. Och insåg att när det nu blivit lättare och lättare, billigare och billigare att sekvensera har förkylningsvirusens arvsmassa fastnat i en förfärlig trasselsudd av överlappande patent.

Jag tittade närmare på ett av dem, (här).

Det bygger på att forskare sekvensbestämt några dussin olika varianter av viruset (synnerligen trivialt) och gjort de för varje molekylärbiolog idag självklara analyserna av arvsmassans utseende och släktskap (nästan lika trivialt).

Därefter konstaterar de att denna ”uppfinning” (fräck glidning av ordens betydelse då det som dittills presenterats bara är ett konventionellt forskningsresultat, dvs en upptäckt) skulle kunna användas för att diagnostisera förkylning, att följa sjukdomens utveckling, att utveckla läkemedel och skapa vacciner. Detta skulle varje andraårsstudent i molekylärbiologi eller medicin kunna föreslå, så det man vill patentera är så uppenbart, att det inte har någon som helst uppfinningshöjd.

Allra hemskast är att både de forskare som lämnat in patentansökan och de jurister som hjälpt dem formulera den måste vara väl medvetna om att detta patentanspråket inte uppfyller patentlagens krav att patent bara ska ges uppfinningar, inte upptäckter, och att det krävs ordentlig uppfinningshöjd. Ändå fortsätter denna typ av patenterande, som bara kan ha syftet att skrämma bort andra från de affärsidéer man själv har.

Det är verkligen dags att se över systemet med patent för att utnyttja gener!

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

GW klagar när polisen stängs ute från PKU-registret

I fredagens SvD finns en lång artikel där mordutredare och kriminologgurun Leif GW Persson ojar sig över hur hemskt det är att regeringen inte tänker låta polisen husera fritt i PKU-registret. Ett register med blodprover från alla barn som fötts sedan 70-talet. Som tagits för att kolla om barnet lider av sällsynta sjukdomar i ämnesomsättningen, som måste börja behandlas tidigt. Och som man sedan frågat föräldrarna om man får bevara för forskning.


Då teknikerna för genetiska fingeravtryck kring millennieskiftet blev allt bättre började polisen kasta lystna ögonen på registret. När Anna Lindh hade mördats tyckte polisen det var enklare att begära fram ett prov ur PKU-registret från Mijailo Mijailovic än att be honom komma till förhör och ta ett prov. Visserligen tvingade lagen om biobanker personalen vid registret att säga nej, men samtidigt finns en lag som säger att polis och åklagare har rätt att begära ut saker som behövs för utredningar. Ingen visste vilken lag som smällde högst. Och registret lämnade ut provet till polisen.

För det fick registret sedan kritik från socialstyrelsen, och började därefter säga nej. Varpå polis och åklagare gick till domstol för att tvinga fram proverna, men även domstolarna gjorde tummen ner. Då gick man till regeringen, som tillsatte en  utredning för att se över lagen om biobanker. Som fick tydliga fingervisningar om att de skulle ta fram regler som skulle göra det lättare för polisen att få ut material. Det ledde till en bloggbävning av stora mått, som följdes av protester från många ledarsidor.

Argumenten mot att polis och åklagare skulle få den rätten var mycket enkla.

  1. När man bett om att få spara proven har man lovat föräldrarna att de bara ska användas till forskning. Det vore således löftesbrott att ge dem till polisen.
  2. Man ger sig med ett sådant löftesbrott ut på ett sluttande plan, där ingen kommer att kunna känna sig säker på vad staten kommer att vilja använda registret till om ytterligare tio eller tjugo år. Och bara tanken att staten skulle kunna plocka fram DNA-prover från var och en av sina medborgare och göra olika analyser bakom deras rygg är minst sagt skrämmande.
  3. Ett sådant löftesbrott skulle kraftigt underminera förtroendet för de forskare som i framtiden ber patienter donera blod till andra biobanker, och sådana kan komma att bli mycket viktiga för att förstå olika folksjukdomar. Dessutom ledde händelserna runt Anna Lindh-mordet till att hundratals personer begärde få sina prover i PKU-registret förstörda. Om den utvecklingen fortsatt skulle ett unikt och mycket värdefullt forskningsmaterial förstöras. Samtidigt som det skulle blivit allt mindre användbart för polisen.

Och under över alla under – regeringen lyssnade på de bloggare, forskare och läkare som protesterade. I oktober 2010 gavs ett tilläggsdirektiv till utredningen, som sedan lade ett förslag till ny biobankslag med förbud mot att material från någon biobank (inklusive PKU-registret) används i brottsutredningar. Frågan bereds nu på socialdepartementet, och proposition är att vänta snart. Ty första juli 2013 är det meningen att den nya lagen ska träda i kraft.

Uppenbarligen har polisen och Leif GW Person inte lyckats lika bra som de är vana vid, med att lobba genom sina synpunkter. För det finns en uppgiven underton i det typiska GW-raljerandet

–Det blev ju ett jävla liv och en jävla massa folk som fanns i registret som plötsligt skulle kliva av. Så läkarna blev ju halvtokiga, säger den numera pensionerade polisprofessorn Leif GW Persson.

–Om det inte blir träff på den person man letar efter så kommer ju varken han eller någon han känner att få reda på det. Och det är väl så lite integritetskränkande som möjligt. Alternativet, att utsätta honom för tvångsmedel och plocka in honom och att det sen kanske visar sig vara fel, är ju integritetskränkande på en helt annan nivå.

Vi andra, som begriper lite bättre än GW vad integritet betyder, kan däremot kosta på oss en eloge till socialminister Göran Hägglund. Han har i detta ärende visat prov på ett tyvärr inte alltför vanligt civilkurage: Han har lyssnat på kritik, förstått vad den inneburit och vågat ändrat sig. Det är stort. Och det är mycket bra. För att vi ska kunna fortsätta lita på de löften som sjukvård och myndigheter ger. För att många ska fortsätta vilja ställa upp för forskning via biobanker.  Och framför allt: för integriteten.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (4), skriv en kommentar du också!

Genförändrade människobarn?

Nu tycks det snart vara på gång, det som så länge framstod som ett science fiction-scenario: Att ta fram människobarn, där man förändrat den arvsmassa föräldrarna bidrar med.

Det är emellertid inte frågan om att genmodifiera barn på samma sätt som man sedan länge genmodifierar grisar och möss. Utan om att använda samma  grundlägande metod som vid kloning för att hjälpa föräldrar med en viss grupp av ärftliga sjukdomar att få friska barn. Nämligen sjukdomar där den trasiga genen inte sitter i cellkärnan, utan i cellens små kraftverk, mitokondrierna.


Eftersom en spermie i stort sett bara skjuter in sin cellkärna vid befruktningen (och ägget sedan dödar de mitokondrier som eventuellt råkar komma med) överförs sådana gener bara från mor till barn. Tanken är nu att undvika att barn får sådana trasiga gener från sin mamma genom att ta ut cellkärnan ur den sjuka moderns ägg, stoppa in den i ett urkärnat ägg från en annan kvinna, och sedan använda detta ägg för provrörsbefruktning. Ägget skulle då få de flesta gener (de i kärnan) från sin mamma. Och bara några (de i mitokondrierna) från den andra kvinnan. Det praktiska resultatet skulle bli att den sjuka mitokondriegenen från mamman byts ut mot den andra kvinnans (friska) variant av genen.

För ett par år sedan visade forskare att man kunde befrukta sådana ”omkärnade” ägg, och få dem att utvecklas till vackra embryon (blastocyster), på det stadium där de normalt planteras in i en kvinna.  I januari i år beslöt brittiska myndigheter att starta en process för att legalisera denna teknik i Storbritannien. Samtidigt gav den stora forskningsstiftelsen Wellcome Trust ett stort anslag till en forskargrupp för att utveckla tekniken vidare. I somras gjorde den inflytelserika bioetiska tankesmedjan ”Nuffield Council of Bioethics” tummen upp.

Banan verkar alltså redan vara krattad i Storbritannien för att börja införa en teknik som på en och samma gång skulle bryta de tabun vi idag har mot att genmodifiera våra barn, och mot att klona människor. Ty börjar man använda denna teknik skulle man för det första acceptera principen att byta ut oönskade gener när vi tillverkar barn. För det andra skulle man också acceptera att ägg som fått sin cellkärna utbytt ska kunna vara med och skapa, och utvecklas till, ett barn. (Vilket är det många länder, däribland Sverige, idag förbjuder för att förhindra kloning av människor.)

De som driver att denna teknik ska få användas har naturligtvis det ädlaste av syften: Att hjälpa barn att födas friska istället för sjuka. Men de för oss ut på ett sluttande plan, som lutar både mot att klona människor, och mot att gå in i andra delar av arvsmassan, och lägga till, ta bort eller förändra. Om detta borde det föras en ordentlig diskussion. Jag har inte sett något spår av en sådan i Sverige, trots att denna utveckling löpande rapporteras i de stora internationella vetenskapliga tidskrifterna. Det enda spår jag sett i Sverige är att Statens Medicinskt-Etiska Råd på sin hemsida lagt ut rapporten från Nuffield Council of Bioethics.

EDIT 2014-12-12

Eftersom denna fråga blir allt mer aktuell och fortsätter engagera ger jag här ett kort tillägg.

Det som beskrivs ovan är ett sätt att åstadkomma ett utbyte av de mitokondriella generna. Ett annat sätt är att man EFTER en befruktning för över den hopslagna cellkärnan till ett annat ägg. Då påminner tekniken ännu mer om den som använts vid kloning av djur.

Statens Medicinsketiska Råd (SMER) tog i slutet av 2013 fram en rapport om tekniken, och landade i slutsatsen att tekniken inte är etiskt godtagbar idag. För en majoritet av ledamöterna handlade det dock mer om att den inte ansågs medicinkt tillräckligt säker för att börja tillämpas idag, än för att tekniken skulle vara etiskt felaktig i sig.  Läs mer och ladda ner rapporten här!

Också i USA har myndigheterna, i detta fall Food and Drug Administration (FDA), börjat diskutera hur man ställer sig till tekniken.  Om det går att läsa här.

Vidare kan man titta i ett reportage i The Guardian nyligen, som belyser möjligheterna med tekniken, och en presentation på en välrenommerad amerikansk populärvetenskaplig sajt.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Gentestet visar: Varken jude eller zigenare …

I Ungern har det visat sig (News, Nature 486:167, juni 2012) att en parlamentsledamot för det högerextrema partiet Jobbik strax före det val (2010) där partiet fick 17% av rösterna gjort ett gentest hos ett företag, som sedan gav ett skriftligt intyg om han garanterat varken hade judiskt eller romskt ursprung.

Sedan det avslöjades har företaget som gjort testerna (Nagy Gén Diagnostic and Research) inte bara förlorat flera av sina finansiärer, och blivit utkastade från de lokaler på universitetet, där företaget hållit hus. Åklagare arbetar också med fallet, eftersom ungersk lag förbjuder gentester för annat än medicinska syften.

Rent tekniskt bestod testet av att man analyserade 18 olika ställen i arvsmassan, där man sedan tidigare vet att speciella DNA-varianter är betydligt vanligare bland romer eller zigenare än hos andra. Ställen, som ligger långt utanför våra gener, och således inte har något att göra med vilka egenskaper man får, utan bara finns där som märken, och som kan vara olika vanliga hos människor från olika delar av världen.

Många mindre gentestföretag sysslar med bondfångeri. Den kunskap vi har om sambandet mellan DNA-varianter och ursprung är sådana att ett gentest bara kan ge sannolikheter, aldrig helt säkra svar. Att utifrån tester av bara 18 ställen garantera att man varken har judiskt eller romskt ursprung låter som rent bedrägeri. Men det råder inget tvivel om att det är möjligt att utifrån de kunskaper vi har idag konstruera enkla tester av fler DNA-varianter, som skulle kunna ge tydliga fingervisningar om sannolikheterna för olika ursprung.

Liknande DNA-varianter analyseras idag av alla de stora företag som internationellt säljer DNA-analyser. De designar dock istället tjänster, som kan tala om sådant som ungefär var ens förfäder levde för 10 000 år sedan, från vilken del av Afrika olika svarta personer i USA har sitt ursprung från och ifall man har okända kusiner, sysslingar, fyrmälingar etc bland andra som gjort liknande tester.

Det känns olustigt att högerextremister använder DNA-tester för att åter börja sortera människor i sådana av rätt eller fel ”ras”, med rätt eller fel ursprung. Samtidigt är det märkligt att Ungern uppenbarligen har en lag som begränsar vad medborgarna får ta reda på om sin egen arvsmassa.

Jag har i många sammanhang argumenterat för att man ska tänka efter mycket noga innan man själv använder de olika tjänster som nu finns för att analysera eller sekvensbestämma sin arvsmassa. Att man bör vara mycket försiktig med att släppa resultatet av sådana undersökningar till andra. Och att vi måste fundera ordentligt över hur vi ska hantera genetisk integritet den dag det kostar mindre att sekvensbestämma hela sin arvsmassa än att köpa en mobiltelefon.

Men att helt förbjuda somliga undersökningar är för det första inte genomförbart i längden. När man sekvensbestämmer hela arvsmassor, eller analyserar tiotusentals ställen på arvsmassan, då får man oavsett om man vill det eller inte information som både kan användas medicinskt, och för att dra slutsatser om ursprung.

Dessutom kan det inte vara principiellt rimligt att förbjuda människor att ta reda på vad de vill veta om sin arvsmassa. Även om de sedan skulle vilja använda kunskapen till barnsligt trams.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Oetisk ändamålsglidning, eller lysande insats för sjuka?

I ett av de senaste numren av Nature berättas om ett nytt projekt från Shinya Yamanaka, den japanska forskare, som under de senaste åren lärt oss omvandla vanliga kroppsceller till stamceller, som är lika duktiga som embryonala stamceller på att både överleva, föröka sig, och specialisera sig till olika celltyper, som skulle kunna användas för att laga skador och bota sjukdomar. (Något som länge varit stamcellsforskarnas ”våta dröm”: Utan bråk om ”att döda embryon” kan man få celler från just den patient som behöver en transplantation, och som därför inte riskerar avstötas.)

Men. Det tar tid att få vanliga kroppsceller att omvandlas till dessa stamceller. Och det kostar hundratusentals kronor. Därför har Yamanaka fått med de japanska myndigheterna på ett svindlande spännande projekt: Genom att skapa sådana stamceller från 75 noggrant utvalda personer, med ”rätt” kombinationer av transplantationsantigener, skulle över 80% av befolkningen ha tillräckligt god matchning för att kunna ta emot transplantationer.

Så hur ska man hitta just de personer, som har dessa eftertraktade kombinationer av transplantationsantigener?

Åtminstone halvvägs skulle man komma genom att utnyttja japanska ”banker”, dit tiotusentals människor donerat navelsträngsblod, för benmärgstransplantationer till leukemipatienter. Alla proverna är redan analyserade för transplantationsantigener. Så i princip skulle det bara vara att plocka ut rätt celler, och börja skapa stamceller från dem. Som sedan skulle kunna frysas ner, och förhoppningsvis kunna användas för att behandla många patienter (inte bara en), med leukemi, skadade hjärtan, Parkinssons sjukdom, skador på ögats gula fläck, mm.

Men så var det frågan om informerat samtycke!

De föräldrar som donerat navelsträngsblodet har gett samtycke för att cellerna ska få användas för transplantationer för att behandla leukemi, och för att forska kring leukemi (och möjligen också andra sjukdomar).  Men innefattar det att göra stamceller av cellerna, som sedan ska användas för transplantationer?

Det japanska forskarteamet säger (enligt Nature) att det är upp till de olika blodbankerna att själva avgöra hur de ska hantera frågan. I och för sig ligger det nya ändamålet så nära det ursprungliga, att man kan förmoda att de flesta givare inte har något emot det. Men i så fall innebär det ju bara lite extra arbete att fråga en gång till. Och det jag tror forskarsamhället ska lära av diskussionerna kring biobanker för ett årtionde sedan är hur värdefullt allmänhetens förtroende för forskarvärlden är. Och att det förtroendet kan vara värt lite extra arbete.

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

Kan rasism botas med piller?

Mediciner som dämpar de reaktioner i nervsystemet som ger rädsla och ångest minskar omedvetna rasfördomar. Det visar brittiska forskare i en rapport som nyss publicerats. Därmed kan vi börja förstå fördomar och rasism i biologiska och kemiska termer av vilka delar av nervsystemet som är aktiva, och vilka signalämnen som är inblandade. Men det reser också den oroande frågan om man skulle kunna medicinera bort oönskade åsikter.

Varför är många av oss misstänksamma, kanske till och med fientliga, mot dem som är annorlunda, mot människor från andra länder, med annat utseende, med annan hudfärg?

Många forskare har misstänkt att det har med rädsla att göra. Och med tiden har vi lärt oss allt mer om vilka delar av nervsystemet som är aktiva när vi är rädda eller oroar oss för något. Bland annat vet man att området amygdala är aktivt när man blir orolig eller rädd, och att denna aktivitet kan dämpas av en drog, propranolol, som används för att behandla människor med ångest. Men som samtidigt äts av många för att hålla blodtrycket i schack.

Så för att testa misstanken att rädsla är inblandat i att skapa rasistiska föreställningar beslöt sig en grupp brittiska forskare att testa om propranolol minskar människors rasistiska tendenser, och resultatet rapporterades för en dryg vecka sedan: Av 36 försöspersoner gavs hälften en tablett propranolol och hälften ett sockerpiller, och man fick inte veta vilket man fått. Någon timme senare gjordes en rad psykologiska tester, som mätte både medvetna och omedvetna tendenser till rasfördomar.

Det visade sig inte vara någon skillnad mellan grupperna vad gällde direkta, medvetna rasistiska värderingar. Men man hittade däremot en tydlig skillnad mellan grupperna i de tester som mätte omedvetna värderingar: Där förskjöt läkemedlet resultatet kraftigt i riktning bort från ett anta att människor var sämre om de hade annan ras.

Hur testar man omedvetna rasfördomar? Du kan prova att göra testet själv här! (Man sitter framför en dator, och får se en bild eller ett ord. Man ska avgöra om bilden föreställer en vit eller en svart person, och om ordet är positivt eller negativt. Under en del av testet ska man sedan svara med att trycka på en knapp om personen är svart och ordet är negativt, och en annan knapp om personen är vit och ordet är positivt. Under en annan del av testet är det tvärtom: Vit person och negativt ord har samma knapp, liksom svart person och positivt ord.  Så är frågan om man klarar av att sortera orden lika snabbt om det negativa orden ska sorteras åt samma håll som ens egen hudfärg, som om det är det positiva ordet som sorteras åt samma håll som ens hudfärg. )

Slutsatsen är klar: Signalämnen som dämpar oro och ångest dämpar också omedvetna tendenser att värdera människor med annorlunda hudfärg lägre än människor med samma hudfärg. Vi tar alltså de första stapplande stegen mot att på biologisk och kemisk nivå förstå mekanismerna bakom hur vi värderar ”de andra”.

Men betyder resultaten också att man kommer att kunna medicinera bort rasfördomar och dold rasism i samhället? En av forskarna bakom artikeln leker med tanken, men den reser många etiska invändningar: Allt från praktiska frågor om risker för biverkningar, till fundamentala frågor om vem som i så fall ska få bestämma vilka åsikter och värderingar som är så felaktiga att samhället ska gå in och korrigera dem farmakologiskt. De signalämnen som gjorde invånarna i Huxleys ”Du sköna nya värld” nöjda med sin hedonistiska tillvaro känns inte avlägsna!

Fast det är klart: Propranolol har sedan det utvecklades på 1960-talet använts av miljontals människor för att sänka blodtrycket. Det är kittlande att spekulera kring om detta kan ha varit en liten bidragande orsak till den ökade tolerans mellan folkgrupper vi sett sedan dess …

Notering dagarna efter:

Nu börjar svenska gammelmedia också upptäcka studien: DN 11/3

 

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Publicera eller inte publicera dödlig virussekvens?

I vetenskap och forskning finns en grundregel: Bara delad kunskap räknas. Har man upptäckt något viktigt ska det publiceras, så att andra kan kontrollera, och om det visar sig stämma, bygga vidare. Men är det en regel huggen i sten, eller en tumregel, som man ibland kan göra undantag från?

Två forskargrupper, en i USA och en i Nederländerna, har arbetat med fågelinfluensaviruset. Ni minns kanske det där viruset, som spreds mellan fåglar, ibland infekterade människor, och som dödade mer än hälften av dem som smittats. Men som lyckligtvis aldrig lärde sig spridas mellan människor.

Forskarna undrade hur sannolikt det var att viruset skulle råka mutera, så att det kunde börja sprida sig mellan människor. Så de tog arvsmassan för viruset, och började prova att förändra enstaka DNA-baser här och där, för att se om det då kunde få förmågan att sprida sig också mellan människor. Nu testade de naturligtvis inte detta direkt på människor, utan på illrar, där man vet att influensavirus ofta uppför sig ungefär som hos människor. Och se, de lyckades. Nu vet de inte bara att det räcker med att byta ut några få DNA-bokstäver för att viruset antagligen ska smitta lätt mellan människor. De vet också exakt vilka DNA-bokstäver. Och hur de ska ändras.

Så om de publicerar sina resultat skulle det i vart fall i teorin vara möjligt för dem som har ett välutrustat cell- och molekylärbiologiskt labb att tillverka det muterade virusets arvsanlag, stoppa in det i människoceller, och därmed få människoceller, som tillverkar nya fågelinfluensavirus. Som antagligen har lätt att infektera och sprida sig mellan människor. Virus som kan skördas, och kanske användas i nya biologiska vapen. Av stater, eller terrorgrupper.

Så debattens vågor har gått höga: Ska studierna publiceras? Ska hela sekvenserna publiceras? Eller ska den känsliga informationen om vilka DNA-bokstäver som behöver bytas ut hemlighållas? Min maggropsreaktion var naturligtvis: Publicera. Men allt eftersom dagarna gått har jag blivit allt mer undrande. Få är de riktigt bra regler som aldrig har några undantag.

Och som av en händelse satt jag idag och läste i Max Peutz lysande essäsamling ”I wish I ´d made you angry earlier”. Där finns en essä om de forskare, som startade Manhattan-projektet, där USA vann kapplöpningen med Tyskland om att tillverka en atombomb. För att lyckas behövde man ett ämne som kunde bromsa neutroner, utan att absorbera dem. Teorin sade att två alternativ skulle kunna finnas: ren grafit eller tungt vatten. I USA fick Leo Szilard och Enrico Fermi tag på mycket ren grafit, och såg att den kunde göra jobbet:

Fermi wanted to publish their result, but Szilard restrained him, and this may have saved the world. As we now know, the Germans did the same experiment, but with impure graphite, and wrongly concluded that graphite absorbed too many neutrons to sustain a chain reaction – they therefore decided to use heavy water instead. This decision proved one of the main stumbling blocks that prevented them from ever establihing a chain reaction in their atomic piles. Had Fermi and Szilard published their results, the Germans would have realized their fatal misstake.

Så det finns nog situationer där det kan vara rätt att inte publicera! Men när jag läser vidare inser jag att lärdomen nog dessutom är att om gör man ett undantag från en regel, ska man inte sedan låta undantaget bli ny regel, utan låta det vara just ett undantag: Perutz skriver om hur man senare under projektet bestämde sig för att beordra alla amerikanska kärnforskare som arbetade med uran att sluta publicera sina resultat. Det ledde till att den ryske forskaren George Nerov, på en kort permission från sin armetjänst, upptäckte att det inte längre kom några nya sådana artiklar från USA. Därav drog han slutsatsen att amerikanarna börjat arbeta på en atombomb byggd på uran, och skrev ett brev till kamrat Stalin om detta. Vilket fick Stalin att omvärdera den misstro med vilken han dittills bemött sin underrättelsetjänsts rapporter om amerikanskt arbete med en sådan bomb, och gav order om en stor egen satsning för att komma ikapp. Vilket innebar startskottet för den nukleära kapprustningen mellan öst och väst.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

”Kan jag klona min döda mamma?”

Ibland skickar folk mail till mig, och undrar. Jag försöker svara så gott jag kan, och hinner. Men igår var det svårare än vanligt. Det var en sörjande människa, förtvivlad över att mamman just dött. Som hört talas om företagen i USA som fryser ner kroppar och cellprover, och inbillar sina kunder att de kanske en dag ska kunna få sina släktingar åter. Till exempel med hjälp av kloning.

Så skulle man inte kunna, frågades det, plocka ut en cell från mamma och spara den, för den händelse man i framtiden skulle lära sig …

Eftersom frågan bygger på föreställningar som jag vet flyger omkring, tänkte jag dela med mig av det svar jag gav:

Hej,

Först och främst måste du vara medveten om att en klon inte på något sätt blir en exakt kopia av den klonade. Vi formas alla av ett komplicerat samspel av arv och miljö, där miljön bestämmer minst lika mycket som arvet, ja till och med hur vi ska använda de arvsanlag som bor i generna. En klonad individ får en helt ny och egen miljö, helt andra erfarenheter och kommer att använda sina gener på ett helt annat sätt. Det blir helt enkelt en helt annan, helt unik individ. Inte en kopia av den som klonats. Visserligen med starka likheter i utseende, rörelsemönster och lite annat. Men med en hel del yttre skillnader, och enorma inre! Tänk dig något betydligt mer olikt än äggstvillingar: Till skillnad från enäggstvillingar formas kloner i olika livmödrar, får olika mat som barn, växer upp med olika föräldrar, med olika föreställningar om uppfostran, osv!

Sedan till de lite mer tekniska frågor ditt mail handlar om:

1) Ingen har hittills klonat en människa. Att försöka göra det är förbjudet i de flesta civiliserade länder. Forskning på olika av de  delprocesser som skulle behöva ingå i ett sådant förfarande visar att det finns steg som förefaller mycket besvärliga hos människan. Det är oklart om de problemen kommer att visa sig vara lösbara, eller om det kommer att visa sig vara principiellt omöjligt att klona människa. Även om det visar sig vara principiellt möjligt är det långt ifrån säkert att det kommer att bli praktiskt möjligt: I de länder där den tekniska kompetensen finns är det som sagt förbjudet att försöka, och det finns en stark konsensus bland läkare och forskare bakom detta förbud, så det är mycket möjligt att man kommer att avstå från att utveckla teknikerna även om det skulle visa sig vara principiellt möjligt. Därtill skulle det i så fall med stor sannolikhet vara mycket dyra procedurer – även mycket långt fram i tiden.

2) Hos de djur man hittills lyckats klona är det oklart ifall den nyfödda klonen kan se fram emot en normal livslängd, eller om den kommer att åldras och dö i förtid.

3) För att man ska kunna klona från en nedfryst cell måste dess mycket komplicerade cellkärna ha bevarats intakt. Vill man klona från djurceller fryser man därför ner dem i flytande kväve, badande i ämnen som ska minska risken att cellerna skadas av att de bildas iskristaller inne i dem vid nedfrysningen. Trots detta är det bara en liten andel av cellerna, som klarar sig. Därför var förvåningen mycket stor när det för några år sedan visade sig att det gick att hitta celler, som man kunde klona från, i  en mus (eller om det var råtta) som legat i en vanlig frys i över ett årtionde på ett japanskt forskningslabb. Men det var bara några få celler av väldigt många testade, som hade klarat sig. Slutsatsen av detta är att för att det skulle finnas ens en pytteliten teoretisk chans att göra det du fantiserar om skulle det antingen krävas att kvalificerade cellodlare frös in ett blod- eller vävnadsprov, och höll det konstant nedfryst i flytande kväve. (Det finns företag i USA som erbjuder sådana tjänster, och tjänar stora pengar på att utnyttja förtvivlade människors orealistiska hopp.) Eller att man skar av en ordentlig bit av kroppen och lade i en vanlig frys. Vilket vore djupt oetiskt, och antagligen griftefridsbrott!

Slutligen: Det vi älskar hos våra nära och våra föräldrar är trots allt inte i första hand deras kroppar, det är deras inre egenskaper, deras blickar och allt det som speglas i deras ögon. Och det ligger inte i de arvsanlag som kan klonas. Det ligger i just deras unika kopplingar av nervceller i hjärnan. Och de kan aldrig klonas. De försvinner ohjälpligt när människan dör.

Så mitt råd är: Slå de tankarna ur hågen.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Vetenskap och journalistik!

Tack Åsa, som visade mig denna underbara bild som säger allt på Ed Jongs blogg!

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!