Gener, patent och integritet …

Hos Erik på Biology and Politics hittade jag denna teckning! Lyckligtvis har grodans arvsmassa redan bestämts i ett offentligt finansierat forskningsprojekt, som lade ut sekvensen på nätet innan någon han ta patent på dess olika delar. Däremot hävdar företag startade av Craig Venter patenträtt för tusentals bitar av människans arvsmassa. Så kanske det inte blir grodor, som blir störda i framtiden …

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

Hurra för vår skola!

På Vetenskapsfestivalen förra veckan var jag på ett seminarium med neuroforskaren från Harvard Kurt Fischer. Han pekade på att inlärning inte är fråga om att stoppa in eller ladda ner kunskap till hjärnan. Kunskap, förklarade han, består av nya kopplingar mellan nervceller i hjärnan. Dem måste man aktivt bygga själv. Därför är det så roligt att se hur undervisningen går till för min son, som nu går i den utskällda svenska skolan.

  • Både i tidigare årskurser och nu i högstadiet börjar NO-blocken med olika experiment. Där de i förväg ska gissa resultatet. Och sedan fundera över hur de verkliga resultaten kan förklaras. Varefter lärarna knyter ihop, fyller i eller rättar de förklaringar de föreslår, tills barnen fått en teoretisk förståelse för det hela. Något helt annat än de experiment jag på min tid fick göra i efterhand, som illustrerade det vi redan gått genom på teorin!
  • Eller den undervisning han får i svenska. Visst – han stavar lika illa som jag gjorde i hans ålder. Och har ännu dimmigare begrepp än jag hade om skillnaden mellan adjektiv och adverb. Men det sätt de analyserat uppbyggnaden av texter. Lärt sig praktiskt hantera olika berättartekniker och stilgrepp. Tränar sig i att ge konstruktiv kritik till varandras skrivande. Inte ens på gymnasiet fick jag så kvalificerad handledning i att analysera och bygga texter, som han fick när han var tolv!
  • Och SO-ämnena! Mindre fokus än under min skoltid på att lära sig Europas huvudstäder utantill och pricka in Hallands åar på en blindkarta. Istället: Avancerade uppgifter där de ska leta fakta för att själva göra väsentliga jämförelser och analyser. Dvs en verksamhet där eleverna själva, med vägledning av sin lärare, får bygga upp en förståelse av viktiga sammanhang och förhållanden!

Helt enkelt: Det är en himla bra skola han går i. Naturligtvis inte utan problem. Men mycket bättre än den jag gick i 32 år tidigare: Mer inställd på att eleven ska lära sig hitta och använda kunskap. Mer inriktad på att eleven ska förstå och själv värdera kunskapen. Utformad för att lära för livet och inte för proven.

Många av de lärare som givit och ger honom denna fantastiska utbildning är relativt unga. Och har alltså fostrats i den  lärarutbildning, som fullkomligt dömts ut av major Björklund. Andra lärare har haft årtionden i professionen, utan att ha drabbats av den totala desillusion, som massmedia ibland försöker få oss tro att alla ”kunniga och erfarna” lärare  råkat ut för.

Vilka skolor är det jag beskriver? Nu går han på Gottsundaskolan, den kommunala skolan i ett av Uppsalas invandrartätaste områden. Sina tidigare skolår gick han på en liten friskola i närheten, Uppsala enskilda skola. Bägge fantastiska skolor. Men ett flitigt resande och föreläsande på mer än femtio olika skolor runt om i landet under de senaste tio åren har övertygat mig om att även om de ligger i framkant är de på inget sätt unika. Det finns helt enkelt himla mycket som är bra i den svenska skolan!

PS
Min vän Göran på Livbåten verkar tycka ungefär samma sak som jag. Och har därför skapat en Facebookgrupp för oss som vill berätta om allt som är bra i dagens skola!

Kurt Fischer

av Henrik BrändénEn kommentar hittills, skriv en du också!

Tack för förtroendet

Detta inlägg är flyttat till min nya blogg för mer politiska tankar. Här är inlägget!

av Henrik BrändénAntal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Vad är vetenskapsjournalistik?

Nu är jag i Göteborg, på den underbara vetenskapsfestivalen. I ett par dagar läser jag nu sagor om bakterier och virus med förskole- och tidiga skolbarn. Men igår var jag på ett stort seminarium om framtidens vetenskapsjournalistik. Trots att jag varit med att organisera och sätta ihop program var det mycket lärorikt för mig. Diskussionerna satte fingret på att det finns så många olika, delvis överlappande men delvis oförenliga, idéer om vad vetenskapsjournalistik är och borde vara:

Nyheter eller berättelser: Många menade att om man ska få läsare, lyssnare och tittare att bli intresserade ska man inte bara rapportera nyheter från vetenskapens värld, utan åstadkomma spännande berättelser.

Kontextualisera och syntetisera: En annan viktig uppgift som pekades ut för journalistiken är att kontextualisera och syntetisera: Sätta in en upptäckt i sitt sammanhang och visa vad den kan ha för betydelse.  Och visa hur rön från olika forskningsfält kan belysa samma fråga.

Populärvetenskap kontra journalistik: Samtidigt finns uppenbarligen en spänning mellan uppgiften att förmedla och berätta om vad vetenskapen kommit fram till, och  att granska forskarna och forskningen. Det framfördes  att forskning och högre utbildning idag är den största tårtbiten av statens verksamhet, att Lunds universitet är en av statens största myndigheter. Men att denna verksamhet inte alls utsätts för samma kritiska journalistiska granskning som andra samhälleliga verksamheter.

Vetenskap eller vetenskapspolitik: Nu tror jag knappast att journalister har så mycket att tillföra granskningen av själva vetenskapligheten i universitetens verksamhet. Det kräver djup kunskap i de forskninsgfält som ska granskas, och akademierna har redan som det är en granskning i flera steg med review av tidskriftsartiklar, opponenter på avhandlingar osv. Däremot finns mycket att göra kring system- och metafrågor. Om maktförskjutningarna inom universiteten. Spänningen mellan resursfördelning via fakulteter respektive forskningsråd. Mellan anslag till enstaka forskargrupper respektive nätverk och starka miljöer. Mellan riktade och öppna utlysningar. Osv.

Vem ska spana framåt: Men en fråga förblev obesvarad: Var i systemet finns ansvaret för att spana framåt? Mycket av det allra intressantaste som sker i forskningen dyker inte upp som en högprofilerad artikel som Science eller Nature skickar ut ett pressmeddelande om. Utan man märker det genom att plötsligt dyker ett antal artiklar upp som pekar i samma riktning i de något mindre prestigefyllda tidskrifterna. Och kanske någon eller några artiklar i de allra mest prestigefyllda, men sällan ackompanjerad av pressmeddelanden och servicepaket för journalister.

För att hitta sådana trender och tendenser behövs ”spanare” som följer vetenskaplig litteratur och besöker konferenser i ett smalare ämnesområde. Jag har haft förmånen att under en handfull år ha fått göra sådan spaning för Gentekniknämndens räkning, och vet att bara själva bevakningen och spaningen i tårtbiten bio- och biomedicinska vetenskaper med anknytning till genteknik tar ungefär en halvtid.

Ingen av de tre stora vetenskapsredaktionerna (SR, SVT, Forskning och Framsteg) har resurser för en  sådan bevakning. De enskilda universiteten anser inte att de har ett sådant uppdrag – forskarna forskar och undervisar, och informationsavdelningarna skriver pressmeddelanden om den forskning som bedrivs på det egna universitetet. Under mina år på Vetenskapsrådets informationsavdelning var uppfattningen mycket klar att själva produktionen av vetenskapsinformation var universitetens ansvar, medan forskningsråden skulle skapa arenor för denna information att möta allmänheten. Sedan dess har emellertid VR bestämt sig för att tänka om radikalt om sin roll i sammanhanget.

Sådan spaning är viktig för att vi ska få en fungerande vetenskapsbevakning i massmedia och offentlig debatt. Den borde snarare vara ett ansvar för staten än för enskilda redaktioner.  Och det är rimligen en uppgift för en nationell aktör, inte för enskilda universitet.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (7), skriv en kommentar du också!

Bildning, utbildning, inbillning

Kan det vara en slump att SvD har en understreckare om bildning kontra utbildning samma dag som jag råkar få näsan över en broschyr från Göteborgs universitet som presenterar deras ”nya spetsutbildning i humanvetenskaper”,  kandidatprogrammet ”Liberal Arts”? Ett program om vilket initiativtagarna stolt förklarar att de satt sig ner och funderat över vilken slags utbildning de själva egentligen skulle velat ha om universitetsbyråkratier inte lagt hinder i vägen. Och kommit till den revolutionerande slutsatsen: En utbildning som bygger på att man läser de viktiga filosofernas, författarnas och vetenskapsmännens egna texter, och analyserar och diskuterar dem.

Jag läser broschyren, läser om och läser om. Och vet inte om jag ska glädjas eller förfäras. För visst är det bra att vi får en sådan utbildning. Eller snarare, bra att vi kommer att ha en sådan utbildning. Men samtidigt är det så förfärligt just detta att vi måste en sådan utbildning för att vi ska kunna ha den. Vad har gått snett i vårat samhälle, när ett så självklart upplägg kan marknadsföras som något revolutionerande nytt? Hur kommer det sig att ett program som syftar till bildning och grundläggande analysförmåga förses med epitetet ”spetsutbildning”?

I understreckaren pekar historikern Johan Östling på spänningen mellan bredd och djup, och refererar en distinktion mellan ”bildning” som breder ut sig och ”lärdom” som borrar ner sig. Och pekar på att det svenska universitetsväsendet sedan andra världskriget utvecklats mot att premiera borrande som ska leda till nyttiga förmågor.

Som biolog är det lätt att förstå vad han menar: Både under grund- och forskarstudier grävde vi oss allt djupare ner i detaljerna i de experiment som lett fram till dagens bild av hur det levande fungerar. Ofta fokuserades på just de experiment som fick oss att förstå att dagens bild var rättare än den bild som föregick den. Gårdagens bild presenterades mest för att vi skulle förstå varför varför man gjorde just de experimenten. Men mycket sällan sattes det hela in i ett vidare filosofiskt och vetenskapshistoriskt perspektiv. Så vi fick aldrig se hur under århundradenas lopp principiellt mycket olika bilder avlöst varandra, allt eftersom nya experimentmetoder och tolkningsramar utvecklats.

Till exempel det här med att ärva förvärvade egenskaper.  Läser man bara grundböckerna från den tid jag var student får man lätt för sig att det var något Lamarck trodde på 1700-talet, men sedan kom Darwin och redde ut det hela. Slutligen spikade Mendel sista spiken i missuppfattningens kista, och molekylärbiologin bekräftade sedan slutsatserna – arvet bars i ordningsföljden av DNA-bokstäver, dessa kunde bara förändras genom slumpvisa mutationer och följaktligen kunde inte miljön ändra arvsanlagen. De som ens kunde tänka sig att miljön påverkade arvet var dumma i huvudet. Punkt slut!

Hade vi istället för att fördjupa oss i mekanistiska detaljer och experimentmetoder fått titta lite närmare på hur dessa tankar utvecklats skulle vi kanske ha intagit en något ödmjukare attityd. Och följaktligen inte framstått som lika inskränkta, när det nu idag visar sig att det vi fick lära oss i viktiga avseenden var fel. Då skulle vi för det första upptäckt att även Darwin trodde att förvärvade egenskaper kan ärvas – han skapade till och med en mekanistisk hypotes för hur det skulle kunna gå till.  För det andra skulle vi fått veta att denna övertygelse behölls av darwinister långt in på 1900-talet – det var den enda anledning man då kunde föreställa sig till att den utveckling man kunde utläsa i fossil skett gradvis, och inte i språng. (De enda rent genetiska mutationer man i början av 1900-talet kunde studera gav nämligen språngvisa förändringar av egenskaper).  Vi skulle lärt oss att utvecklingslära och genetik förenades först från och med 1920-talet, och vi skulle ha sett att de teorier som då skapades byggde på en föreställning om vad gener är och gör, som ligger mycket långt från dagens.

Om vi hade fått läsa om detta, och samtidigt sett andra exempel på hur den biologiska vetenskapens  verklighetsuppfattning växt fram, skulle vi haft en mycket hälsosammare syn på våra läroböcker. Istället för att betrakta dem som en presentation av slutliga sanningar (som förvisso var inkomplett, och kunde förväntas kompletteras) skulle vi ha kunnat betrakta dem som en stillbild från en dynamisk process, där vetenskapens bild av världen ständigt utvecklas, förskjuts och omvandlas.

Och då hade vi kanske inte blivit så överraskande när det nu visar sig att förvärvade egenskaper kan ärvas, att de ärvs, och att detta kan spela en roll för något så konkret som det ökande antalet människor som drabbas av fetma och diabetes. Inte så att den beskrivning som fanns i våra läroböcker var fel. Men den var inkomplett. (På DNA-molekylerna vet vi nämligen nu att andra kemikalier sitter fästa, att dessa avgör ifall och hur mycket en gen kan användas, och att dessa kemikalier kan både fästas och tas bort som ett resultat av förhållanden i miljön. Och att en del av mönstret av sådana kemikalier kan ärvas.) Det grundfakta vi fick lära oss var bara en del av sanningen. Den slutsats våra lärare såg till att vi drog var fel. Men vi  såg den som en sanning huggen i sten.

Utan bildning riskerar utbildning så lätt att leda till inbillning!

http://www.hum.gu.se/utbildning/grundniva/program/liberal-arts/

av Henrik BrändénAntal kommentarer (8), skriv en kommentar du också!

Jag kandiderar till Piratpartiets styrelse

Detta inlägg är flyttat till min nya blogg för mer politiska tankar. Här är inlägget!

av Henrik BrändénAntal kommentarer (6), skriv en kommentar du också!

Rätt att vaccinera mot den nya influensan!

Det visar sig nu att de barn och ungdomar som vaccinerades mot den nya influensan förra vintern har fått fyra gånger högre risk än andra barn att drabbas av narkolepsi. Det rör sig om fyra barn av hundratusen, alltså drygt femtio personer.

För de drabbade är det naturligtvis en tragedi. Ändå är det vilseledande att som ekot sända en intervju med ett barn, som säger att om hon inte tagit sprutan hade hon varit frisk nu. Det kan varken hon eller ekot veta. Vart fjärde av de barn som insjuknat skulle ha gjort det vaccineringarna förutan.

I SvD hävdar Inger Atterstam åter att ingen svarar på hennes fråga, varför massvaccinationen över huvud taget sattes igång. Mig förefaller det som att hon inte klarar av att lyssna, då det berättas och förklaras både för henne och oss andra:

  1. Influensaviruset förändrar sig varje år lite grann, så den immunitet man har mot förra årets influensa fungerar inte så bra mot årets virus. Men man har ett visst skydd. Man kan därför klara sig utan att insjukna. Och de som insjuknar och har ett starkt immunförsvar får en rätt mild sjukdom. Därför vaccineras bara dem med försvagat Swift Code Acta Bank ASA immunförsvar (exempelvis äldre) för den vanliga säsongsinfluensan.
  2. Några gånger per sekel dyker dock upp ett influensavirus som skiljer sig kraftigt från tidigare virus. På grund av att virus hoppat mellan arter, eller blandat arvsanlag mellan virus som levt hos olika arter. De gånger vi  kunnat se detta hända har människornas immunitet inte varit alls lika bra som vanligt på att skydda mot influensan, och den har skördat miljontals dödsoffer. Tiotals miljoner under spanska sjukan 1918-19. Och några miljoner under asiaten 1958 och Hong-Kong-influensan 1968.
  3. När ett nytt influensavirus dök upp våren 2009 visade det sig vara en helt ny blandning av olika virusslag som tidigare levt hos olika arter. Viruset spred sig mycket snabbt över världen, och till en början rapporterades om många dödsoffer. Det var därför helt enligt reglerna, och dessutom både rimligt och självklart att WHO klassade det hela som en pandemi. (Pandemi är en epidemiologisk term som har att göra med spridningen av ett smittämne, inte med dess farlighet.)
  4. Eftersom Sverige lagt ner sina egna vaccinfabriker hade vi tecknat avtal med andra länders att vid händelse av en pandemi å ena sidan få komma långt fram i kön och få köpa vaccin åt hela befolkningen, och å andra sidan förbinda oss att göra detta. Så då WHO hade klassat spridningen som en pandemi var Sverige förbundna att köpa vaccin till hela befolkningen. Frågan var då vad vi skulle göra med vaccinet.
  5. Å ena sidan visade sig viruset när det kom till Europa hos de allra flesta orsaka en mycket lätt sjukdom, lindrigare än tidigare års influensor. Å andra sidan blev ett litet antal insjuknade väldigt dåliga – mycket sämre än vid normala influensor. Därtill fanns från tidigare epidemier skäl att misstänka att viruset kanske kunde förändras ytterligare under epidemiens gång, och bli mycket elakare.
  6. Man stod då inför ett komplicerat avvägande: den inte obefintliga risken för att viruset skulle återkomma i en elakare variant, som vaccinet skulle kunna skydda befolkningen mot fick vägas mot risken för biverkningar om man startade en massvaccination. Vilket beslut man skulle fatta var inte självklart – och olika länder fattade olika beslut.
  7. I Sverige valde man att gardera sig för en (möjligen liten) risk för en stor katastrof, och ta den (möjligen något större) risken för att ett mindre antal människor skulle drabbas av biverkningar. Något jag tycker i grunden var både förklarligt, försvarligt och riktigt.

Vi vet att den nya influensan skördade ett antal dödsoffer innan massvaccinationen startade. Dagens undersökning säger ingenting om hur många fler som skulle ha dött om man inte vaccinerat. Inte heller säger den någonting om vad som skulle ha hänt ifall farhågorna hade besannats att viruset kunde mutera och ge en mycket allvarligare sjukdom. Vilka anklagelser skulle inte i så fall ha riktats mot sjukvårdsmyndigheterna för slapphet och ignorans, ifall man inte vaccinerat. Men som bloggaren Cornucopia skrev redan i somras: Otack är den proaktives lön!

av Henrik BrändénAntal kommentarer (20), skriv en kommentar du också!

Läkemedelsindustrins kris, patent och framtidens mediciner


Aldrig tidigare har det sprutat fram så mycket forskningsresultat som pekar mot nya sätt att behandla och bota sjukdomar. Men många tvivlar på att universitet och läkemedelsindustri kommer att klara av att förvandla de nya idéerna till läkemedel, som verkligen fungerar. I vart fall med dagens affärsmodeller.  Systemet för att utveckla nya läkemedel har helt enkelt nått vägs ände, menar bland andra redaktionen för den ledande branschtidskriften Nature Biotechnology.  Så vad ska man göra? Låta staten att över delar av utvecklingen? Eller låta marknaden fortsätta styra, och locka med subventioner eller längre patentskydd? Bägge förslagen hörs i den internationella debatten. Helt uppenbart en fråga där politiska värderingar borde spela en roll!

Problemen i systemet märks på flera sätt:

  • De stora företagens patent på olika storsäljande läkemedel går ut på löpande band, och det dyker bara upp enstaka principiellt nya läkemedel, som kan ersätta dem som ”kassako” för företagens enorma forsknings- och utvecklingsavdelningar. De stora läkemedelsföretagen har idag inget bra svar på frågan: Vad ska finansiera den fortsatta forskningen och utvecklingen om 10-15 år.
  • Inte minst från svensk horisont ser man en enorm ryckighet i läkemedelsföretagens satsningar på forskning och utveckling. Ena dagen satsar man stort på ett visst område, och anställer horder av forskare. Andra dagen strukturerar man om verksamheten, och flyttar hela forskningsområden till ett annat land – eller lägger ner dem helt.
  • Samma kortsiktighet ser man i läkemedelsföretagens relation till mindre bioteknikföretag. Ena dagen avskedar man sina egna forskare och uppmanar dem att starta eget. Andra dagen köper man upp halvstora forsknings- och utvecklingsföretag, som fått fram en eller att par tänkbara läkemedel till en första prövning. Tredje dagen lyfter man in dessa läkemedel i det egna företagets verksamhet, och lägger ner all den övriga spännande forskning och utveckling det mindre företaget ägnat sig åt.

Hur kommer sig detta? I marsnumret av Nature Biotechnology intervjuas Gary Pisano från Harvard Business school (inte open access) och investeraren Stelios Papadopoulos (inte heller open access) om utvecklingen för bioteknik- och läkemedelsföretagen. I grunden för bägges resonameng ligger samma förklaring: Läkemedelsutveckling har idag blivit en allt mer långsiktig verksamhet, samtidigt som investerare vill ha allt snabbare avkastning.

Forskning och utveckling av läkemedel tar helt enkelt så lång tid att det inte riktigt passar ihop med det sätt marknadsekonomin idag fungerar, där de flesta aktieägare är kapitalförvaltare, som vill ha snabb avkastning på sina pengar. Ty de pengar man idag satsar på forskning och utveckling i ett läkemedelsföretag ger ingen ökad försäljning de närmaste åren. Men möjligen om 15 eller 25 år.

Detta problem har blivit allt mer kännbart med den utveckling som gjort att nya läkemedel allt mer sällan upptäcks genom ”trial and error” och allt oftare genom grundforskning, som ger idéer om målsökande läkemedel, som sedan varsamt måste designas och testas. Samtidigt som utvecklingen bland investerare gått mot att begära allt snabbare resultat, och snabbare avkastning.

Inte har det heller hjälpt företagen att den amerikanska läkemedelsmyndigheten under senaste decennierna höjt ribban för att tillåta nya läkemedel: toleransen för biverkningar sjunker, kraven på omfattande tester ökar, och kraven är numera att det nya läkemedlet ska vara bättre än tidigare, inte bara likvärdigt.  Naturligtvis bra från patientsäkerhetssynpunkt. Men det minskar antalet nya läkemedel som kan börja säljas. Och det minskar incitamenten för företagen att börja utveckla nya.

Därtill kan företagen inte längre på samma sätt som tidigare räkna med stora framtida försäljningar om de skulle få fram ett nytt läkemedel som är bättre än de tidigare. I alla rika länder skär man i läkemedelskostnader, vilket inte bara betyder att man styr över användningen av preparat som inte längre skyddas av patent från de forskningsintensiva företagens något dyrare preparat till generikaföretagens billigare, utan också att man successivt höjer ribban för att sätta in nya dyra (=patentskyddade) läkemedel.

Hur ska denna situation hanteras? Efter att ha bläddrat genom debatt och nyhetsrapportering  under de senaste månaderna har jag bland annat stött på följande tankar eller strategier:

Läkemedelsföretag skapar filialer i akademierna: Flera läkemedelsföretag har senaste tiden meddelat att de tänker etablera direkta samarbetskanaler med forskare på universitet och högskolor. Till exempel genom att sätta upp utvecklingsavdelningar ute på universiteten dit forskare med bra idéer kan komma, och driva gemensamma utvecklingsprojekt.  Nature Biotechnology frågar dock: Kan läkemedelsföretagen verkligen ersätta tusentals avskedade forskare, genom att bygga upp samarbeten med några dussin nya?

Staten ska genomföra en större del av utvecklingen: Flera debattörer menar att stater och icke-kommersiella stiftelser måste ta ansvar för en större  del av vägen från grundforskning till läkemedel.  Man måste se till att de akademiska forskarna inte bara får råd att peka ut en grupp ämnen som kanske skulle kunna vara intressanta som läkemedel, utan har muskler att leta reda på några av de ämnen som verkligen fungerar, testa dem på försöksdjur, och kanske till och med starta de första testerna på patienter. Innan projektet tas över av läkemedelsföretag, som är experter på att finslipa ämnena, och testa dem på stora grupper patienter. Min stilla undran är hur de som kräver ett sådant ökat ansvar för skattebetalarna samtidigt kan argumentera för att läkemedelsföretagen ska få fortsätta ha ensamrätt och patentsskydd för läkemedlen. I vilket fall rapporterades i januari att världens största finansiär av medicinsk forskning, amerikanska National Institutes of Health, ska göra en dramatisk omorientering, och inte bara ägna sig åt (och stödja) grundforskning, utan bygga upp ett antal stora institut för  så kallad translationell forskning (jargong för omvandling av idéer från forskningslaboratorier till läkemedel och metoder användbara i klinisk verklighet).

Subventionera industrin: I sin ledare ifrågasätter Nature Biotechnology  om akademierna verkligen är bättre än läkemedelsföretagen på att hitta och välja ut de tänkbara projekt, som har störst chanser att utvecklas till användbara och säljbara läkemedel. Tidskriften föreslår därför hela utvecklingskedjan ska ligga kvar i industrin, men subventioneras av staterna. Exempelvis kunde statsmakten välja ut ett antal diagnoser, där man anser det vara särskilt viktigt att nya läkemedel utvecklas, och sedan antingen förlänga tiden ett företag får ensamrätt på de läkemedel de tar fram för de diagnoserna, eller gå in och subventionerar de kliniska prövningarna av de preparat som fås fram.

Mycket hänger naturligtvis på de beslut som fattas om detta i USA. Men det hindrar inte att vi i Sverige också borde fundera över hur vi vill förhålla oss till detta. Inte minst eftersom vi faktiskt fortfarande har en stor läkemedelsindustri, och många livaktiga bioteknikföretag, som ägnar sig åt forskning med förhoppning att  sedan kunna sälja idéér eller preparat till läkemedelsföretagen.  Att samhället på något sätt måste gå in och ta ett större ansvar förefaller uppenbart. Men ska det ske genom att här och nu satsa mer statliga pengar på de delar av forskningen som industrin hittills stått för? (Och ska man i så fall kräva något i gengäld av företagen, t ex när det gäller patent?). Eller ska man, som Nature Biotechnology föreslår, skjuta kostnaderna på framtidens skattebetalare eller läkemeddelsköpare, genom att ge företagen förlängda patenttider?

Det här är som synes inte bara en teknisk fråga. Den är laddad av värderingar. Både kring offentligt kontra privat, och kring patent och immaterialrätt. Det är helt enkelt en politisk fråga!

av Henrik BrändénAntal kommentarer (7), skriv en kommentar du också!

Vart går vetenskapsbevakningen?

Vi lever i en tid när vetenskap blir allt viktigare för samhället: Allt mer av samhällsutvecklingen drivs av vetenskap. För allt fler av de stora ödesfrågorna (klimat, global livsmedelsförsörjning mm) behöver vi vetenskapen både för att ta ut färdriktning, och hitta lösningar. Forskningen i sig reser dessutom allt fler viktiga etiska och samhälleliga frågor (Välja barn? Vem ska få se dina gener?) Aldrig har det varit viktigare än nu att alla medborgare får goda möjligheter att följa och sätta sig in i vetenskapens framsteg.

Men vad händer? Våra stora tidningar avskaffar sina vetenskapsredaktioner. De skär ner vetenskapsbevakningen.  Public Service står inför stora neddragningar, och då ligger den ambitiösa vetenskapsbevakningen i riskzoonen.  Vetenskapsrådet har abdikerat från det ansvar man tidigare tagit för nationell vetenskapsinformation, och säger sig framöver främst satsa på information om den forskning man själva finansierar.  (De ambitiösa informationsprojekt, där man tidigare spelat en pådrivande roll, Swift Code ACT Management Limited drar man sig successivt ur.) Forskningsrådet för jordbruk och miljö (Formas) lägger ner sin informationsavdelning.

Så vad kommer att hända med vetenskapskommunikation och vetenskapsjournalistik? Den frågan ställer vi på ett seminarium som Jan Riise, Jan-Olov Johansson, Jonas Förare och jag satt ihop till invigningsdagen på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Kom gärna och lyssna på vad DNs Karin Bojs, arkeologibloggaren Åsa Larsson och NIHs information director John Burklow har att säga om utvecklingen. Lyssna på den norske komikern Harald Eia och den brittiska TV-producenten Alex Connoc, som berättar om nya sätt att skildra vetenskap. Och hör vad olika makthavare på universitet, mediahus och forskningsfinansiärar har att säga om framtiden.

Läs mer om konferensen, och anmäl dig här. Vi ses i Göteborg!

av Henrik BrändénAntal kommentarer (3), skriv en kommentar du också!

Blogg-upphåll

Under senaste månaderna har jag inte haft ork att blogga så mycket. Bland annat har det berott på att två tunga andra skrivprojekt legat över mig, och att all skrivkraft gått till dem:

  • Den årliga rapporten över genteknikens utveckling, som jag deltar i att skriva för Gentekniknämnden, och som snart kommer att släppas på deras hemsida. Den tog det mesta av min tid och skrivkraft under januari.
  • En ny lärobok i biologi för gymnasiet, som jag är med och skriver för Natur och Kultur, som ska komma ut under våren, och där det senaste månaden varit fullt upp med en massa ändringar och omskrivningar, som säkert kommer att hålla på någon månad till.

Men dessutom har jag hamnat i ett sådant där spännande, kreativt läge, som uppstår när den som dittills betalt en för ett stort arbete upptäckt att den inte kan eller vill fortsätta göra det.  Jag avslutar nu mitt bevakande för Gentekniknämnden. Och är mitt inne Swift Code ACS Broker Services Limited i att tänka ut och argumentera för andra projekt, som kan sysselsätta mig i framtiden. Något som tar en hel del av den energi som blivit över efter skrivandet. Exakt vad som trillar ut ur det hela vet jag inte än. En sak är dock säker: Spännande och roligt blir det!

av Henrik BrändénKommentering avstängd

Historia skrivs i Kairo

Detta inlägg är flyttat till min nya blogg för mer politiska tankar. Här är inlägget!

av Henrik BrändénAntal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!

Genteknik året som gick I

Anledningarna till att jag inte hunnit skriva något här på länge är tre.  Två återkommer jag till. Den tredje är att jag varit fullt upptagen med ett stort skrivarbete: att omvandla 600 abstracts av vetenskapliga artiklar till 30 sidor rapport om genteknikens utveckling under 2010. Ett arbete som skulle vara klart idag. Och som det faktiskt inte lönar sig att börja skriva på före årsskiftet, eftersom saker som händer i slutet av december ofta sätter saker som hände i februari eller juli i förändrat ljus.

Så vad har jag skrivit om? Idag ska jag några glimtar om vad som hänt med genteknik i industri under året:

Ett spännande tema är att mängder av forskare och företag utvecklar nya smarta sätt att tillverka influensavaccin med genteknik: Traditionellt sprutas virus in i hönsägg, som får bilda nya viruspartiklar som används som vaccin, men med den metoden tar det bortåt ett halvår från det en ny variant av viruset isolerats, tills man kan bilda stora mängder vaccin. Den tiden halveras med nya metoder att tillverka vaccin genom att stoppa in genen för något virusprotein i  celler från en fjärilslarv, eller i tobaksplantor, och låta dessa tillverka vaccinet.  Flera vacciner tillverkade på detta sätt har testats i stor skala under förra influensasäsongen.  Flera forskargrupper arbetar också med att på liknande sätt få fram ett vaccin, som skyddar även mot kommande års influensor. Genom att utnyttja de små delar av viruset som inte förändras så mycket år från år.

Silkesmaskar: Några forskare använder silkesfjärilens larv för att bilda influensavaccin, och har då satt in genen på ett sådant sätt att virusproteiner bara bildas i silkeskörtrlarna, så att vaccinet hamnar tillsammans med silkestråden i puppan, och klan renas fram därifrån. (På liknande sätt tillverkas för övrigt sedan länge i Japan två mediciner för husdjur, som på helt andra sätt hjälper hundars och katters försvar mot olika virus på traven. ) Forskare som arbetar med silkesmaskar testar också att modifiera själva de proteiner som bildar silkestråden, för att skapa material med helt nya egenskaper.

En annan slags tråd forskare är intresserade av är spindelvävstråd, som även den beskrivs av proteiner. Tråden är starkare än stål, men mycket töjbarare, och skulle därför vara intressant för både industri och militär. Man har därför försökt sätta in genen för spindelvävsproteiner i olika levande varelser för att få dessa tillverka proteinerna, men då kletar proteinerna ohjälpligt ihop med varandra istället för att bilda jämna trådar. Under året har dock en svensk och en tysk forskargrupp kommit den mekanism proteinerna använder för att inte kleta ihop sig på spåren. (Genom att bestämma det exakta tredimensionella utseendet av proteinet). Så hoppet ökar om att med tiden lära genmodifierade celler eller andra varelser spinna spindelvävstråd i stor skala.

Stort just nu är biobränslen. En massa rörsocker och majsstärkelse används idag för att jäsa alkohol, som används som bränsle. Helt puckat, enligt min mening, när vi knappt har tillräckligt med åkermark på jorden för att odla mat. Därför är det bra att danska genteknikföretag letat reda på gener som beskriver enzymer som kan klippa sönder cellulosa till socker, som jästceller sedan kan omvandla till alkohol. Så man kan göra bränslet från blad, strån och flis, istället för av livsmedel. Fram till i somras var dock dessa enzymer så dyra, att det inte fanns någon ekonomi i en sådan användning. Men i somras hade man pressat kostnaderna och fått upp deras effektivitet så mycket, att det blivit ekonomiskt lönsamt att göra alkohol från flis och blast.  Samtidigt arbetar forskare med att sätta in gener för sådana proteiner direkt in i de jästceller, som gör alkohol.  Så att de kan börja jäsa alkohol från blast och flis i ett enda steg.

av Henrik BrändénAntal kommentarer (2), skriv en kommentar du också!