molekylärbiolog

Läser i The Guardian Weekly (prasselversionen) om hur det gick till när en ny regeringskoalition kom på plats i Bagdad, strax efter de sista stridande amerikanska förbanden åkt hem. Efter att USA-diplomater i månader misslyckats med att skaka fram en koalition talade den iranska statsledningen om för en av nyckelpersonerna att det var dags att gå i koalition med en dittillsvarande fiende. Varefter diskussioner mellan Irans och Syriens presidenter ledde till att samma budskap nådde den tilltänkte koalitionspartnern.

Allt eftersom jag läste gick tankarna till en mycket god vän, på flykt från Irak sedan åttiotalet, som när USA angrep sade mig att det enda land som skulle vinna något på detta var Iran. Uppenbarligen får han rätt.  USAs långvariga och kostsamma engagemang i Irak tycks inte ha lett till något annat än att Irak hamnar i händerna på USAs främsta motståndare!

Men det är inte bara i Irak, som USA har problem. Demokraternas besvär inför kongressvalet om några dagar handlar inte bara om de problem det regerande partiet i USA alltid möter under mellanårsvalen. Demokraterna möter djupa känslor av oro och olust över federationens katastrofala finanser, och över dess vacklande internationella ställning. Två saker som har ett nära samband med varandra. Och som sannerligen inte är Obamas fel, utan något han fått i arv från George W Bush.

Kriget mot terroristerna förlorat

Det är nu nio år sedan Bush förklarade krig mot terrorismen, och pekade ut fienderna som ”ondskans axelmakter”. Vad har då kriget lett till?

I Irak har USA misslyckats med att skapa en fungerande demokrati med en vänligt inställd regering. Efter betydande kostnader i amerikanska soldaters hälsa och liv, stora kostnader för USAs ekonomi och enorma kostnader i irakiska liv och för irakiska människors trygghet lämnar USA nu landet åt sitt öde. Som uppenbarligen är att kontrolleras av Iran, en annan av ”ondskans axelmakter”. Som USA inte lyckats hindra från att fortsätta med sitt nukleära program, inte lyckats hindra från att hota Israel och inte lyckats hindra från att finansiera opposition mot västvänliga regeringar runt om i Mellanöstern.

Den tredje axelmakten, Nordkorea, fortsätter också med sitt nukleära program, och har sedan kriget proklamerades provsprängt sina första kärnvapen. Deras USA-fientliga regim sitter i orubbat bo, trots samstämmiga vittnesmål om att folket svälter. Från den fjärde av fienderna, Afghanistan, planerar nu USA att dra sig tillbaka. Vilket enligt de flesta analytiker kommer att leda till att talibanerna åter tar kontroll, alternativt att landet styckas upp mellan rovgiriga islamistiska krigsherrar.

För nio år sedan skickade alltså världens obestridliga härskare ut världens effektivaste och bäst rustade armé på ett ”korståg mot terrorismen”. Nu återvänder armen decimerad, demoraliserad och förnedrad. Utan att ha uppnått något av de mål som sattes upp för korståget. Och: Efter att kostnaderna för kriget gjort slut på USAs internationella maktposition.

Den ekonomiska makten pantsatt

Parallellt med ”korståget mot terrorismen” satte Bush igång med en rad ofinansierade skattesänkningar. Det sammanlagda resultatet av kraftigt minskade statsinkomster och kraftigt ökade militärutgifter blev att den budgetbalans Clinton med stor möda lyckats åstadkomma byttes mot de värsta budgetunderskotten i USAs historia. Budgetunderskott, som inte i första hand finansierats genom att man sugit upp köpkraft inom USA. Utan genom att trycka dollarsedlar, som man låtit andra länders centralbanker köpa. Och genom att låna pengar.

Under de senaste åtta åren har Swift Code Accessbank Liberia USAs budgetunderskott varit ungefär lika stort som deras underskott i bytesbalansen. Som i sin tur varit i samma storleksordning som kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan. Och det hela har finansierats genom att Kina och andra asiatiska länder med stora överskott köpt dollarsedlar. Och lånat ut pengar. Resultatet av detta är att Kina och en handfull andra länder nu har så mycket USA-dollar i sina kassavalv, att de när som helst kan knäcka USAs ekonomi genom att ta fram dem och börja sälja. Samtidigt som de kan få den amerikanska statsmakten på knä genom att sluta bevilja nya lån, och kräva att få de gamla återbetalade.

Detta är de fundamenta som ligger bakom att Kina högaktningsfullt skiter i USAs synpunkter på den kinesiska valutapolitiken. Att Kina och Indien just fått genom väsentliga justeringar av maktbalansen i institutioner som Världsbanken och Valutafonden. Och att Kina på fullt allvar börjat hota USA med ekonomiska sanktioner och teknikembargon om USA exporterar känslig militär utrustning till Taiwan.

Mot en multipolär värld

USA är fortfarande världens största ekonomi. Men den tid är på väg att ta slut, då USA kan leva över sina tillgångar, och komma undan genom att trycka och exportera dollarsedlar. Något som både kommer att påverka vanliga amerikaners levnadsstandard. Och USAs möjligheter att ha en stående krigsmakt överlägsen alla andra i världen.

Kommer då Kina att ta över? Det återstår att se: Kina är världens folkrikaste land, och har idag en sensationell takt på sin ekonomiska tillväxt. Men landet sitter samtidigt på en tickande demografisk bomb: Kombinationen av att medellivslängden skjuter i höjden och enbarnspolitiken har gjort att landet om några årtionden kommer att få mycket stora skaror pensionärer, som måste försörjas av en krympande befolkning i arbetsför ålder.

Därför tror många analytiker att Indien med tiden kommer att segla upp som en jämbördig medspelare: Visserligen är tillväxttakten där något lägre än i Kina, men den arbetsföra befolkningen kommer att fortsätta växa under överskådlig framtid. I så fall skulle världen hamna i en multipolär situation: Kina, Indien, EU och USA skulle vara de ekonomiskt och därmed politiskt starkaste makterna. En handfull ytterligare länder i stil med Japan, Brasilien, Iran och Ryssland skulle också vara betydelsefulla.

Bra eller dåligt?

Många av mina vänstervänner välkomnar säkert att USAs makt är på väg att minska, och kommer att balanseras av andra länders. Personligen är jag dock måttligt förtjust i denna framtidsutsikt. Dels för att jag faktiskt föredrar att se makt ligga i USAs händer framför Kinas och Indiens. Det är skillnad mellan utvecklade demokratier, mindre utvecklade och diktaturer! USA diskuterar sin politik öppet. De tvättar sin smutsiga byk offentligt. Deras politik påverkas av vad människor tycker om den – både inom och utom landet.

Dels därför att historien visar att situationer med en handfull ungefär jämnstarka stormakter som balanserar varandra men i grunden misstror varandra är utomordentligt farliga. Något vi erfor när första världskriget bröt ut. Europa dominerades av fem stormakter, som alla i grunden misstrodde och missaktade varandra, och därför inte klarade av att förstå varandras bevekelsegrunder och intentioner.

Under det kalla kriget fruktade vi på goda grunder att vi alla en dag skulle sprängas i luften i ett kärnvapenkrig. Vi tyckte avskräckningsdoktrinen var omoralisk och vedervärdig. Men sett i efterhand ska vi nog tacka vår lyckliga stjärna att det bara fanns två block, som tydligt stod mot varandra, där ledarna var uppvuxna och fostrade i samma av kristendom och upplysning präglade kultur och därmed någorlunda kunde förstå varandras bevekelsegrunder, och där ledarna stod i kontinuerlig kontakt med varandra.

Något liknande är bara för handen i några enstaka av de relationer som existerar mellan exempelvis Kina, Indien, EU, USA, Pakistan och Iran. Därför är jag lite orolig.

Förtydligande 28/10 14.05: Det vi ska vara lyckliga över i näst sista stycket är att deras kulturer var samma, så att de förstod varandra. Inte vilken denna gemensamma kultur råkade vara.