”Det finns bara två kön”

Jag kastade mig i våras in i debatten och menade att det här med kön och biologi är lite mer komplicerat än ”det finns bara två kön”. Många som sett det skickar mig nu denna artikel.

Det gör att jag inser att vi har ett språkligt problem.

Dels finns ett strikt biologiskt könsbegrepp, som handlar om små eller stora könsceller. Som nästan alltid förljer genitaiernas utseende. Där det första är helt binärt, och det andra kraftigt dimorft. Mellanformer kring genitalier finns, men de är få.

Sedan finns begreppen ”genus” och ”socialt kön”, som fångar något i stil med ens sociala förståelse av sitt kön och hur det yttrar sig i sociala sammanhang. Sådant som sitter i huvudet, och inte mellan benen. Och kring detta finns i Sverige idag en stark, för att inte säga dominerande förföreställning, att det är socialt konstruerat.

Jag försöker pekat ut är att det existerar en rymd av biologiska präglingar av hjärnan, där de rent mekanistiska orsakskedjorna har samma starpunkt som könspräglingen av genitalierna, men där de fortsatta mekanistiska vägarna skiljer. Där präglingarna inte är binär, utan med stora överlapp. Och det är flera olika präglingar, som kan gå åt olika håll. Så att även ordet ”gradient” strängt taget är missvisande. Det är en mosaik.

Så jag tror att diskussionen skulle bli mycket lättare att föra, om språket hade tre distinkta ord för

1) Det biologer strikt lägger i begreppet kön, storleken på könscellerna. Ordet kan möjligen också kan täcka genitaliernas utseende. Kring det ordet är det rimligt att hävda att det hela är dimorft, på gränsen mot binärt.

2) Den påverkan systemet för könsprägling har på en rad ställen i hjärnan och därmed också på en rad egenskaper, som i de flesta fall inte är strikt binära, utan har betydande eller stora överlapp, och där präglingarna i viss mån sker oberoende av varandra, så att den biologiska präglingen av olika egenskaper kan gå åt ”olika” håll.

3) Den sociala och kulturella påverkan som sker på samma och andra egenskaper, och gör att många/alla människor fostras till könsroller långt utöver vad en eventuell biologisk könsprägling av hjärnan åstadkommer.

Då skulle diskussionen bli tydligare, och istället för att trasslas till av definitioner av ordet ”kön” handla om

  • Ifall (2) över huvud taget förekommer, eller om allt som inte är genitalier är socialisation och kultur.
  • I vilken utsträckning (2) följer av (1). Så mycket att man kan se trans som en biologisk abberation, eller så lite att trans och homo är fullständigt naturliga om än inte jättefrekventa resultat av den naturliga processen för könsprägling av kropp och knopp.

av Henrik BrändénInga kommentarer ännu, skriv den första!

Pseudobiologin i Jordan B Petersons 12 livsregler

Jordan Peterson är en kanadensisk psykologiforskare, med en omfattande och välciterad vetenskaplig produktion. Han har även gjort sig känd som en popularisator av sin forskning om myter och symboler i världens kulturer, där hans beundran för Jung och hans ideer om kollektiva arketyper lett honom till inslag i sina föreläsningar som får huden på mig som biolog att knottra sig. (Se till exempel detta lilla klipp.) Men jag vet hur lätt det är att ur en stor produktion klippa ut en enstaka tokighet, så jag tänker inte döma honom på det klippet.

Parallellt med detta har han de senaste åren gjort karriär som föreläsare på Youtube, där han blivit mycket populär hos unga män genom att kombinera tämligen självklara livsvisdomar av typen ”bädda sängen, räta ryggen, ta dig an de utmaningar livet bjuder och var nöjd med din lott” med en livssyn där mycket av våra förutsättningar är givna av biologin, kvinnorna kontrollerar reproduktionen och och det är synd om männen.

För dem som känner mig säger det sig självt att de senare hållningarna inte alls stämmer överens med mina egna åsikter och värderingar kring det här med feminism och jämställdhet. Jag har därför i sociala media haft lätt att instämma i och vidarebefodra kritik mot honom, inte minst när biologvänner berättat att han varit helt ute och cyklat och misshandlat biologin kring manlighet/kvinnlighet i sitt skrivande och pratande. Ett intryck jag också fått av de Youtubeklipp av honom jag tittat på.

Det har lett till att vänner bett om en mer grundlig genomgång av vad det är Peterson påstår som är fel, och andra vänner till att hävda att jag är ute och cyklar. Eftersom ytterligare andra vänner gång på gpng hänvisat till Peterson när de hävdat fullständigt bisarra saker om biologin bakom kön och dominanshierarkier beslöt jag ägna några timmar åt saken och göra de första vännerna till viljes.

Peterson har emellertid skapat en enorm djungel av Youtubeklipp, och varje försök jag gjort att kritisera något i ett sådant klipp har bara lett till kommentaren från hans beundrare att det inte är representativt, och att jag ska titta på andra klipp. Eftersom jag inte har någon lust att titta genom dem alla har jag istället satt tänderna i hans på svenska nyutkomna bok ”12 livsregler – ett motgift mot kaos”. Som enligt honom själv sammanfattar och utvecklar de självhjälpsteman han Youtube-föreläst om.

Boken består av tolv kapitel om varsin rätt trivialt livsregel. De allra flesta innehåller sedan en blandning av psykologiskt allmängods, episodiska erfarenheter från hans egna arbete med psykoterapi och långa utläggningar om myter från bibeln och lätt (eller gravt) Jung-influerade tolkningar av dessa. Ibland finns lite skönlitteratur (han har den goda smaken att gilla Solzjenitsyn) och synnerligen elementär politisk idéhistoria. Och där finns två rätt korta partier där han tar sats i evolutionsbiologi och/eller neurovetenskap. De handlar om dominanshierarkier respektive manlighet och kvinnlighet, och är båda fullständigt hårresande för en biolog att läsa.

Peterson och dominanshierarkier

På vägen mot sin första livsregel (om att räta på ryggen) tar Peterson sats i sina egna erfarenheter av aggressiva gärdsmyggar, och beskrivningar av humrars och hönors dominanshierarkier. Han beskriver vad jag kan förstå beteendena hos dessa arter på ett helt rimligt sätt. Men sedan fortsätter han som om alla arter evolutionen frambringat från humrars och gärdsmyggars (och därmed också människors) gemensamma förfäder har samma slags dominanshierarkier, och att att dominanshierarkierna därför fungerar på samma sätt hos oss alla.

För den som har bara minsta grepp om etologi (vetenskapens om djurs beteende) och beteendeevolution är det dock väl känt att dominanshierarkier är en snabbt evolverande egenskap, som varierar kraftigt mellan arter betydligt närmare släkt med varandra än gärdsmyggar, människor och humrar. Som formas utifrån den enskilda artens levnadssätt, som i sin tur formas av den ekologiska nisch arten tagit i besittning. Till exempel ser saken mycket olika ut mellan schimpanser, gorillor och bonoboer. Under utvecklingen från hummerns och vår sista gemensamma urfader har därför dominanshierarkier kommit och gått, och yttrat sig på många olika sätt. Hos de arter Peterson jämför är det högst troligt att dominanshierarkierna uppkommit oberoende av varandra, genom konvergent evolution.

Visst. Människan har helt uppenbart system för dominanshierarkier. Men man kan inte dra någon som helst slutsats om människans dominanshierarkier från gärdsmyggars, hönors och humrars. Trots det hoppar Peterson utan minsta kommentar eller reservation snabbt från humrars kamp om revir till mänskliga vetenskapsmäns kamp om vetenskaplig berömmelse. Det hoppet är djupt problematiskt. Antingen har Peterson ingenting begripit om den beteendeevolution han stöder sig på. Eller så missleder han medvetet läsaren.

Vidare behöver man bara elementär kunskap om evolutionära aspekter kring neurokemi, för att veta att uppsättningen signalämnen i djurens hjärnor har varit uppseendeväckande stabil sedan de uppkom mycket tidigt under de flercelliga djurens evolution, medan de mycket ofta under evolutionen byter roll och uppgift i nervsystemet. Att serotoninsystemet finns hos de flesta djurarter betyder alltså inte som Peterson skriver att dominanssystemet är en evolutionärt ”gammal, fundamental aspekt av hjärnan som påverkar varje aspekt av varat.” Det är istället serotoninsystemet som är evolutionärt gammalt och fundamentalt, och som förutom sin mycket viktiga roll i lärande är inblandat i en rad olika aspekter av socialitet. Hos många arter som har dominanshierarkier, även för att vara med och reglera dessa.

När jag skrivit stycket ovan har jag dock gjort en välvillig tolkning av vad Peterson skriver. Läser man hans text bokstavligt är det nämligen inte ett system med signalämnen han påstår är gammal, utan den ”del av hjärnan” som håller reda på ens position i hierarkierna. Någon sådan del av hjärnan är dock svår att peka ut, i alla fall med hjälp av den referens som Peterson hänvisar till. Den är istället en översikt av serotoninsystemet, som alltså cirkulerar kring ett signalämne, som finns överallt i hjärnan. När jag för säkerhets skull söker på nätet efter översiktsartiklar som handlar om frågan var ”dominanssystemet” är lokaliserat (till exempel den här) hittar jag tabeller, där väldigt många olika ställen i människans hjärna pekas ut. Både evolutionärt gamla områden i hjärnstam och limbiska systemet, och områden i den prefrontala cortex, som knappt finns hos speciellt många andra djur än vi.

Vidare skriver Peterson att det för alla djur är ohälsosamt att vara längst ner i statushierarkin, för det slår på stress. Det är helt sant för både råtta och människa, och om man som Peterson tror att systemen för dominans ser ut på samma sätt hos alla andra djur är det naturligtvis lätt att råka skriva så. Men det hela skiljer mellan olika arter, det slås fast i en översiktsartikel av en högt renommerad forskare kring social stress hos olika djurarter. Hos somliga arter är det individer högt upp i hierarkierna som drabbas av mycket stress och stressrelaterad ohälsa, hos andra arter individer längst ner i hierarkierna. (Se här.) Föga överraskande beror vilketdera på det sociala organisationssystemet hos respektive art. Vilka som sagt kan vara mycket olika även hos mycket närbesläktade arter.

I utläggningen om stress och hälsa slår dessutom Peterson kategoriskt fast att dominanshierarkierna gör att de fåglar och människor som står längst ner i dominanshierarkierna dör först när infektioner och epidemier dyker upp. Fastän alla som kan något om sambandet mellan stress och immunitet vet att sambanden är betydligt mer subtila än så: De människor som står långt ner i statushierarkin har vanligen högre stressnivå än den som står högt upp, som är stressade har i genomsnitt svagare immunförsvar, vilket gör att de lider större risk att drabbas. Man behöver inte ens kunna något om neuroimmunologi för att veta detta. Det räcker att ha läst lite kultur- och litteraturhistoria för att veta att det inte bara var fattiga trångbodda undernärda arbetare som drabbades av TBC under århundradet runt förra sekelskiftet.

Peterson och könsskillnader

De här galenskaperna är dock bara småpotatis i jämförelse med vad som kommer i nästa kapitel, under Petersons andra råd, om ens ansvar för att utgå från att man själv har ett ansvar. Avsnittet börjar med närmast metafysiska resonemang om ordning och kaos (där han inte bryr sig ett vitten om att termodynamik haft betydligt mer än Jungpsykologi att säga om de begreppen). ”Ordning” är allt som  Peterson tycks gilla, ett lyckligt äktenskap, folkstammen, religionen, hemmets härd, tåg som går efter tidtabellen. ”Kaos” är allt det andra, jobbiga.

Sedan suggererar Peterson genom ett antal tankehopp och en komplett misshandel av evolutionsbiologin fram en bild av att det redan för en miljard år sedan hos de dåtida livsformerna utvecklades en manlig och en kvinnlig personlighet, där den manliga kan associeras med ordning, och den kvinnliga med kaos.

Mer exakt skriver han ”De personligheter som vi har utvecklats att uppfatta har så gott som alltid funnits i förutsägbar form och i fysiska, hierarkiska konfigurationer. De har exempelvis varit manliga och kvinnliga i en miljard år.”  I den mån denna misshandel av pregnant språk över huvud taget går att förstå, är det rent biologisk fullständig rappakalja.

Det är helt sant att könlig förökning utvecklades första gången för i runda slängar en miljard år sedan. Men att ”personligheter” skulle ha någonting med de primitiva organismer som då fanns att göra, det är ett mycket – låt mig för att vara snäll säga – ”kreativt” sätt att använda språket.

Samma fundamentala problem som vi såg hos hans föreställningar om dominanshierarkier finns med den här tankefiguren. Könslig förökning har utvecklats många gånger under evolutionen, och innebörden av vad det på cellbiologisk nivå betyder att ha det ena eller andra könet ser ut, och har sett ut, på många olika sätt hos olika könligt förökande varelser. Och samma sak gäller vad det beteendemässigt innebär för en individ att ha det ena eller andra könet. Variationen därvidlag mellan arter och under evolutionen är enorm.

Sedan kan jag inte undanhålla från er hur Peterson fortsätter längs den inslagna vägen: ”Vårt medvetande är mycket äldre än mänskligheten. Vår mest grundläggande kategori – i visst avseende lika gammal som könsakten – tycks vara den som rör han- och honkön. Vi tycks med hjälp av den primitiva kunskap bestående av ett strukturerat kreativt motsatsförhållande ha börjat tolka allt genom dess lins”.

”Vårt medvetande” skulle alltså vara äldre än mänskligheten, vi skulle alla tolka allt genom man/kvinnadiktomin och vi skulle ha gjort det med hjälp av kunskap som uppstått redan innan de första däggdjuren utvecklade en tänkande hjärna!  Där får jag som synes åter som biolog dåndimpen. Men sedan ser jag att han här refererar till en Jung-elev, så den här utläggningen kanske ska anses höra till den del av hans skrivande som ligger utanför min granskning.

Avslutande kommentar:

Vad jag kan bedöma behöver inte Peterson den biologi han misshandlar för att driva hem sina tämligen triviala livsregler. Den som känner att hen blir lyckligare och bättre som människa av det kan nog utan större men ta till sig Petersons råd (även om jag rekommenderar läsarna närma sig texten på väg fram till råden i kapitel elva och tolv med viss kritisk blick).

Vad jag efter denna genomgång känner mig absolut säker på är dock att Peterson när han hänvisar till biologi antingen är en charlatan som inte mycket begriper av innebörden av de artiklar han citerar, eller att han är en förslagen lögnare, som väl lärt sig metoden att ljuga genom att utelämna väsentligheter och sedan kasta in massor av påståenden och referenser där han blandar korrekta återgivanden av trivialia med hårresande slutsatser och kopplingar. Välviljeprincipen leder mig att luta åt det första tolkningen, även om den vetenskapliga briljans tidigare kollegor vittnar om i hans empiriska forskning skaver mot en sådan tolkning.

Så kära vänner. Lyssna hur mycket ni vill på hans underhållande hopkok av bibelhistoria, jungiansk psykologi och förnumstiga levnadsråd. Men hänvisa inte till Peterson i frågor om människans biologiska natur. Kring de frågorna är han antingen en förslagen lögnare eller en okunnig charlatan.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (25), skriv en kommentar du också!

I Aftonbladet, Morgonpasset och Studio Ett om kön och biologi

Jag plitade för någo vecka sedan ihop en liten artikel till Aftonbladet om vad modern biologi egentligen har att säga om det här med kön och könsprägling. I den lätt förvirrade diskussion som hade brutit ut där mellan transaktivister och feminister av den gamla skola, som gjort dogm av att det enda biologin bestämmer är utseendet på genitalierna. Men framför allt med udden riktad mot dem som hånar transrörelsen med påståenden som att ”rent biologiskt finns bara två kön”. På cellnivå stämmer det naturligtvis. Men inte när man betraktar hela människor i sitt sociala sammanhang. Här är artikeln som kom in i Aftonbladet.

Sedan ledde det till att jag kallades till en långintervju i P3s Morgonpasset. Den version där musikinslag är bortklippta kan ni hitta 29-30 minuter in i det här avsnittet av Morgonpasset.

Sedan ledde det också till att jag just intervjuats tillsammans med Ebba Witt Brattström i P1s Studio Ett.  Den börjar 1 timme 25 minuter in i detta klipp.

Allt började med att jag bestämde mig för att ha ett avsnitt om hjärnans könsprägling med i en bok jag skriver om modern hjärnforskning. Och därför läste in mig på forskningen, och skrev. Så många vänner blev intresserade, att jag under en tid delat ett utkast till manus till det kapitlet, som innehåller ordentliga referenser och hänvisningar till forskning. Orkar ni läsa 20 sidor populärvetenskapligt manus finns det här (uppdaterat nov 2018).

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Brittiska parlamentet river håll i tabun mot klonade och genförändrade människor

Jag skrev om det redan för två och ett halvt år sedan när processen startade i Storbritannien, för att tillåta en teknik där man använder kloningsmetoder för att skapa genmodifierade barn. För att undvika en särskild grupp svåra ärftliga sjukdomar, där sjukdomsgenen sitter i mitokondrierna. Förra veckan röstade brittiska underhuset för att tillåta tekniken. Nu har jag fått in en ”debattartikel” på SvT Opinion, där jag förklarar varför jag tycker beslutet är olyckligt.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Gentekniskt ebola-läkemedel testat på smittade amerikaner

Rapporter kommer om att de två ebolasjuka amerikaner, som flygs hem till USA, före hemresan behandlats med ett nytt, oprövat läkemedel mot viruset. Närmare bestämt är det en modern, genteknisk version av sådana antisera, som man i över ett århundrade använt för att rädda människor som drabbats av infektioner eller ormbett.

I sin klassiska form gjorde man sådana genom att ta den mikrob eller det ormgift man ville ge skydd mot, och spruta in upprepade gånger i till exempel en häst eller get. Djurets immunförsvar uppfattade då ämnet som främmande, och började göra en massa antikroppar mot det. Dvs, proteiner, som kan känna igen och binda ämnet, och därmed blockera det, så det inte kan ställa till med skada. Antikropparna kastas ut i djurens blod, varifrån man renade fram dem.

Men att ha en kontinuerlig produktion av serum mot ebolaviruset gående med en sådan metod skulle vara ganska riskfyllt. Och dessutom är det – om man behöver upprepade doser – ganska farligt att få häst- eller getantikroppar isprutade i sig. Vårt immunförsvar uppfattar dem nämligen som främmande, och börjar reagera mot dem.

Därför har forskare vid några biotekniska företag med stöd av USAs och Kanadas regeringar använt en modern, genteknisk metod att göra antikroppar, som människokroppen inte uppfattar som främmande.

Hur läkemedlet togs fram

De började med att spruta in viruset i möss. När mössens immunförsvar kommit igång att reagera mot viruset dödade de mössen, och tog ut de vita blodkroppar (av ett slag som kallas B-celler) som kan tillverka antikroppar. Dessa slogs ihop med cancerceller (som ju har evigt liv och delar sig gång på gång), så att man fick celler som både bildade antikroppar, och kunde växa och dela sig obehindrat. De lät sedan varsin sådan hopslagen cell bilda en liten koloni i botten på en liten brunn med cellnäringsämnen, och letade sedan efter brunnar där det bildades antikroppar som var riktigt duktiga på att binda viruset.

Från cellerna i sådana brunnar skar man sedan ut den gen som beskrev den antikropp cellen bildade. (Dessa gener är inte desamma hos alla de vita blodkroppar som bildar antikroppar. När de cellerna bildas bygger de nämligen närmast slumpmässigt sin alldeles egen antikroppsgen med hjälp av en byggsats av fragment av sådana gener.)

Från denna gen för ebolaviruset skar man sedan ut just de delar av genen som binder till viruset, och klistrade in dem i en mänsklig antikroppsgen. Därmed fick man en gen för en antikropp mot ebolaviruset, som såg ut precis som en mänsklig antikropp mot viruset skulle se ut.

Denna gen stoppades sedan in i en tobaksplanta, så att man med tiden ska kunna odla detta läkemedel på sådana fält i amerikanska södern, som idag används för att odla råvaror till cigaretter. Men eftersom denna forskning befinner sig på ett tidigt stadium finns inget tillstånd att odla sådana tobaksplantor i fält. De tre doser som kunde skickas till de ebolasjuka amerikanerna var därför sådana som kunnat utvinnas från ett fåtal genmodifierade tobaksplantor odlade inneslutna i välbevakade växthus.

Läkemedlet består av en blandning av tre sådana så kallade humaniserade monoklonala antikroppar.

Testat på några apor och nu två människor

Läkemedlet hade redan tidigare testats på ett par apor, men var inte godkänt för att vare sig användas eller testas på människor. Reglerna i USA tillåter dock att man i livshotande nödfall kan få prova att använda icke godkända läkemedel på människor.

I detta fall behandlades alltså två amerikanska medborgare som smittats av ebola under epidemien i Västafrika, och blivit så sjuka, att de inte skulle klara den flygtransport hem som planerades för dem. De gavs därför på försök läkemedlet.

  • En av dem, en manlig läkare som behandlat många ebolapatienter, och var så dålig att han själv ansåg allt hopp vara ute, blev på tjugofyra timmar så mycket bättre efter en dos av antikropparna, att han kunde duscha för egen maskin, och sedan flyga tillbaka till USA i ett specialinrett ambulansplan.
  • Den andra patienten, en kvinnlig missionär som också hade vårdat ebolasjuka, svarade svagare, men fick en viss återhämtning efter två doser.

Använda eller inte använda redan nu?

Eftersom bortåt 40% av dem som insjuknar i ebola tillfrisknar av sig själva kan man inte från detta dra slutsatsen att läkemedlet fungerar. Det är i bästa fall en uppmuntrande fingervisning om att läkemedlet kan vara effektivt. För att avgöra frågan behövs ordentliga kliniska tester, där man jämför en större grupp som får läkemedlet med en som inte får det. Sådana tester brukar föregås av tester på mindre grupper, dels för att undersöka om läkemedlet kan vara farligt i sig, dels för att förstå vilken dos som kan vara lämplig.

Vidare har man som antytts knappast möjlighet att omedelbart börja odla de genmodifierade plantorna för att tillverka läkemedlet i stor skala.

Därför är det knappast troligt att man kommer att vare sig vilja eller kunna börja använda detta läkemedel i stor skala för att bekämpa den pågående epidemien. Det kommer dock i så fall att resa besvärande frågor om varför man använde detta nya läkemedel till att rädda två amerikanske medborgares liv, men sedan inte använder det för att rädda afrikanska liv. Det har hänt tidigare, bland annat när nya läkemedel kom mot bröstcancer, att man ruckat på principen att ett läkemedel ska vara ordentligt testat innan man börjar använda det i stor skala, och låtit tester pågå parallellt med att de som önskat fått läkemedlet.

Den frågan kompliceras dock av att förtroendet för myndigheter, sjukvård och västerlandet är mycket lågt i delar av de drabbade områdena. Sjukvården möter redan idag människor som gömmer sina eboladöda anförvanters lik och vägrar låta dem begravas på ett säkert sätt, och som tror att det är sjukvårdspersonalen som medvetet smittar dem med sjukdomen. Det finns därför en oro att ifall man börjar försöka använda läkemedlet, många människor kommer att frukta att injektionerna är ett försök att förgifta eller smitta. Skulle det i ett sådant läge visa sig att läkemedlet har otrevliga biverkningar, skulle det förtroende som ändå finns för sjukvården på en del håll riskera att raseras. Därför är tveksamheten stor att börja använda ett läkemedel på bred front innan det är ordentligt utprovat. Fastän dödligheten i sjukdomen är mycket hög.

Tillägg 6 aug: Att argumentera på det sättet är å andra sidan snudd på att säga att eftersom de svarta infödingarna är så outvecklade och fördomsfulla är det bäst att nöja sig med att använda det nya läkemedlet bara på oss vita. Det är knappast etiskt hållbart.

Man har helt enkelt med de bästa av avsikter satt sig i en osannolikt trasslig postkolonial etisk soppa.

Tillägg 9 aug: Innan denna händelse inträffade presenterades det bakomliggande problemet i en översikt i Science: http://www.sciencemag.org/content/345/6195/364.full.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

USAs HD underkänner patent på gener för gentester

En enig högsta domstol i USA har slagit fast att man inte kan hävda patent på DNA-sekvensen i en gen i den form genen finns i människokroppen. Däremot kan man fortfarande ha patent på en modifierad, ickenaturlig, variant av genen (så kallat cDNA), som man ofta använder för att med genens hjälp låta en mikroorganism tillverka ett eftertraktat protein. Genpatent kan alltså fortsätta finnas för att tillverka sådant som insulin för sockersjuka, tillväxthormon för dvärgväxta och olika enzymer som gör våra tvättmedel allt effektivare. Men i USA är det slut med genpatent som begränsar vem som får testa våra gener, och sekvensbestämma vår arvsmassa.

Utslaget är avslutningen på en segdragen process mot företaget Myriad Genetics, som jag skrivit om flera gånger (här, här och här). Företaget lyckades lägga beslag på patent på sekvensen för två gener (BRCA1 och 2) som i en olycklig variant kan öka risken för bröstcancer dramatiskt. För unga kvinnor i familjer där många drabbas av tidig bröstcancer kan tester av de generna tala om ifall man har normal eller hög risk att drabbas, och många som får veta att de har hög risk väljer att eliminera denna genom att operara bort brösten och ersätta dem med implantat.

Medan de flesta forskare som tidigare tagit patent på en gen som varit intressant att testa medicinskt tagit några enstaka dollars i royalty var gång ett sjukhuslab testat genen valde Myriad Genetics att självt sätta upp ett labb, som skulle ha monopol på sådana tester, och tog skyhöga priser för testerna. Företagets agerande provocerade både forskare och läkare, och en patientorganisation lämnade för några år sedan in en stämning, där man hävdade att patentet var ogiltigt.

Till allas stora förvåning dömdes i första instans mot Myriad Genetics. Domen konstaterade att en gen är en naturlig substans, Företagets argumentation (och dittillsvarande prejudikat) om att en gen i isolerad, renad form var något annat än en gen i naturen avfärdades som brännvinsadvokatyr. I nästa instans återställdes dock ordningen, och Myriad Genetics gavs rätt att fortsätta som tidigare.

Men när frågan till slut nådde avgörande i högsta domstolen hade det omgivande landskapet förändrats. Bioteknikföretag var inte längre en massa småföretag som tagit patent på gener att testa. Det var också en handfull allt rikare företag, som utvecklade metoder att scanna en individs hela arvsmassa, testa tusentals av hennes gener på en gång, och sekvensera en människas hela arvsmassa. Vilka inte hade någon som helst lust att teckna licensavtal för tusentals patent på gener i den arvsmassa, som deras affärsidéer bygger på att man sak sekvensera för en stor del av den rika världens befolkning.

Under senare år har allt fler grupper i Washington (inklusive rådgivande kommittéer i presidentadministrationen) funderat över hur man ska bära sig åt för att släppa tester av gener ur genpatentens bojor. Utan att behöva ge upp patenten på de gener som kan användas för att producera användbara proteiner. Nu tycks högsta domstolen ha löst den frågan.

USAs befolkning är att gratulera. Så får vi hoppas att EU kan samla ihop sig till att följa efter.

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

Generation gratis

En underbar kommentar till genpatent, om än lite överdriven, tänkte jag när jag läste denna seriestripp:


(CC-BY-SA Nina Paley)

Så googlade jag ”patent” plus den vanligaste virustypen bakom förkylningar, rhinovirus. Och insåg att när det nu blivit lättare och lättare, billigare och billigare att sekvensera har förkylningsvirusens arvsmassa fastnat i en förfärlig trasselsudd av överlappande patent.

Jag tittade närmare på ett av dem, (här).

Det bygger på att forskare sekvensbestämt några dussin olika varianter av viruset (synnerligen trivialt) och gjort de för varje molekylärbiolog idag självklara analyserna av arvsmassans utseende och släktskap (nästan lika trivialt).

Därefter konstaterar de att denna ”uppfinning” (fräck glidning av ordens betydelse då det som dittills presenterats bara är ett konventionellt forskningsresultat, dvs en upptäckt) skulle kunna användas för att diagnostisera förkylning, att följa sjukdomens utveckling, att utveckla läkemedel och skapa vacciner. Detta skulle varje andraårsstudent i molekylärbiologi eller medicin kunna föreslå, så det man vill patentera är så uppenbart, att det inte har någon som helst uppfinningshöjd.

Allra hemskast är att både de forskare som lämnat in patentansökan och de jurister som hjälpt dem formulera den måste vara väl medvetna om att detta patentanspråket inte uppfyller patentlagens krav att patent bara ska ges uppfinningar, inte upptäckter, och att det krävs ordentlig uppfinningshöjd. Ändå fortsätter denna typ av patenterande, som bara kan ha syftet att skrämma bort andra från de affärsidéer man själv har.

Det är verkligen dags att se över systemet med patent för att utnyttja gener!

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

GW klagar när polisen stängs ute från PKU-registret

I fredagens SvD finns en lång artikel där mordutredare och kriminologgurun Leif GW Persson ojar sig över hur hemskt det är att regeringen inte tänker låta polisen husera fritt i PKU-registret. Ett register med blodprover från alla barn som fötts sedan 70-talet. Som tagits för att kolla om barnet lider av sällsynta sjukdomar i ämnesomsättningen, som måste börja behandlas tidigt. Och som man sedan frågat föräldrarna om man får bevara för forskning.


Då teknikerna för genetiska fingeravtryck kring millennieskiftet blev allt bättre började polisen kasta lystna ögonen på registret. När Anna Lindh hade mördats tyckte polisen det var enklare att begära fram ett prov ur PKU-registret från Mijailo Mijailovic än att be honom komma till förhör och ta ett prov. Visserligen tvingade lagen om biobanker personalen vid registret att säga nej, men samtidigt finns en lag som säger att polis och åklagare har rätt att begära ut saker som behövs för utredningar. Ingen visste vilken lag som smällde högst. Och registret lämnade ut provet till polisen.

För det fick registret sedan kritik från socialstyrelsen, och började därefter säga nej. Varpå polis och åklagare gick till domstol för att tvinga fram proverna, men även domstolarna gjorde tummen ner. Då gick man till regeringen, som tillsatte en  utredning för att se över lagen om biobanker. Som fick tydliga fingervisningar om att de skulle ta fram regler som skulle göra det lättare för polisen att få ut material. Det ledde till en bloggbävning av stora mått, som följdes av protester från många ledarsidor.

Argumenten mot att polis och åklagare skulle få den rätten var mycket enkla.

  1. När man bett om att få spara proven har man lovat föräldrarna att de bara ska användas till forskning. Det vore således löftesbrott att ge dem till polisen.
  2. Man ger sig med ett sådant löftesbrott ut på ett sluttande plan, där ingen kommer att kunna känna sig säker på vad staten kommer att vilja använda registret till om ytterligare tio eller tjugo år. Och bara tanken att staten skulle kunna plocka fram DNA-prover från var och en av sina medborgare och göra olika analyser bakom deras rygg är minst sagt skrämmande.
  3. Ett sådant löftesbrott skulle kraftigt underminera förtroendet för de forskare som i framtiden ber patienter donera blod till andra biobanker, och sådana kan komma att bli mycket viktiga för att förstå olika folksjukdomar. Dessutom ledde händelserna runt Anna Lindh-mordet till att hundratals personer begärde få sina prover i PKU-registret förstörda. Om den utvecklingen fortsatt skulle ett unikt och mycket värdefullt forskningsmaterial förstöras. Samtidigt som det skulle blivit allt mindre användbart för polisen.

Och under över alla under – regeringen lyssnade på de bloggare, forskare och läkare som protesterade. I oktober 2010 gavs ett tilläggsdirektiv till utredningen, som sedan lade ett förslag till ny biobankslag med förbud mot att material från någon biobank (inklusive PKU-registret) används i brottsutredningar. Frågan bereds nu på socialdepartementet, och proposition är att vänta snart. Ty första juli 2013 är det meningen att den nya lagen ska träda i kraft.

Uppenbarligen har polisen och Leif GW Person inte lyckats lika bra som de är vana vid, med att lobba genom sina synpunkter. För det finns en uppgiven underton i det typiska GW-raljerandet

–Det blev ju ett jävla liv och en jävla massa folk som fanns i registret som plötsligt skulle kliva av. Så läkarna blev ju halvtokiga, säger den numera pensionerade polisprofessorn Leif GW Persson.

–Om det inte blir träff på den person man letar efter så kommer ju varken han eller någon han känner att få reda på det. Och det är väl så lite integritetskränkande som möjligt. Alternativet, att utsätta honom för tvångsmedel och plocka in honom och att det sen kanske visar sig vara fel, är ju integritetskränkande på en helt annan nivå.

Vi andra, som begriper lite bättre än GW vad integritet betyder, kan däremot kosta på oss en eloge till socialminister Göran Hägglund. Han har i detta ärende visat prov på ett tyvärr inte alltför vanligt civilkurage: Han har lyssnat på kritik, förstått vad den inneburit och vågat ändrat sig. Det är stort. Och det är mycket bra. För att vi ska kunna fortsätta lita på de löften som sjukvård och myndigheter ger. För att många ska fortsätta vilja ställa upp för forskning via biobanker.  Och framför allt: för integriteten.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (4), skriv en kommentar du också!

Genförändrade människobarn?

Nu tycks det snart vara på gång, det som så länge framstod som ett science fiction-scenario: Att ta fram människobarn, där man förändrat den arvsmassa föräldrarna bidrar med.

Det är emellertid inte frågan om att genmodifiera barn på samma sätt som man sedan länge genmodifierar grisar och möss. Utan om att använda samma  grundlägande metod som vid kloning för att hjälpa föräldrar med en viss grupp av ärftliga sjukdomar att få friska barn. Nämligen sjukdomar där den trasiga genen inte sitter i cellkärnan, utan i cellens små kraftverk, mitokondrierna.


Eftersom en spermie i stort sett bara skjuter in sin cellkärna vid befruktningen (och ägget sedan dödar de mitokondrier som eventuellt råkar komma med) överförs sådana gener bara från mor till barn. Tanken är nu att undvika att barn får sådana trasiga gener från sin mamma genom att ta ut cellkärnan ur den sjuka moderns ägg, stoppa in den i ett urkärnat ägg från en annan kvinna, och sedan använda detta ägg för provrörsbefruktning. Ägget skulle då få de flesta gener (de i kärnan) från sin mamma. Och bara några (de i mitokondrierna) från den andra kvinnan. Det praktiska resultatet skulle bli att den sjuka mitokondriegenen från mamman byts ut mot den andra kvinnans (friska) variant av genen.

För ett par år sedan visade forskare att man kunde befrukta sådana ”omkärnade” ägg, och få dem att utvecklas till vackra embryon (blastocyster), på det stadium där de normalt planteras in i en kvinna.  I januari i år beslöt brittiska myndigheter att starta en process för att legalisera denna teknik i Storbritannien. Samtidigt gav den stora forskningsstiftelsen Wellcome Trust ett stort anslag till en forskargrupp för att utveckla tekniken vidare. I somras gjorde den inflytelserika bioetiska tankesmedjan ”Nuffield Council of Bioethics” tummen upp.

Banan verkar alltså redan vara krattad i Storbritannien för att börja införa en teknik som på en och samma gång skulle bryta de tabun vi idag har mot att genmodifiera våra barn, och mot att klona människor. Ty börjar man använda denna teknik skulle man för det första acceptera principen att byta ut oönskade gener när vi tillverkar barn. För det andra skulle man också acceptera att ägg som fått sin cellkärna utbytt ska kunna vara med och skapa, och utvecklas till, ett barn. (Vilket är det många länder, däribland Sverige, idag förbjuder för att förhindra kloning av människor.)

De som driver att denna teknik ska få användas har naturligtvis det ädlaste av syften: Att hjälpa barn att födas friska istället för sjuka. Men de för oss ut på ett sluttande plan, som lutar både mot att klona människor, och mot att gå in i andra delar av arvsmassan, och lägga till, ta bort eller förändra. Om detta borde det föras en ordentlig diskussion. Jag har inte sett något spår av en sådan i Sverige, trots att denna utveckling löpande rapporteras i de stora internationella vetenskapliga tidskrifterna. Det enda spår jag sett i Sverige är att Statens Medicinskt-Etiska Råd på sin hemsida lagt ut rapporten från Nuffield Council of Bioethics.

EDIT 2014-12-12

Eftersom denna fråga blir allt mer aktuell och fortsätter engagera ger jag här ett kort tillägg.

Det som beskrivs ovan är ett sätt att åstadkomma ett utbyte av de mitokondriella generna. Ett annat sätt är att man EFTER en befruktning för över den hopslagna cellkärnan till ett annat ägg. Då påminner tekniken ännu mer om den som använts vid kloning av djur.

Statens Medicinsketiska Råd (SMER) tog i slutet av 2013 fram en rapport om tekniken, och landade i slutsatsen att tekniken inte är etiskt godtagbar idag. För en majoritet av ledamöterna handlade det dock mer om att den inte ansågs medicinkt tillräckligt säker för att börja tillämpas idag, än för att tekniken skulle vara etiskt felaktig i sig.  Läs mer och ladda ner rapporten här!

Också i USA har myndigheterna, i detta fall Food and Drug Administration (FDA), börjat diskutera hur man ställer sig till tekniken.  Om det går att läsa här.

Vidare kan man titta i ett reportage i The Guardian nyligen, som belyser möjligheterna med tekniken, och en presentation på en välrenommerad amerikansk populärvetenskaplig sajt.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Gentestet visar: Varken jude eller zigenare …

I Ungern har det visat sig (News, Nature 486:167, juni 2012) att en parlamentsledamot för det högerextrema partiet Jobbik strax före det val (2010) där partiet fick 17% av rösterna gjort ett gentest hos ett företag, som sedan gav ett skriftligt intyg om han garanterat varken hade judiskt eller romskt ursprung.

Sedan det avslöjades har företaget som gjort testerna (Nagy Gén Diagnostic and Research) inte bara förlorat flera av sina finansiärer, och blivit utkastade från de lokaler på universitetet, där företaget hållit hus. Åklagare arbetar också med fallet, eftersom ungersk lag förbjuder gentester för annat än medicinska syften.

Rent tekniskt bestod testet av att man analyserade 18 olika ställen i arvsmassan, där man sedan tidigare vet att speciella DNA-varianter är betydligt vanligare bland romer eller zigenare än hos andra. Ställen, som ligger långt utanför våra gener, och således inte har något att göra med vilka egenskaper man får, utan bara finns där som märken, och som kan vara olika vanliga hos människor från olika delar av världen.

Många mindre gentestföretag sysslar med bondfångeri. Den kunskap vi har om sambandet mellan DNA-varianter och ursprung är sådana att ett gentest bara kan ge sannolikheter, aldrig helt säkra svar. Att utifrån tester av bara 18 ställen garantera att man varken har judiskt eller romskt ursprung låter som rent bedrägeri. Men det råder inget tvivel om att det är möjligt att utifrån de kunskaper vi har idag konstruera enkla tester av fler DNA-varianter, som skulle kunna ge tydliga fingervisningar om sannolikheterna för olika ursprung.

Liknande DNA-varianter analyseras idag av alla de stora företag som internationellt säljer DNA-analyser. De designar dock istället tjänster, som kan tala om sådant som ungefär var ens förfäder levde för 10 000 år sedan, från vilken del av Afrika olika svarta personer i USA har sitt ursprung från och ifall man har okända kusiner, sysslingar, fyrmälingar etc bland andra som gjort liknande tester.

Det känns olustigt att högerextremister använder DNA-tester för att åter börja sortera människor i sådana av rätt eller fel ”ras”, med rätt eller fel ursprung. Samtidigt är det märkligt att Ungern uppenbarligen har en lag som begränsar vad medborgarna får ta reda på om sin egen arvsmassa.

Jag har i många sammanhang argumenterat för att man ska tänka efter mycket noga innan man själv använder de olika tjänster som nu finns för att analysera eller sekvensbestämma sin arvsmassa. Att man bör vara mycket försiktig med att släppa resultatet av sådana undersökningar till andra. Och att vi måste fundera ordentligt över hur vi ska hantera genetisk integritet den dag det kostar mindre att sekvensbestämma hela sin arvsmassa än att köpa en mobiltelefon.

Men att helt förbjuda somliga undersökningar är för det första inte genomförbart i längden. När man sekvensbestämmer hela arvsmassor, eller analyserar tiotusentals ställen på arvsmassan, då får man oavsett om man vill det eller inte information som både kan användas medicinskt, och för att dra slutsatser om ursprung.

Dessutom kan det inte vara principiellt rimligt att förbjuda människor att ta reda på vad de vill veta om sin arvsmassa. Även om de sedan skulle vilja använda kunskapen till barnsligt trams.

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Oetisk ändamålsglidning, eller lysande insats för sjuka?

I ett av de senaste numren av Nature berättas om ett nytt projekt från Shinya Yamanaka, den japanska forskare, som under de senaste åren lärt oss omvandla vanliga kroppsceller till stamceller, som är lika duktiga som embryonala stamceller på att både överleva, föröka sig, och specialisera sig till olika celltyper, som skulle kunna användas för att laga skador och bota sjukdomar. (Något som länge varit stamcellsforskarnas ”våta dröm”: Utan bråk om ”att döda embryon” kan man få celler från just den patient som behöver en transplantation, och som därför inte riskerar avstötas.)

Men. Det tar tid att få vanliga kroppsceller att omvandlas till dessa stamceller. Och det kostar hundratusentals kronor. Därför har Yamanaka fått med de japanska myndigheterna på ett svindlande spännande projekt: Genom att skapa sådana stamceller från 75 noggrant utvalda personer, med ”rätt” kombinationer av transplantationsantigener, skulle över 80% av befolkningen ha tillräckligt god matchning för att kunna ta emot transplantationer.

Så hur ska man hitta just de personer, som har dessa eftertraktade kombinationer av transplantationsantigener?

Åtminstone halvvägs skulle man komma genom att utnyttja japanska ”banker”, dit tiotusentals människor donerat navelsträngsblod, för benmärgstransplantationer till leukemipatienter. Alla proverna är redan analyserade för transplantationsantigener. Så i princip skulle det bara vara att plocka ut rätt celler, och börja skapa stamceller från dem. Som sedan skulle kunna frysas ner, och förhoppningsvis kunna användas för att behandla många patienter (inte bara en), med leukemi, skadade hjärtan, Parkinssons sjukdom, skador på ögats gula fläck, mm.

Men så var det frågan om informerat samtycke!

De föräldrar som donerat navelsträngsblodet har gett samtycke för att cellerna ska få användas för transplantationer för att behandla leukemi, och för att forska kring leukemi (och möjligen också andra sjukdomar).  Men innefattar det att göra stamceller av cellerna, som sedan ska användas för transplantationer?

Det japanska forskarteamet säger (enligt Nature) att det är upp till de olika blodbankerna att själva avgöra hur de ska hantera frågan. I och för sig ligger det nya ändamålet så nära det ursprungliga, att man kan förmoda att de flesta givare inte har något emot det. Men i så fall innebär det ju bara lite extra arbete att fråga en gång till. Och det jag tror forskarsamhället ska lära av diskussionerna kring biobanker för ett årtionde sedan är hur värdefullt allmänhetens förtroende för forskarvärlden är. Och att det förtroendet kan vara värt lite extra arbete.

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

Kan rasism botas med piller?

Mediciner som dämpar de reaktioner i nervsystemet som ger rädsla och ångest minskar omedvetna rasfördomar. Det visar brittiska forskare i en rapport som nyss publicerats. Därmed kan vi börja förstå fördomar och rasism i biologiska och kemiska termer av vilka delar av nervsystemet som är aktiva, och vilka signalämnen som är inblandade. Men det reser också den oroande frågan om man skulle kunna medicinera bort oönskade åsikter.

Varför är många av oss misstänksamma, kanske till och med fientliga, mot dem som är annorlunda, mot människor från andra länder, med annat utseende, med annan hudfärg?

Många forskare har misstänkt att det har med rädsla att göra. Och med tiden har vi lärt oss allt mer om vilka delar av nervsystemet som är aktiva när vi är rädda eller oroar oss för något. Bland annat vet man att området amygdala är aktivt när man blir orolig eller rädd, och att denna aktivitet kan dämpas av en drog, propranolol, som används för att behandla människor med ångest. Men som samtidigt äts av många för att hålla blodtrycket i schack.

Så för att testa misstanken att rädsla är inblandat i att skapa rasistiska föreställningar beslöt sig en grupp brittiska forskare att testa om propranolol minskar människors rasistiska tendenser, och resultatet rapporterades för en dryg vecka sedan: Av 36 försöspersoner gavs hälften en tablett propranolol och hälften ett sockerpiller, och man fick inte veta vilket man fått. Någon timme senare gjordes en rad psykologiska tester, som mätte både medvetna och omedvetna tendenser till rasfördomar.

Det visade sig inte vara någon skillnad mellan grupperna vad gällde direkta, medvetna rasistiska värderingar. Men man hittade däremot en tydlig skillnad mellan grupperna i de tester som mätte omedvetna värderingar: Där förskjöt läkemedlet resultatet kraftigt i riktning bort från ett anta att människor var sämre om de hade annan ras.

Hur testar man omedvetna rasfördomar? Du kan prova att göra testet själv här! (Man sitter framför en dator, och får se en bild eller ett ord. Man ska avgöra om bilden föreställer en vit eller en svart person, och om ordet är positivt eller negativt. Under en del av testet ska man sedan svara med att trycka på en knapp om personen är svart och ordet är negativt, och en annan knapp om personen är vit och ordet är positivt. Under en annan del av testet är det tvärtom: Vit person och negativt ord har samma knapp, liksom svart person och positivt ord.  Så är frågan om man klarar av att sortera orden lika snabbt om det negativa orden ska sorteras åt samma håll som ens egen hudfärg, som om det är det positiva ordet som sorteras åt samma håll som ens hudfärg. )

Slutsatsen är klar: Signalämnen som dämpar oro och ångest dämpar också omedvetna tendenser att värdera människor med annorlunda hudfärg lägre än människor med samma hudfärg. Vi tar alltså de första stapplande stegen mot att på biologisk och kemisk nivå förstå mekanismerna bakom hur vi värderar ”de andra”.

Men betyder resultaten också att man kommer att kunna medicinera bort rasfördomar och dold rasism i samhället? En av forskarna bakom artikeln leker med tanken, men den reser många etiska invändningar: Allt från praktiska frågor om risker för biverkningar, till fundamentala frågor om vem som i så fall ska få bestämma vilka åsikter och värderingar som är så felaktiga att samhället ska gå in och korrigera dem farmakologiskt. De signalämnen som gjorde invånarna i Huxleys ”Du sköna nya värld” nöjda med sin hedonistiska tillvaro känns inte avlägsna!

Fast det är klart: Propranolol har sedan det utvecklades på 1960-talet använts av miljontals människor för att sänka blodtrycket. Det är kittlande att spekulera kring om detta kan ha varit en liten bidragande orsak till den ökade tolerans mellan folkgrupper vi sett sedan dess …

Notering dagarna efter:

Nu börjar svenska gammelmedia också upptäcka studien: DN 11/3

 

av Henrik BrändénKommentering avstängd