En kort bakgrund: Mer än 95% av människans gener finns också hos möss. Så länge vi studerar kroppens mer grundläggande funktioner kan man därför få veta en hel del om hur människan funkar genom att titta på möss.  En viktig metod i det arbetet är att slå ut olika gener som beskriver de proteiner man är intresserad av, och se om mössen får några problem, och vilka de är.

Detta arbete är dock tekniskt besvärligt, och lämpar sig mycket väl för att skalas upp. Det icke vinstdrivande Jackson Laboratory i Maine, USA, har därför tagit på sig uppgiften att för de 5000 gener som antas vara intressantast för medicinsk forskning skapa varsin stam av genmodifierade möss, där genen ifråga är utslagen. Som forskare världen över sedan kan beställa till självkostnadspris.

För två år sedan stämdes dock detta institut av ett annat icke-kommersiellt institut, CIEA i Japan. För att Jackson Laboratory distribuerat en slags mer komplicerad musstam, som bägge instituten utvecklat parallellt med varandra under 1990-talet. Men bara CIEA tagit patent på. Den skapades genom att två inavlade musstammar med naturligt uppkomna mutationer först korsades med varandra, och sedan med en stam genmodifierade möss. Därigenom fick man möss med tre olika mutationer som slog ut olika system immunförsvaret behöver. Dessa möss kan inte skilja främmande och kroppsegna ämnen och används därför till att testa ifall olika typer av transplanterade och modifierade mänskliga celler fungerar inne i en kropp.

Efter långa, komplicerade och kostsamma förhandlingar beslöt domstolen i juni i år att Jackson-laboratoriet inte hade inkräktat på det japanska institutets patent. Bland annat med hänvisning till att de musstammar de två instituten utgått från hade separerats från varandra så många generationer tillbaka i tiden att de definitionsmässigt måste anses vara olika musstammar. Varvid det de två instituten definitionsmässigt använt olika sätt att skapa sina immunförsvarslösa möss.

Ny stämning: Men redan innan det beslutet riktades en ny stämning mot institutet. I februari stämde ett företag som kallar sig Alzheimer’s Institute of America Jackson-laboratoriet. För att laboratoriet tillhandahåller 22 olika musstammar, som alla bland annat har en mutation med svenskt ursprung som ger ökad risk för Alzheimers sjukdom, en mutation som företaget anser sig ha patent på. När jag idag provade att googla detta företag dök i stort sett bara artiklar upp om olika patentbråk. Och inga artiklar om spännande vetenskapliga upptäckter, nya behandlingar eller tänkbara nya läkemedel.

Representanter från Jackson-laboratoriet säger att advokatkostnaderna för dessa konflikter suger ordentligt av de pengar, som annars skulle kunnat användas till att få fram fler musstammar, och till egen forskning. Med Nature Biotechnologys ord:

Despite the high costs of the two lawsuits, Einhorn says Jackson won’t alter its mission of making laboratory mice accessible. But he notes that if the suing trend continues, “the most obvious way to recoup the costs is to charge more for mice.” He adds: “That falls on the backs of scientists who do the research.”

Det finns en enkel lösning på dessa problem. Den har redan föreslagits av en rådgivande kommitté till USAs regering (se här): Patent på gener ska varken kunna hindra grundläggande medicinsk forskning eller tester i hälso- och sjukvården. Däremot ska de skydda användning informationen i genen för att tillverka det protein den beskriver, och som  plattform för produktutveckling.

För dem som tycker att patent på gener i princip är fel, eller att all immaterialrätt är fel, är naturligtvis dessa förslag ganska futtiga. Men det finns många och goda skäl till att acceptera patent på (rättelse kl 19.40:  som innefattar) gener. Bara man kan få bort de avarter, som dessa händelser är ett av många exempel på. Patentens räckvidd bör därför begränsas, och man bör hålla hårt på kraven på uppfinningshöjd och användbarhet. Så vi inte åter hamnar i en situation, där någon (som Craig Venter under 1990-talet) försöker ta patent på alla DNA-sekvenser han kommer över utan att ha en aning om vare sig vad de gör eller vad de skulle kunna användas till.

Vi har inget att stoltsera med i Sverige. Även om vi inte som Frankrike och Italien skyltar med saken skickar även vi ut romska och resande EU-medborgare som slagit sig ner i landet. Genom att rota upp en gammal lag från femtiotalet, om aggressivt tiggeri! (Läs på DN Debatt, Johan Westerholm, Maria Weimer, Beelzebjörn) När Sverige på fyrtio- och femtiotalen satte världsrekord i tvångssteriliseringar, vilka drabbades allra oftast? Resande och romer!

Och här har vi som sysslar med och skriver om forskning i skärningspunkten mellan genetik och medicin ett alldeles särskilt kollektivt ansvar: Ty vilka var det som under tjugo- och trettiotal övertygade politiker och allmänhet om att befolkningens arvsmassa höll på att degenerera, eftersom ”asociala” förökade sig snabbare än andra, och att något måste göras? Jo: ledande forskare i genetik och medicin.

Och söder om Östersjön fortsatte många av våra dåtida kollegor att heja på och delta i arbetet då man övergick från att sterilisera till att gasa ihjäl. Med precis samma motivering: Rädda folkstammens arvsmassa från utarmning! Allra värst råkade judarna ut. Men på andra plats kom romerna. Något som inte fått alls samma uppmärksamhet i media, böcker och det allmänna medvetandet.

Romer och resande har länge och på många sätt marginaliserats och diskriminerats i många europeiska länder. Ändå är jag rädd att vi just nu, år 2010 passerar en sådan linje i sanden, som i värsta fall kan bli ett viktigt årtal i framtidens historieböcker: Det år då den Europeiska unionens gemensamma lagar och rättigheter plötsligt slutade gälla för vissa men inte andra etniska grupper bland unionens egna medborgare. Det år, då Europas institutioner och politiska etablissemang gick från att  halvhjärtat kämpa mot fördomar och diskriminering, till att genomföra en ren etnisk apartheid-politik: ”Iväg med romer och resande till homelands, där de ska leva instängda och inte störa trivseln på våra fina rena gator!”

Mot detta kan man bara göra en enda sak: Protestera! Och kräva: Samma rättigheter och rörelsefrihet för alla EU-medborgare, oavsett kultur, hudfärg och härkomst!

Tillägg 6 sept 23.28
Min vän Georg tipsar om att franska biskopar för flera dagar sedan gjort samma koppling som jag i bildsammanställningen ovan.

Det är bra frågor, viktiga frågor, som vi alla måste fundera över. Ty den ekonomiska upphovsrättens dagar är räknade, oavsett om vi tycker det är bra eller dåligt: När böcker, film och musik kan kopieras med manicker som ryms i en innerficka och kostar några hundralappar skulle inte ens en totalitär stats alla maktmedel att kunna hindra att människor kopierar det de vill ha. Istället för att försöka hitta nya sätt att jaga piratkopierare måste vi  som bryr oss om kultur och kunskap fundera över hur ett vitalt kulturliv ska kunna fungera i det nya tekniska landskapet.

Jag ser då följande möjligheter:

• Man kommer även framöver att kunna tjäna pengar på sådant som liveframträdanden, föreläsningar, besök i TV-soffor, uppläsningar och visningar i bekväma biosalonger. Mycket tyder på att kulturintresserade kommer att lägga de pengar som sparas in genom att kopiera på att konsumera mer levande kultur. Vilket rimligtvis skulle betyda att pengarna sprids ut på fler kultur- och kunskapsarbetare än dagens extremt snedfördelade royaltyinkomster.
• Böcker av mina favoritförfattare kommer jag inte bara att vilja ha på en läsplatta eller en slarvig utskrift från egen printer. De kommer jag att vilja ha i en snygg välbunden volym, och för de författare jag verkligen sätter värde på skulle jag säkert vara beredd att betala en hel del för att få ett numrerat exemplar av en begränsad upplaga med författarens egen signatur. Jag inbillar mig att film och musikälskare skulle göra motsvarande. Kan bildkonstnärer, så ska väl andra skapare också kunna slå mynt av samlarlusta!
• De allra flesta som idag skriver, fotograferar, spelar musik och komponerar får huvuddelen av sina inkomster från beställningsjobb. Kanske några av dem som idag lever gott på stora royaltyinkomster åter tvingas till sådant kneg. Men det är högfärd (kommet ur romantikens myt om den ensamme, frie, geniale konstnären) att se ner på beställningsarbeten. I stort sett alla renässansens berömda målningar var beställda med detaljerade specifikationer. Dagermans lysande novell ”Att döda ett barn” var skriven på uppdrag.
• Frivilliga bidrag i samband med att man laddar ner låtar, noveller, populärvetenskap, foton, teckningar … Inte så att jag tror att alla som försöker skapa blir rika på detta sätt. Men tycker många om det man gör kan många små bäckar rinna ihop till en lite större å. Man ska dessutom inte underskatta kraften i att sociala medier gör det möjligt för läsare eller lyssnare att bygga direkta relationer med författare och artister av slag som tidigare bara var förbehållet rika mecenater.  Jag har på ganska nära håll sett en vän få ett bidrag på över 60 000 kronor av en anonym givare som uppskattat vännens arbete.

Jaha, säger då den skeptiske. Var, när och hur ska då böckerna bli skrivna, musikalbumen gjorda? Ingen av dessa källor verkar ju finansiera dem. Nej, inte direkt. Men vad ska man spela på en konsert eller säga på en föreläsning om man inte först skapat musiken eller formulerat tankegången? Hur ska mina lyssnare veta att jag finns om jag inte skapat lyckade alster, som spridits runt och rekommenderats från mun till mun?

Jag upptäckte för ett knappt halvår sedan till min stora förvåning att det bara behövdes en lätt förskjutning av mitt tänkande för att förlika mig med och fungera i den nya digitala värld, där jag får räkna med att allt jag gör kan kopieras fritt: Jag övergick från att betrakta mitt fria skrivande som ett visserligen illa betalt men ändå slutmål för min verksamhet. Till att betrakta det som en insats för att marknadsföra föreläsningar, brödskrivande och annat jag kan få betalt för. För att ”bygga mitt varumärke”, som många idag skulle kalla det. En insikt som sakta kom vandrande efter en intressant debatt i kommentarsfältet till ett gästinlägg jag i våras gjorde på Livbåten.

Läs gärna också:

Lite annat jag skrivit om frågan: Låt upphovsrätten vila i frid, SvD Brännpunkt juni 2009 om varför samhället borde ge upp kampen mot piratkopiering. Efter upphovsrätten, Kritisk utbildningstidskrift, om vad som kan hända med läromedelsskrivande utan ekonomisk upphovsrätt.

Stort intryck gör den intellektuella vandring Anna Troberg gjorde i frågan för två och ett halvt år sedan, dokumenterad på hennes blogg. Läs gärna inläggen i rätt ordning: (1) Idag begraver jag upphovsrätten, en lysande antipirat-parafras på Antonius liktal över Ceasar  (2) Övertyga Rosetta … , en uppmaning till pirater att försöka övertyga henne att hon har fel.  (3) Rosetta läser, begrundar … (4) Hur ska kreatörer få betalt? (5) Vad händer om mitt arbete utnyttjas … (6) Risk för kulturell utarmning? (7) Upphovsrätt och fildelning olika frågor?

Att lämna ett parti man tillhört två tredjedelar av sitt liv är inget lätt beslut. Därför har det varit skönt att få mycket stöd under det senaste dygnet: Några av mina närmaste medkombattanter när jag var aktiv SSU-are har skrivit hur tråkigt de tycker det är att jag lämnar.  (Tack Jon Petter, Anna, Thomas, Erica och Fredrik). Flera gamla vänner skriver att jag gett dem något att tänka på. (Kramar till Eva, Cilla, Amalia, Lenis, Helena och bror Pelle.) Och min mamma (arbetardotter som alltid röstat rött) säger att hon måste besöka Piratpartiets valstuga och ta reda på mer.

Helt överväldigad är jag över alla länkar och snälla kommentarer från olika piratpartister:  Rick Falkvinge anbefaller att ta med argumentationen i mitt blogginlägg igår till vänner och bekanta.  Henrik Alexandersson berömer mig och LAKE för att ha bytt parti för vår åsikts skull istället för att byta åsikt för sitt partis. Underbara värmande kommentarer har kommit från Emma Opassande, Magnihasa,  Enligt min humla och Tejpad. Stora delar av vår artikel citeras av Emil Isberg, Mikaela Maria och livet,  Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Värmlandspiraten, Svensk Myndighetskontroll, Henry Rouhivuori. Dess innehåll diskuteras av Farmor Gun, OlofB[eta] och Anders S Lindbäck. Vi uppmärksammas av Beelzebjörn, Ensson, Satmaran och Polisstaten.

Från andra håll i bloggosfären kommer enstaka röster: Snälla ord från Motpol och Lars-Ericks blogg, uppmaning att rösta folkpartistiskt från Kabos Tumblr och att avstå helt från Fritzsons Frizon. Uppmuntrande tillrop kommer också från Erik Laakso, men annars är det tyst från alla dem jag hade trott skulle ta tillfället i akt att förklara för mig och alla andra socialdemokrater som oroar sig för integritetsfrågorna om varför de trots allt ska lita på partiledningen och Bodström.

Tusen tack, allihopa!

Hur kan en 44-åring som aldrig laddat ner musik rösta på piraterna?

När jag möter unga idag ser jag att de, precis som vi gjorde i min ungdom, älskar att prata med varandra. Om livet och kärleken, om politik, filosofi och existentiella frågor. Liksom när jag var ung skriver många musik, lyrik, noveller och dagböcker. Men sättet skiljer sig. Samtal jag förde på caféer och i telefon äger idag rum med skype och olika chatfunktioner. Där jag skrev ett brev på papper skickar dagens unga ett e-mail. Där jag och mina jämnåriga hade anteckningsböcker och lösblad med personliga anteckningar och litterära försök lägger många av dagens unga sitt material på ett datautrymme på en extern server, så att de var de än befinner sig ska kunna komma åt det över nätet.

Kombinationen av IPRED-lag, FRA-lag och datalagringsdirektiv innebär därmed för dagens unga exakt vad det hade inneburit för mig och mina vänner ifall det suttit mikrofoner under borden på Uppsalas alla caféer, våra telefonsamtal avlyssnats och brev sprättats, och dessutom bok- och musikförlagens agenter ständigt haft rätt att rota genom våra väskor. Det som skett de senaste åren är helt enkelt att vi tagit stora kliv rakt in i ett övervakningssamhälle. Sådana saker är idag verklighet i Sverige och många andra västländer, som i min ungdom fick oss att ta avstånd från Östtyskland och andra kommuniststater.

Hur kan en socialdemokrat rösta pirat?

När jag och mina SSU-vänner under 80-talet försvarade socialdemokratin mot trotskijister, maoister, stalinister och annan yttervänster försökte vi förklara att den politiska demokratin och de medborgerliga friheterna var grundstenar, som behövdes för att man skulle kunna bygga rättvisa, jämlikhet och ekonomisk demokrati. De demokratiska grundsatserna kommer långt före skrivningar om social rättvisa och ersättningsnivåer i alla de olika versioner av partiprogram som funnits under min tid i socialdemokratin.

Därför låg det bortanför vad jag kunde föreställa mig att socialdemokratin skulle kunna medverka till att riva ner medborgarnas rätt att tänka, prata och skriva utan att makten lyssnar och tittar. Men till min förfäran inser jag att det är precis vad som har hänt. Det har dessutom gjorts hand i hand med moderaterna, så att rösta på dem som i min ungdom drev ”Storebror ser dig”-kampanjen skulle inte göra saken bättre. Och de småpartier som haft sundare åsikter har böjt sig för det stora partiet i respektive allians.

Det enda parti som idag ser integritetsfrågorna som avgörande är Piratpartiet. De samlar både tidigare höger- och vänsteranhängare. Och lovar sina väljare att om de kommer in i riksdagen hålla auktion med sina röster: Det block som lovar mest när det gäller den personliga integriteten får partiets röster i alla andra frågor. Vilket ställer oss som tycker integritet är viktigt men samtidigt har tydliga åsikter i de klassiska höger/vänsterfrågorna inför frågan: Är skillnaderna mellan Mona och Fredrik efter de senaste årens trianguleringar så stora att det är viktigare att rätt block vinner än att den personliga integriteten försvaras? Det var mycket smärtsamt att inse vad svaret på den frågan var för mig.

Kan en upphovsrättshavare verkligen stödja piraterna?

Men jag har inte bara varit socialdemokrat. Jag är också läroboksförfattare, och har royaltyinkomster från flera böcker jag skrivit på oavlönad tid. Hur kan jag då stödja Piratpartiet, och dess krav på avvecklad ekonomisk upphovsrätt? Det är inte svårt! Det enda som behövs är att man inser att den tekniska utvecklingen gjort det omöjligt att försvara den ekonomiska upphovsrätten, hur mycket eller lite man än tycker om den. Inte ens om man använde ett totalitärt samhälles alla övervakningsmetoder skulle man kunna rädda den. (Om detta har jag skrivit utförligt på flera ställen: SvD Brännpunkt, Infotorget Juridik, Kritisk Utbildningstidskrift.)

Naturligtvis skapar detta liksom alla andra övergångar från ett system till ett annat en del problem. Inte minst kommer utbildningsanordnare att bli tvungna att ta ett helt annat ansvar än idag för att se till att det finns fungerande läromedel för de olika utbildningar man ordnar. Men det värsta problemet är att film- och musikindustrin vägrar förstå vad som händer, och pressar statsmakterna till sådana metoder i jakten på olovlig kopiering, att betydande delar av den personliga integriteten stryker med. Samtidigt som man förstör många unga människors känsla av samhörighet och solidaritet med  samhället.

Således: Som 44-årig icke fildelande socialdemokratisk upphovsrättsinnehavare vill jag uppmana alla som tycker det är viktigt att försvara medborgerliga rättigheter och personlig integritet: Rösta på Piratpartiet i årets riksdagsval!

PS:

Några ytterligare frågor jag ställt mig själv kring detta:

Varför tre veckor före valet? Varför går jag ut med detta nu, så snart före valet? Därför att det är först nu mina tankar och känslor sorterats färdigt. Och därför att jag i det längsta ville tro att mitt älskade parti skulle besinna sig, men tänkte gömma sin reträtt bakom kompromisser med samarbetspartierna, till exempel i valmanifestet. Men det visade sig vara önsketänkande. 

Smygrösta pirat eller gå ur partiet? I somras lyfte s-bloggaren Erik Laakso tanken att integritetsälskande socialdemokrater skulle kunna stödrösta på Piratpartiet, och fick beröm från min gamle vän och trätobroder Thomas Hartman. Men jag vill inte rösta i smyg på ett annat parti än jag är med i. (Jag har dessutom varit med om att utesluta trotskijistiska infiltratörer ur SSU, och vet vad partistadgarnas paragrafer om att motverka partiets syfte innebär.) I förra veckan överlämnade jag därför med sorg i hjärtat ett brev till ordföranden i Uppsala arbetarekommun, där jag begärde utträde ur SAP.

Är läget verkligen så illa? Överdriver jag inte hotet mot den personliga integriteten? Kan det verkligen vara så illa, att jag måste ta detta drastiska steg? Jag tycker det, ty:

• Tack vare FRA-lagen filtreras all datakommunikation som passerar landets gränser. Av tekniska anledningar tar inte sällan både lokala telefonsamtal och hämtningar av dagboksanteckningar från en server i grannstaden vägen via ett utland. I realiteten måste vi därför räkna med att allt vi gör via nätet eller telefon kan filtreras. FRA-personal kan sedan gå in och läsa och lyssna på sådant som filtrets (naturligtvis hemliga) algoritmer pekar ut som misstänkt.
• EUs datalagringsdirektiv kräver att tele- och internetoperatörer sparar uppgifter om sina kunders trafik i ett halvt till två år, så att polis (eller säkerhetstjänst) ska kunna gå in i efterhand om det kommer fram misstankar och se vilka som varit i kontakt med vem när. Det är som om avsändare, mottagare och datumstämpel på alla brev jag skickade i min ungdom skulle fotostatkopierats och alla telefonsamtal registreras och postverket respektive televerket ålagts att arkivera rubbet i minst ett halvt år!
• Genom IPRED-lagen kan film- och musikförlagens representanter om de sett att en viss internetadress (IP-adress) är aktiv på fildelningssajter begära att få veta namn på adressens innehavare. Varefter representanterna kan beställa husrannsakan, och inte sällan följer med och dirigerar polisens arbete i lägenheterna. Vilket är problematiskt eftersom det är mycket lätt att hacka in sig på andras nätverk och utnyttja deras IP-adresser. Och mycket av det material som släpps, delas och hämtas på fildelningssajter är helt legalt. Så man behöver inte alls ha ägnat sig åt olovlig kopiering eller nedladdning för att drabbas av detta.

Har inte (s) skärpt sig? I ett blogginlägg i somras hävdade Johan Westerholm att socialdemokraterna skärpt sig när det gäller integritet. I så fall har man låga anspråk:  (a) Socialdemokraterna kräver visserligen att FRA-lagen rivs upp men bara för att man ska kunna införa en ny lag, som fortfarande ska ge FRA rätt att filtrera och avlyssna. Läser man om FRA på partiets hemsida ges inga konkreta besked om hur den nya lag man vill ha skulle skilja sig från den nuvarande. (b) På ett annat ställe skrivs luddigt om att IPRED ska ses över, men inte heller här talar man om på vilket sätt. Samtidigt som alla som reflekterat en stund över saken inser att det inte går att förena ett starkt skydd av integriteten på internet med musik- och filmindustrins krav att få jaga olaglig kopiering. (c) På senaste partikongressen pressade vettiga krafter partiledningen till en kompromiss om integritetsfrågorna, men alla som varit med över några partikongresser vet att sådana eftergifter vanligen ignoreras när man väl sitter vid statsrodret. (d) Talande är att jag på partiets hemsida inte lyckats hitta någon sammanhängande framställning över hur partiet ser på integritet kring elektronisk kommunikation. Trots den avgörande roll frågorna spelade i senaste EU-valrörelsen!

Föga förvånande rekommenderas att man skärper arbetssättet, så att man i fortsättningen kan vara säkrare på att beskrivning, prognoser och rekommendationer bara bygger på vetenskap:

• För det första ska bara sådana vetenskapliga artiklar som granskats av andra forskare innan de publicerats få vara underlag. Kraven blir därmed lika höga som för en vetenskaplig översiktsartikel. Det har flera fördelar: (1) Det blir färre pinsamma misstag, som att Himalayas glaciärer snart skulle vara helt nedsmälta. (2) Det desarmerar möjligheten att beskylla rapporterna för ovetenskaplighet; att genom kritik mot detaljer kasta tvivel över behovet av att lägga om vårt sätt att använda energi.
• För det andra ska de forskare som skriver översikter av olika delområden få ett direkt uppdrag att redovisa och redogöra för vetenskapliga kontroverser inom de områden de behandlar.  (Denna rekommendation nämns av någon egendomlig anledning inte i de svenska tidningarnas rapportering!) Förhoppningsvis kan det ge en mer balanserad presentation i framtida rapporter kring osäkerheten i de olika prognosmodeller som används.
• För det tredje ges rent organisatoriska rekommendationer, som att skapa en exekutivkommitté som möts ofta och kan fatta mindre viktiga beslut och att en ”executive director” ska utses som har hand om den praktiska organisationen av arbetet.

Men ett förslag saknar jag: I själva klimatpanelen sitter idag forskare och politiker i samma församling, och ska där försöka ena sig om både en vetenskaplig beskrivning av situationen, och politiska rekommendationer om vad man ska göra åt den. Och det är en olycklig ordning!

Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt både politik och åt vetenskap. Bägge verksamheterna är mycket viktiga. Men det finns en mycket betydelsefull skillnad mellan dem: Vetenskap bygger på tvivel, medan politik bygger på övertygelser! En forskare måste hela tiden ifrågasätta sina resultat, betvivla sina övertygelser, leta andra förklaringar än dem man tidigare haft. Medan en politiker måste vägledas av en övertygelse, och ha förmåga att handla.

Därför har vi i de allra flesta sammanhang en ordning där politikerna lämnar forskarna ifred medan de diskuterar sig fram till den bästa möjliga beskrivning och förklaring de kan ge till sakernas tillstånd. Varefter politikerna sedan lyssnar på forskarna och frågar dem tills de förstår vad forskarna försökt säga. Varpå forskarna sedan lämnar politikerna ifred med att utifrån sina värderingar (och alla andra saker som måste tas hänsyn till) fatta beslut.

Tittar man bakåt i historien ser man faktiskt flera förskräckande exempel på hur saker kan gå snett när vetenskap och politik blandas, och vetenskapsmän knuffar politiker framför sig. (Det värsta har jag bloggat om här.)

Till exempel påstår idag Adam Cwejman att den koppling man kan se mellan ojämlikhet i ett samhälle och dålig folkhälsa inte beror på ojämlikheten i sig, utan på att det finns många absolut fattiga i ojämlika samhällen. Men denna teori har för länge sedan övergivits av de medicinare, som funderat över saken. Bland annat av följande anledningar (som utförligt beskrivs i den utmärkta boken ”Statussyndromet”, av sir Michael Marmot):

• Whitehallstudien. En lång, mycket nogrann undersökning av en rad hälso- och livsstilsfaktorer hos brittiska statstjänstemän. Visar att den position man har i Whitehalls hierarki har mycket större betydelse för risken för en lång rad allvarliga sjukdomar än någon av de livsstilsfaktorer man intresserat sig för. Receptionister har till exempel tre gånger högre risk för hjärtinfarkt än höga tjänstemän. Huvuddelen av skillnaderna består när man korrigerat för alla kända livsstilsfaktorer. En rökande, överviktig, lätt alkoholiserad byråchef har LÄGRE risk för hjärtinfarkt än en slank, ickerökande, nykter, motionerande vaktmästare! Dessa slutsatser har sedan bekräftats av en rad undersökningar i andra länder. Position i hierarkier spelar en mycket stor roll för hälsan.
• Jämförelser mellan olika skikt i olika länder: För att ta ett provocerande exempel: Genomsnittsmedborgaren på Kuba har i snitt tio års längre liv än de i absoluta tal betydligt rikare och mer välbärgade fattiga i USA.  En rad undersökningar har visat att endast en liten andel av detta kan förklaras av sådant som missbruk, onyttigare mat etc bland de fattiga i USA. Och man kan göra åtskilliga liknande jämförelser: Den genomsnittliga hälsan och livslängden är genomgående högre hos de relativt rika i ett ganska fattigt land än hos de i absoluta tal betydligt mer välbärgade men relativt fattiga i ett rikt land. Alltså: Den relativa positionen är viktig, inte bara den absoluta nivån!
• Det finns en rimlig mekanistisk förklaring: Vi vet från en rad djurförsök att mängden stresshormoner ökar ju längre ner i gruppens rangordning eller hierarki man kommer. Då man mätte dessa hormoner i Whitehallundersökningen såg man att samma sak gäller hos människan: De behöver bara ha varit vakna någon timme för att den genomsnittliga receptionisten skulle ha mycket högre halter än den genomsnittlige byråchefen. Vidare vet vi att dessa stresshormoner trycker ner immunförsvaret och därmed ökar risken för infektioner. Inte bara sådana man märker med en gång, utan också sådana som åratal senare kan visat sig ha bidragit till andra sjukdomar, som magsår eller cancer. De ökar blodtrycket. Och framför allt: De skyndar på de processer som leder till sådana förträngningar i blodådrorna, som är grundorsaken till hjärtinfarkt och stroke.

Det finns helt enkelt mycket goda skäl till att de flesta medicinare som reflekterat över saken ansluter sig till teorin att sociala klyftor leder till stress som leder till ohälsa. Och till att de inte längre tror att det bara är absolut fattigdom som påverkar hälsan. När detta väl är sagt finns flera intressanta frågor kvar:

1: Spelar det roll hur spetsiga pyramiderna är? Att befinna sig i nederdelen av hierarkier och pyramider ger som vi sett i sig ohälsa. Spelar det då roll hur spetsiga pyramiderna är? Dvs, spelar graden av ojämlikhet i samhället någon roll? Låt mig börja med ett exempel: När man åker mellan de rikaste och fattigaste förorterna till Washington DC skiljer medellivslängden tio år. Mellan de rikaste och fattigaste förorterna till Stockholm skiljer den tre år. Detta är av allt att döma inte bara en tillfällighet. En rad olika studier (beskrivna i Statussyndromet, som kom ut långt före Jämlikhetsanden) visar att graden av ojämlikhet i samhällena påverkar folkhälsan.

2. Vilken form av ojämlikhet har betydelse? Jämlikhetsandens författare påstår att det är ojämlikhet i inkomst som orsakar dålig folkhälsa. Sir Michael Marmot menar däremot i ”Statussyndromet” att det är skillnader i status som är avgörande. Status samvarierar ofta men inte alltid med med inkomst: Lönekuvertets storlek säger förvisso något om hur vår arbetsgivare uppskattar oss, och pengar kan omvandlas till fräsiga bilar och lägenheter i prestigefyllda lägen. Men en poet med goda recensioner kan ha betydligt högre status i den litterära världen än en deckarförfattare med hundrafalt högre royaltyinkomster. Själv misstänker jag att statusskillnader är det avgörande. (De möss och schimpanser som håller nere sina stresshormonnivåer genom att befinna sig högt i hackordningarna har ju varken plånböcker eller lönekonton …) Men frågan förefaller inte vara avgjord.

3. Men Skattebetalarnas förenings rapport? Rapporten gör det klassiska retoriska tricket att skjuta sönder det svagaste hörnet i en argumentation, för att sedan kunna förkasta en tes som i själva verket stöttas av en massa betydligt starkare argument. Och det svaga hörn de skjuter på är att Jämlikhetsanden påstår att det är stora skillnader i just inkomst som orsakar dålig folkhälsa.  För att motbevisa detta citerar man en sju år gammal översiktsartikel (Journal of Economic Litterature, mars 2003) av Princeton-ekonomen Angus Deaton, som i sin avslutning konstaterar (i rapportförfattarnas – eller Googles? – översättning):

Även om många frågor kvarstår, drar jag slutsatsen att det inte finns någon direkt koppling mellan inkomstojämlikhet och dålig hälsa; individer löper inte större risk att dö om de lever på mer ojämlika platser. De råa samband som ibland återfinns är sannolikt resultatet av andra faktorer än inkomstojämlikheten, varav vilka en del är intimt kopplade till bredare begrepp om ojämlikhet och orättvisa … Att inkomstojämlikhet i sig självt inte är en hälsorisk förnekar inte betydelsen av andra ojämlikheter eller av den sociala miljön, för hälsan. Huruvida inkomstfördelning kan förbättra befolkningens hälsa beror inte på en direkt effekt av inkomstojämlikhet och är även fortsatt en öppen fråga.

Det vill säga: Den forskare Skattebetalarnas rapport lutar sig mot är helt ense med mig om att det finns en stark koppling och troligt orsakssamband mellan ojämlikhet i sig och dålig folkhälsa. Men att det inte är säkert att det är just skillnader i inkomst som är avgörande!

4. Har inte absolut fattigdom någon betydelse? Jo, när den är djup! Hela det resonemang som förts ovan gäller de länder som är tillräckligt rika för att slippa svält och undernäring, och som besegrat de infektionssjukdomar som fortfarande ger de flesta människor en förtidig död i världens fattigaste länder. När Kina, Indien och en rad andra länder under de senaste årtiondena gått från fattigdom till relativt välstånd har detta lett till en dramatisk förbättring av folkhälsan och ökning av livslängden i dessa länder. Trots att utvecklingen ackompanjerats av dramatiska ekonomiska klyftor. (Därför har jag svårt att ta de vänsterdebattörer på allvar, som menar att globaliseringen varit till skada för vanliga och fattiga människor i dessa länder.)

Observera gärna att det pågår en avancerad bloggdebatt kring punkt 1 och 3 ovan mellan Nymschen (disputerad medicinare) och Andreas Bergh (disputerad nationalekonom)!

Uppdatering 26/8 19.15:
En mening har lagts till sist i punktlistans andra stycke. Sista meningen i bloggposten  har korrigerats så att punkt 1 också togs med.

Men när man kommer upp mot 4000 meters höjd blir syrebristen så kraftig att kroppen bildar så mycket röda blodkroppar att dessa i sig åstadkommer problem. Blodet blir helt enkelt trögflytande. Det blir tyngre för hjärtat att pumpa runt blodet och det blir svårare för blodet att överlämna syret ute i kroppen. Vilket leder till att fostret hos gravida kvinnor växer långsammare, och oftare dör i livmodern.

Tibetanare lider dock inte av detta. Hos tibetanare på 4000 meters höjd finns ungefär lika mycket röda blodkroppar som hos låglandsbor i låglandet. Det naturliga urvalet har alltså på något sätt anpassat tibetanarnas svar på syrebrist till de höga höjderna. Tre forskargrupper har nu oberoende av varandra rapporterat studier som visar hur detta gått till (Science 329:75, Science 329:75, PNAS 107:11459).

Hittat ansvariga genförändringar: Alla studierna pekar på att en gen som döpts till EPAS1 spelat en nyckelroll i denna anpassning. Den beskriver ett protein som kan känna av syrehalten (genom att binda till syre) och anpassa produktionen av en rad andra proteiner efter denna, bland annat sådana som behövs för att tillverka nya röda blodkroppar. (Genom att indirekt binda DNA och påverka användningen av dessa andra proteiners gener.) Tibetaner har en rad DNA-varianter som är mycket ovanliga hos kineser på ställen som påverkar hur mycket man använder denna gen. Och ett par andra gener, som denna samarbetar med. Reglersystemet har därigenom kalibrerats om hos tibetaner, så att det krävs mycket kraftigare syrebrist för att öka produktionen av röda blodkroppar.

Den viktigaste anpassningen till liv på hög höjd: I flera av undersökningarna letades förutsättningslöst efter gener där det förekommit så kallad positiv selektion bland tibetanare. Dvs att det naturliga urvalet tagit vara på en ny eller tidigare sällsynt genvariant, och gynnat dem som burit på denna. I alla studierna dök EPAS1-genen upp som den gen som varit utsatt för hårdast tryck av det naturliga urvalet. För en av de genvarianter man hittade fanns den variant som gav fördel på höga höjder hos 87% av tibetanarna men bara hos 9% av hankineserna. Eftersom samma studie visade att det bara är sådär 2800 år sedan hankineser och tibetanare särade sig från varandra är detta det snabbaste och starkaste exemplet på naturligt urval man hittills hittat hos människan.

Bara 2800 år sedan tibetaner särades från han-kineser: I en av undersökningarna bestämde man hos 50 tibetanare DNA-sekvensen hos alla gener som beskriver proteiner, och jämförde med den kompletta DNA-sekvensen (bestämd i en annan undersökning) hos 40 han-kineser. Denna jämförelse visade att det bara är runt 2750 år sedan en ursprungsgrupp människor delades upp i dem som sedan blev tibetanar respektive han-kineser. Överraskande nog tyder denna jämförelse också på att den grupp som sedan blev tibetanare till en början var mycket större än den som sedan blev han-kineser, och att det skett ett inflöde från de blivande tibetanarna till han-kineserna under lång tid, medan det är först under de senaste generationerna det skett ett genflöde (läs migration) i motsatt riktning.

Åter vill jag varna för att dra politiska slutsatser från dessa resultat. Biologi och historia uttalar sig bara om hur saker är, och vad som har hänt. Inte om vad som borde hända eller hur saker borde vara. Slutsatsen att detta visar att han-kineser inget har att göra uppe i de tibetanska bergen är lika befängd som att det skulle vara ett stöd för tanken att Tibet är en naturlig del av Kina. Tibetfrågan behöver naturligtvis lösas. Men det gör den bäst utan att man blandar in biologi!

Praktiska konsekvenser: Så här någon dag efter domslutet tolkas domen som att experiment som redan pågår kan fortsätta, men att inga nya federala anslag kan delas ut. Vilket (enligt New York Times) skulle innebära att 22 projekt kring sjukdomar som diabetes och Parkinson, som till hösten beviljats sammanlagt 54 miljoner dollar, får läggas ner (eller snabbt hitta andra finansiärer).

Francis Collins, direktör för National Institute of Health, säger (enligt New York Times):

This decision has the potential to do serious damage to one of the most promising areas of biomedical research, just at the time when we were really gaining momentum …  The ruling just pours sand into that engine of discovery.

Rent juridiskt förefaller läget vara följande:  I en lag som antas årligen (the Dickey-Wicker amendment) slås fast att federala forskningspengar inte får gå till forskning där embryon förstörs. Detta tolkade Bushadministrationen som att federala anslag inte kan finansiera själva skapandet av embryonala stamceller, men väl den fortsatta forskningen på dessa. Men Bush skärpte genom en förordning kraven, så att man bara fick använda de federala anslagen till forskning på stamceller, som skapats innan han utfärdade förordningen.

Denna skärpning har nu Obanma upphävt. Detta ledde till att ett par forskare, som själva arbetar med andra slags (så kallade vuxna) stamceller, stämde regeringen för att bryta mot denna lag. (Klagande över att de själva kommer att lida skada genom den ökande konkurrensen om forskningsmedel.) Varpå distriktsdomstolen underkände hela distinktionen mellan att skapa embryonala stamceller och att använda dem vidare. Vilket många tolkar som att även den forskning som fick bedrivas för federala anslag under Bush nu måste stoppas.

Kommentarer i USA: I dagens ledare beklagar New York Times besklutet, och undrar hur domaren menar att det varit möjligt att kongressen i 11 år sett presidentadministrationens tolkning av lagen, och utan förändringar antagit den gång på gång för ytterligare ett år, ifall administrationen tolkat lagen fel. Att de klagande forskarna skulle lidit skada kallar tidningen ”absurt”.

Från kommentarsfältet till New York Times första artikel i frågan citerar jag några inlägg:

Thankfully, the rest of the world will go on with innovative scientific research while America wallows in it puritanical roots. (georgiadem)

”Honey, I know you’re going to die from this terrible disease that stem cell research might have found a cure for but I feel very good that we were able to keep the federal government from funding this kind of research. I hope you do, too.” (Trillian)

This is plainly faith-based decision. It goes without saying that Judge Lamberth is a Reagan appointee, former FISA judge, who has been behind some of the notorious habeas corpus decisions against Guantanamo inmates. He also sent Iran a bill for $2.65 billion for every American killed in Lebanon, under the dubious theory that Hezbollah is completely controlled by Iran. (B Mull)

Naturligtvis finns också andra röster i USA: Rickard Doerflinger, vid den katolska biskopskonferensen, kallar administrationens tolkning av lagen ”implausibly narrow”. Kongressledamoten Mike Pence från Indiana säger: ”It is morally wrong to create human life in order to destroy it for research, and it is wrong that the tax dollars of millions of pro-life Americans have been used to fund this destructive research.”

Även i Sverige kommenteras beslutet: Professor Karin Forsberg-Nilsson vid Uppsala Universitet säger i UNT att beslutet är både olyckligt och oroande. ”Men det kommer inte att påverka vilken stamcellsforskning som får bedrivas i Sverige.” Bloggen Religiogustos skriver om en seger för teokraterna och en förlust för demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Att kristna fanatiker står i vägen för en medicinsk revolution grundar sig i framförallt två ståndpunkter. Först finns det en falsk själsmatematik och för det andra finns den sadomasochistiska hyllningen till lidandet i kristendomens teologi.

Bloggen ”Om människans värde” protesterar mot att media använder ordet fundamentalister om motståndarna till embryonala stamceller, och skriver:

Att forskning utan etik och moral kan resultera i de mest makabra experiment där såväl människor som djur utsätts för tortyrlika metoder, vet vi sedan tidigare … Därför är det viktigt att även i svensk media uppmuntra en fortsatt debatt om vad som är etiskt försvarbar forskning och vad som inte är det. Risken finns annars att förenklingar som att det är “kristna fundamentalister” kontra forskarvärlden förmedlar en svartvit bild som stryper debatten.

Jag personligen skrev redan igår att jag tyckte beslutet var olyckligt.

• Ju fler olika slags stamceller forskarna har i sin verktygslåda, desto större chans att någon av dem visar sig kunna användas för olika slags terapier.
• Utvecklingen har kommit längre på de embryonala stamcellerna än på de olika andra stamcellstyper, som förs fram som alternativ. Därför riskerar nya terapier fördröjas ifall forskningen på embryonala stamceller hindras.
• Embryonala stamceller spelar också en mycket viktig roll i grundläggande forskning om en rad olika sjukdomars uppkosmt och orsaker. Den medicinska forskningen bedrivs inte separat av en rad stater, utan som ett i ordens bästa mening kollektivt globalt projekt. När den världsledande nationen i biomedicinsk forskning gör det svårt för sina forskare att använda ett viktigt forskningsverktyg försinkas därför hela forskningen i biomedicin, vilket gör att nya insikter och behandlingar försenas. Vilket rent konkret kan översättas till ett betydande antal liv, även om man inte på förhand kan peka ut just vems eller vilkas.

Antagligen innebär detta bara en tillfällig fördröjning. Som skapar en del praktiska problem för de forskargrupper, som redan kört igång. Exempelvis säger Dr Daley på Childrens Hospital i Boston till New York Times: ”Jag sade omedelbart åt mina medarbetare att hädanefter mata de embryonala stamcellerna med näringslösning som är inköpt för andra pengar” (fri översättning).

Så vad gäller det hela? En rad sjukdomar (från ryggmärgskador över Parkinson till diabetes) skulle kunna behandlas genom att transplantera in friska specialiserade celler i kroppen. Men sådana är svåra att få tag i. Ett sätt att lösa problemet hoppas forskare kan vara så kallade embryonala stamceller: Celler man tar ut från det inre av ett ungefär sju dagar gammalt embryo, som sedan växer och delar sig i flaskor med en speciell näringslösning, och som man sedan kan få att utvecklas till just de celltyper, man vill ha.

Men för att skapa sådana stamceller utnyttjar man tidiga mänskliga embryon. Som därmed inte kan planteras in och utvecklas vidare till en människa. För dem som menar att det mänskliga livet börjar vid befruktningen är detta naturligtvis mycket problematiskt. Det ansåg USAs förre president George W Bush. Därför utfärdade han en förordning, som förbjöd federala pengar att användas till forskning som innebar att man skapade nya embryonala stamceller, eller utfördes på embryonala stamceller, som skapats innan beslutet fattades.

Detta avspeglar en annan syn än den svenska både på staten och på möjligheten för olika moralsystem att leva sida vid sida: Istället för att kräva att det man djupt ogillar ska förbjudas nöjer man sig med att kräva att de pengar man betalar i skatt inte ska användas till det. Så under hela den tid som Bushs beslut varit i kraft har flera amerikanska företag utvecklat tänkbara behandlingar med embryonala stamceller, där den första nu kommit så långt att den börjat testas på patienter. I Kalifonien har delstatsregeringen satsat stora summor på embryonal stamcellsforskning.

När Obama sedan kom till makten upphävde han snabbt Bushs beslut. Men då visade det sig finnas problem med dokumentationen av det informerade samtycket från en del av de par som donerat embryon som använts. Därför dröjde det till i vintras  innan  den federala myndigheten National Institute of Health kunde presentera en lista på de embryonala stamcellsodlingar som fortsättningsvis var tillåtna att använda.

Men i USA kan varje federal domstol prova om ett politiskt beslut som påverkar verksamhet i dess område är förenligt med författningen. Och nu har alltså en federal distriktsdomare i Washington DC slagit fast att Obamas beslut strider mot konstitutionen. Utslaget kommer säkerligen att överklagas. Och de flesta bedömare utgår från att det upphävs. Därav att konsekvensen av beslutet knappast blir allvarligare än fortsatt väntan, och en del praktiska problem för de forskare som redan kört igång.

I nytt ljus: Sedan den stora debatten för snart tio år sedan har frågan om embryonala stamceller hamnat i ett delvis nytt ljus.  Under de senaste åren har det nämligen visat sig att man kan få vanliga kroppsceller, exempelvis från hud och blod, att gå tillbaka i sin utveckling, och etablera cellodlingar, som verkar vara lika duktiga som embryonala stamceller på att dela sig och utvecklas till olika celltyper man kan behöva. IPS kallas dessa celler, Inducerade Pluripotenta Stamceller. De har dessutom fördelen att kunna utvinnas från den patient som behöver behandlingen, så man slipper problem med avstötning.

Visar då dessa IPS att motståndarna hade rätt då de sade, att embryonala stamceller inte behövs? Nej, ty:

• Anledningen till att man kunde lära sig göra IPS var att man forskat så mycket på olika embryonala stamceller, att man kunde göra intelligenta gissningar om hur man skulle kunna få vanliga celler att omvandla sig till dem. Utan forskning på embryonala stamceller hade vi aldrig fått några IPS.
• I verkligheten är allt arbete med att designa fungerande terapier mycket mer komplicerat än det kan låta då man beskriver de grundläggande principerna. Det är därför mycket möjligt att man av olika tekniska skäl inte kommer fram då man försöker utveckla en viss behandling med hjälp av en slags stamcell, medan problemen kan vara lösbara med en annan typ av stamcell. Ju fler olika typer av duktiga stamceller forskarna har i sin ”verktygslåda”, desto fler sjukdomar är det troligt att man kan finna en behandling för.
• Medan embryonala stamceller funnits i över tio år har IPS bara funnits i ett par. Man har alltså kommit mycket längre mot terapier med dessa än med IPS. Får forskare använda embryonala stamceller har vi därför chans att snabbare få fungerande terapier, som sedan säkert i många fall kommer att ersättas ifall teknikerna kring IPS lever upp till förväntningarna.

Så nog ska man beklaga domstolens beslut. Även ur ett snävt svenskt perspektiv: Den stamcellsforskning där svenska forskare är långt framme gäller snarare de så kallade vuxna stamcellerna, som hela tiden finns i våra kroppar. Så några större möjligheter innebär knappast detta för svenska företag att hinna före amerikanska med viktiga innovationer (som Johan Westerlund hoppas).

Fler kommentarer:

The Great Beyond (Tidskriften Natures blogg)
Religiogustos

Näringslivet satsar: En rad omstruktureringar och strategiska samarbeten bland företag visar att näringslivet ser en betydande marknad för att sekvensbestämma hela arvsmassor som en del i medicinsk rutindiagnos: Sekvenseringsföretaget Knome har startat strategiskt samarbete med det franska företaget bioMerieux för att utveckla nya diagnosverktyg. Marknadsledarna Illuminia och Life Technologies satsar kraftigt på tillämpningar inom diagnos av olika sjukdomar. Detsamma gör Helicos Bioscience. Detta hänger naturligtvis samman med att sekvensbestämning blir allt billigare. Kostnaden på öppna marknaden för att sekvensbestämma en hel mänsklig arvsmassa har nu sjunkit under 10 000 USD.  Nykomligen GnuBio säger sig snart ha en ny teknik som skulle kunna pressa priset till 30 USD. Vi närmar oss därför snabbt den punkt där det kan bli möjligt och meningsfullt att rutinmässigt jämföra tumörcellers arvsmassa med patientens normala cellers. För prognos, och att välja behandling. Och successivt sekvensera tumörceller på nytt för att följa sjukdomens utveckling och behandlingen. Eller sekvesnbestämma hela genomet vid övervikt, för att bedöma risken för olika följdsjukdomar.

Patentanspråk på en femtedel av våra gener: Detta ställer dock till problem med de patent, som en rad företag idag hävdar på runt en femtedel av människans gener. Många av dessa gör anspråk på att täcka att analysera genen och informera bäraren. Det finns dock ingen enhetlighet kring vad dessa patent täcker – vart patent är ju unikt! Och olika patenthavare ställer dessutom mycket olika krav för att licencera ut rätten att undersöka de gener de har patent för: Somliga nöjer sig med att få en beskedlig slant. Andra kräver stora summor, och dessutom att analysen görs på samma sätt son hos det företag som äger patent. För att följa patentreglerna skulle en sekvenseringsfirma alltså behöva teckna separata avtal för över 4000 gener. Vilket vore administrativt ogörligt, till och med för de största transnationella företagen. Och inte kan man nöja sig med att sekvensbestämma bara de delar av arvsmassan, som inte täcks av patent. Bland patenterade delar av genomet kan ju finnas just den information som är relevant och betydelsefull för patienten ifråga. Dessutom är det tekniskt ogörligt, ty de billiga, effektiva sekvenseringsmaskinerna analyserar hela arvsmassan på en gång.

Förslag i USA att luckra upp patentreglerna: Det sätt genpatent fungerar idag hindrar alltså att man in framtiden skulle använda sekvensbestämning för att diagnostisera sjukdomar, välja mellan olika alternativa behandlingar, och följa dessa. En kommitté under USAs regering (Secretary’s Advisory Committee on Genetics, Health, and Society  – SACGHS – vid US Department of Health and Human Services) föreslår därför i en rapport att patent på gener inte ska kunna skydda användningar av genens sekvens vid hälsovård och forskning. Dvs, stt det inte ska vara något intrång i patentet att använda sekvensen i forskning och i diagnostik i sjuk- och hälsovården. Det förslaget skulle innebära att många av de företag som idag har stora inkomster från gentester eller licenser på gentester i ett slag skulle förlora dessa, och att värdet av många forskningsföretag med mänskliga genpatent i portföljen skulle bli mycket osäkert. Det lobbas därför kraftigt mot förslaget, men den här gången finns betydande kommersiella krafter också för en uppluckring av reglerna. Den inflytelserika tidskriften Nature har också ställt sig bakom förslaget.

Personligen tror jag att förslaget vore en utmärkt lösning. Genpatent behöver kunna finnas. Inte minst för att företag ska våga satsa i den mycket spännande utveckling där avancerad genteknik används för att få fram bakterier och jästsvampar som bland mycket annat kan ersätta miljöskadlig kemisk syntes, från biomassa bilda ämnen som tidigare bara kunde framställas av olja, och för att utveckla nya effektivare sätt att skapa biobränslen. (Fast utvecklingen av open source-bioteknik är jättespännande, och kan mycket väl bli ett fungerande alternativ!) Men det sätt några företag skaffat sig patentkontroll över en stor andel av människans gener har redan från början varit ett missbruk av systemet – flertalet av dessa patent togs utan att man hade den blekaste aning om vad de specifika generna skulle kunna användas till. Det viktigaste av de omdiskuterade patenten kring bröstcancergener skaffades på ett moraliskt ohederligt, kuppartat sätt, som jag skrivit om tidigare. Utan den reform som föreslås kommer genpatent att hindra att kunskap från min arvsmassa kan användas för att förbättra min hälsa. Reformen innebär helt enkelt att de flesta av de rimliga och positiva effekterna av genpatent kan behållas, medan en del (men inte alla) av de orimliga effekterna försvinner. Ett förslag helt i min reformistiska smak, alltså! Inte lösningen på frågan om genpatent. Men en del av den.

Förlåt!

Jag råkade komma åt någon inställning då jag skrev detta inlägg, som stängde av möjligheten att kommentera och länka hit. Det är åtgärdat nu!

Men när borgerliga ledarskribenter och bloggare (här, här och här) idag hyllar Timbros nya skrift Jämlikhetsbluffen, och öser galla över Wilkinsons och Picketts bok Jämlikhetsanden, ser de noga till att inte notera ett för dem mycket besvärande faktum: Medellivslängden är precis lika hög på det fattiga Kuba som i det rika USA (78 år, enligt WHO.) Spädbarnsdödligheten är faktiskt lägre på Kuba. Ja, för de flesta hälsoindikatorer ligger Kuba jämsides med USA. Trots att landet bara satsar en bråkdel så mycket som sin rika granne på sjukvård (i absoluta tal).

De fattiga i USA lever faktiskt tio år kortare än de (i absoluta tal mycket fattigare) relativt välbärgade på Kuba. Vad beror detta på? Vi vet att det inte har att göra med sådant som näringsbrist och sämre hygien. Bara en liten andel kan förklaras av livsstil (kost, motion, droger etc) och sjukvård. Huvuddelen av skillnaden beror istället på den stress som skapas av att man inte har kontroll över sin tillvaro, och av att man ser att många andra människor omkring en har det mycket bättre än en själv.

Insikten kommer – Whitehall-undersökningen: Detta förvånande förhållande kom forskare på spåren i en stor undersökning av brittiska statstjänstemäns hälsa. Man undersökte en rad hälso- och livsstilsfaktorer för att leta samband mellan dessa, men det starkaste samband man hittade för de allra flesta hälsofaktorer gällde varken rökning, motion, kost eller alkohol. Det gällde vilken position man hade i Whitehalls hierarki. Man fann till exempel att en rökande, orörlig, lätt alkoholiserad överviktig byråchef i snitt hade mindre risk för hjärtinfarkt än en smärt, motionerande ickerökande vaktmästare.  Receptionister hade tre gånger högre risk för infarkt än högre tjänstemän. Varken lågt eller högt placerade statstjänstemän behöver frukta vare sig hunger eller arbetslöshet. Vad som uppenbart spelar roll är istället den relativa positionen.

Förklaringen – stresshormoner: Hur kommer sig detta? Alla pojkar som varit i ett omklädningsrum efter en gymnastiklektion vet att vi har en stark tendens att ordna oss i hierarkier. Vi ser det i jakten på länkar och knuffpoäng, när vi blir avundsjuka över grannens nyrenoverade badrum (eller nöjt konstaterar att vårt eget är ännu finare …). Från djurförsök vet vi att positionen i hackordningen påverkar hur mycket stresshormoner man tillverkar. Och höga halter stresshormoner kan vara bra att ha vid mycket speciella tillfällen – som då man har ett rovdjur i hälarna: De ser till att man får mer blod till muskler, men stryper aktiviteten hos funktioner som inte behövs för att fly eller slåss, men som är livsviktiga i längden. Som vårt immunförsvar. Nyligen visades att stresshormonet kortisol påverkar användningen av hela 250 olika gener i människokroppen! Sammantaget gör detta att konstant höga halter stresshormoner gör oss sämre på att försvara oss mot infektioner, ökar risken för högt blodtryck,  ökar risken för förträngningar i blodådrorna. Med mera. Det är alltså helt begripligt mekanistiskt varför stora klyftor leder till sämre folkhälsa.

USA och Sverige: Detta ser man tydligt om man jämför områden med tydlig bostadssegregation i USA och Sverige. Åker man från halvslummen i sydöstra Washington DC mot den rika förorten Montgomery i Maryland stiger förväntad livslängd hos ett nyfött barn ett år var tredje kilometer, för att skilja tjugo år mellan resans början och slut. En liknande undersökning av en resa längs röd tunnelbanelinje från Skärholmen till Danderyd visar att skillnaden mellan förväntad medellivslängd i det rikaste respektive fattigaste området bara är tre och ett halvt år. Men denna dramatiska skillnad mellan USA och Sverige vill borgerliga skribenter nu att vi inte ska låtsas om!

Kritiken mot Jämlikhetsanden: Det ligger en del i kritiken mot Jämlikhetsanden för hur de hanterar statistik och väljer länder att studera som passar deras syften. Men samma sak kan sägas om de undersökningar som nu dras fram för att vederlägga deras slutsatser. Dessutom citerar kritikerna sina källor oerhört selektivt, något jag visade i en gästbloggpost på Livbåten för några månader sedan. I korthet:  Kritikerna hänvisar till andra forskare, som hävdar att det inte finns empiriskt stöd för tesen att inkomstskillnader orsakar sämre folkhälsa. Men kritikerna berättar inte att dessa forskare säger att det visserligen finns en tydlig samvariation, men att det inte kunnat visas att det är just inkomstskillnaderna som orsakar hälsoeffekterna. Det kan ju vara något annat, som samvarierar med inkomsskillnaderna. Som skillnader i utbildning, status, etc. Dvs: Forskningen ger fullt stöd för tanken att ojämlikhet i samhället ger sämre folkhälsa. Men det finns ett frågetecken för om det är just ekonomisk ojämlikhet som är avgörande. Inte riktigt det intryck man får om man idag läser borgerliga bloggar och ledarstick!

Läs hellre Statussyndromet! För den som vill ha en mindre politiserad framställning av vad modern forskning faktiskt har att säga om vad social skiktning och klättrande i statuspyramider har för effekter på vår hälsa rekommenderar jag varmt en bok av en av forskarna bakom Whitehallstudien, sir Michael Marmot, ”Statussyndromet”. (Som Washingtonexemplet ovan är hämtat från).

Så, tyvärr Johan Folin, Adam Cwejman och andra. Det är bortom varje rimligt vetenskapligt tvivel visat att kraftig social skiktning ger sämre folkhälsa. Att det är hälsosammare att leva på en något lägre materiell nivå i ett någorlunda jämlikt samhälle, än det är att leva på en högre nivå i ett mycket skiktat. Sedan skulle man som biolog och socialist kunna önska sig att Wilkinson och Picket kunnat skriva en något mer balanserad och mindre agitatorisk bok.

Andra som bloggat om saken: Martin Moberg, Nonicoclolasos, Röda Berget, Andreas Bergh, Peter Andersson, Svensson,

Frågan om läkemedelsföretagen, WHO och vaccinen mot svininfluensa är ett bra exempel på detta. Det har ju varit en del debatt om detta senaste veckan, efter det att SvD berättade om kopplingar mellan några av WHOs rådgivare och läkemedelsindustrin. För den som ibland kastar lite blickar i fackpress och utländska media är det dock mycket märkligt att den diskussionen kom en bit in i augusti, och inte i början av juni.

Då publicerades nämligen två rapporter med (i mitt tycke överdrivna) anklagelser om egendomligheter kring WHOs beslut att deklarera svininfluensan som pandemi. Dels i relativt väl ansedda Brittish Medical Journal, dels från en kommitté inom Europarådet. Både brittiska Daily Mail och amerikanska Washington Post rapporterade om detta. Nature publicerade strax efteråt en lång artikel (open access) som diskuterade (och enligt min mening vederlade) anklagelserna.

Kort sagt: Mängder av kontroversiellt material, tillgängligt på nätet, för journalister och bloggare att analysera och diskutera. Men vad hände? SvD, vars Inger Atterstam profilerat sig som framträdande influensaskeptiker och konspirationsteoretiker, skrev ingenting. Inte heller skrev DN något. Ingen annan svensk tidning heller. Kanske var alla svenska vetenskaps- och medicinjournalister på semester? Vilade de upp sig inför Visby?

Således ett gyllene tillfälle för oss i bloggosfären att visa vad vi går för. I detta fall behövdes ju inte några djupare kunskaper för att förstå att det som rapporterades var sprängstoff, i synnerhet i Sverige, som ensamt av västländerna vaccinerat större delen av befolkningen. Och nyheterna fanns på framträdande plats i världspressen.  Alltså gick jag dessa dagar till  knuff, och sökte på svininfluensa, influensa, vaccin och WHO. Jag fick inga träffar på något av orden. I alla fall inga som handlade om denna fråga! Först när SvD mer än två månader senare börjat skriva om saken börjar vi i bloggosfären röra på oss.

Jag antar att detta är en effekt av de tokiga incitament som länklogik och poängräkning skapar: Den som först och ibland utan egna tankar länkar till något en tidningsdrake skriver får nästan automatiskt många besök och länkar, och detta ger i sin tur mer status i topplistor än genomtänkta kommentarer som kommer lite senare och intressanta inlägg som tar upp helt nya debatter. Kanske är det dags för oss i bloggosfären att skärpa oss? Klarar vi av att kränga oss ur gammalmedias ledband, och börja premiera dem bland oss som för in nya spännande ämnen och perspektiv i debatten?

PS

Någon läsare kanske frågar varför jag inte bloggade om detta själv i juni. Det inte alltför bra svaret är att nyheten var kritik mot något jag ville försvara. Så jag väntade på att någon journalist eller bloggare skulle ta upp kritiken, så att jag kunde svara.  Nu har jag lärt mig att om frågan är viktig får jag ta bägge sidor på samma gång!

Komplettering 18 aug

Waldemar Ingdal diskuterade för någon månad sedan just frågan hur bloggosfären kan bli mindre beroende av de klassiska medias dagordning. Borde ha länkat honom från början, men bättre sent än aldrig.

Nyligen postade Marcus ett Nödrop. För ett par år sedan fick en besvärlig situation honom att tappa kollen på sina papper och pengar. Med en saftig skattesmäll som resultat. Som gör att han just nu (som i självporträttet här bredvid) befinner sig under galgen, och behöver alla extrauppdrag han kan få.

Och han kan inte bara hjälpa till med teknik: Han är också en driven skribent och duktig tecknare, något alla som besökt Livbåten vet!

Men somliga år har det inte bara skett små utan stora förändringar. Det har att göra med att virusets arvsanlag är uppdelat i sju separata kedjor, och att det finns många olika varianter av viruset, som kan infektera människor, fåglar och/eller svin. Om en fågel, människa eller gris råkar bli infekterad av flera olika sådana virus samtidigt, kan resultatet bli att de olika arvsanlagskedjorna från de olika virusen blandas. Så att en helt ny kombination av kedjor uppkommer. Då har en helt ny variant av influensaviruset uppkommit. Är denna bra på att sprida sig från människa till människa kan den snabbt sprida sig över jorden, och tränga ut tidigare influensavirus. När detta händer talar man om en pandemi av det nya viruset: Vilket betyder en snabb spridning av ett smittämne över en stor del av jorden.

Vi känner från historien till tre tillfällen då nya influensavirus på detta sätt uppkommit och snabbt spridits bland människor: 1918/19 (spanska sjukan) då mellan 20 och 100 miljoner människor dog. 1958 (asiaten) då mellan två och fyra miljoner människor dog. Och 1968 (HongKong-influensan) då runt en miljon människor strök med. Varför blev så många så sjuka just dessa gånger? Jo, då nya virus uppkommer är det stor risk att de nya viruspartiklarna skiljer sig så mycket från tidigare, att den immunitet vi fått från tidigare influensor inte skyddar oss alls lika mycket, som då virusen bara fått mindre förändringar.

Därför hade vi alla skäl att vara oroliga då det för några år sedan visade sig att det nya influensavirus som uppkommit och snabbt spridits bland fåglar också började smitta människor, och döda många av dem som smittades. På goda anledningar fruktade man att viruset skulle kunna börja smitta inte bara från fågel till människa, utan också från människa till människa. Undersökningar visade att det bara behövdes ett enda olyckligt utbyte av en bokstav mot en annan på en olämplig plats i virusets arvsmasa för att en sådan smitta skulle börja. Lyckligtvis tycks det inte ha inträffat. I vart fall inte ännu.

Och vi hade alla anledningar att bli bekymrade då det förra våren visade sig att ett helt nytt influensavirus med hög hastighet började sprida sig mellan människor, först i Sydamerika, men sedan snabbt över resten av världen. Det råder inga som helst tvivel om att det var en pandemi: En helt ny variant av viruset spred sig mycket snabbt över jorden. De som tror att WHO hade kunnat fatta ett annat beslut än att klassa det som en pandemi kan inte veta vad det ordet betyder.

Till all lycka visade det sig dock att denna pandemi orsakade en betydligt mildare sjukdom, än de tidigare pandemier vi känner till. Men de som var väl pålästa på influensans historia hade ändå skäl att inte blåsa faran över: Från spanska sjukan fanns nämligen starka skäl att misstänka att en ny pandemi till en början kan spridas som en relativt mild sjukdom, där sedan en ytterligare mutation i viruset plötsligt gör sjukdomen mycket allvarligare.

Lyckligtvis har detta inte skett. Men istället för att vara glada över att mänskligheten denna gång haft sådan tur, får vi nu en debatt om möjliga sällsynta biverkningar av vaccinet,  ifall forskare överdrivit hotet och ifall de forskare som rekommenderade WHOs chef att klassa utbrottet som pandemi var korrumperade. Det är som om den som just med ett par millimeters marginal undvikit en allvarlig trafikolycka kliver ur bilen, och istället för att tacka makterna för att ha haft millimetrarna på sin sida börjar skälla på dem som lurat honom att ta en helt onödig vagnsskadeförsäkring till sin bil. Cornucopia slår huvudet på spiken då han konstaterar: ”Otack är den proaktives lön!”

Så ett par ytterligare påpekanden för att hyfsa diskussionen:

WHOs rådgivare: Nyligen har WHO offentliggjort vilka forskare som sitter i den kommitté som gav WHOs ledning rådet att utfärda pandemivarning. Det visar sig att några av dem fungerar som rådgivare till, eller har forskningsanslag från företag, som bland mycket annat tillverkar vaccin. Frågan är naturligtvis delikat. Men i grunden är det så att antalet riktigt framstående forskare i olika fält är rätt litet. Och att organisationer som WHO därför måste välja om de i sådana kommittéer vill ha de allra bästa och kunnigaste forskarna. Som även läkemedelsföretag vill ha som rådgivare, och vill samarbeta med. Eller om de ska nöja sig med det B-lag, som inga företag är intresserade av att vare sig ta råd från, eller samarbeta med.  Den som tycker att denna fråga bara har en sida har inte tänkt genom situationen ordentligt. Vi har här att göra med ett genuint dilemma.

Den svenska vaccinationskampanjen: Sverige hade fram till för något årtionde sedan en egen fabrik för att tillverka eget influensavaccin. När allt skulle privatiseras och marknadsanpassas lades dock denna ner, och man bestämde istället att köpa vaccin på den öppna marknaden. När rädslan för fågelinfluensan spreds för några år sedan insåg man dock att det fanns risk att Sverige vid en ny pandemi skulle riskera komma sist i kön – att företagen i första hand skulle leverera till de länder fabrikerna låg i. Sverige tecknade då avtal, där vi garanterades att få hamna långt fram i kön, mot att vi förband oss att köpa stora mängder vaccin för den händelse att en ny pandemi bröt ut. Att inte skaffa en sådan garanti hade varit djupt ansvarslöst. Priset vi fått betala är trots allt mycket lågt i jämförelse med vad det hade kostat ifall vi inte hade fått vaccin om en pandemi brutit ut som orsakat en allvarligare sjukdom.

I senaste numret av tidskriften Nature (466:756) rapporterar forskare från Seattle hur bra det gått att ta spelsugen allmänhet till hjälp för att räkna ut hur proteinkedjor ringlar ihop sig till en viss tredimensionell struktur. I naturen sker detta på några sekunder, genom att kedjan letar sig fram till den form där minusladdningar ligger så nära plusladdningar som möjligt, och stora oladdade klunsar invid andra oladdade klunsar osv. (Så att proteinet får så låg energinivå som möjligt.) Men inte ens dagens starkaste datorer klarar av att härma naturen. Det blir för många tänkbara sätt att vika kedjan att testa.

Därför har forskarna skapat ett dataspel, Fold it, där online-spelare får tävla och samarbeta för att så snabbt som möjligt hitta de sätt att vika kedjan, som datorerna räknar ut ger så låg energi som möjligt. Efter en testrunda konstaterade forskarna bakom programmet att grupper av dataspelande icke-molekylärbiologer inte bara lyckats lösa ett antal proteinstrukturer, som skolade molekylärbiologer gått bet på då de använt traditionella program för att förutsäga strukturer. Då de analyserade själva spelprocesserna kunde de se att grupperna av spelare utvecklade helt nya, intelligenta strategier för att lösa problemen. De låter därför kollektivet av spelare stå som medförfattare till den vetenskapliga artikeln. Och slår i denna fast:

Players working collaboratively develop a rich assortment of new strategies and algorithms; unlike computational approaches, they explore not only the conformational space but also the space of possible search strategies. The integration of human visual problem-solving and strategy development capabilities with traditional computational algorithms through interactive multiplayer games is a powerful new approach to solving computationally-limited scientific problem.

Den andra rapporten kommer från genestföretaget 23&Me. Deras affärsidé är att analysera kundernas gener och berätta vad man vet om vad genvarianterna betyder, samtidigt som man ber kunderna berätta så mycket som möjligt om sig själva. Så att företagets forskare kan samköra den informationen mot kundernas DNA-profiler, och därigenom lära oss mer om vilka genvarianter som påverkar olika egenskaper. Företaget hjälper därför kunder med liknande egenskaper, genvarianter etc att bilda nätverk och diskussionsgrupper.

I en första rapport berättade företaget i början av sommaren att metoden fungerar, eftersom den kunde peka ut ett antal gener som man redan tidigare visste påverkade sådant som ögonfärg och hårfärg. Men dessutom kunde man med hjälp av den information kunderna lämnat avslöja ett antal tidigare okända ställen på arvsmassan som påverkar hårets form, fräknar, reflexen att nysa när man kommer ut i starkt ljus samt förmågan att uppfatta en lukt, som bland annat uppstår när man ätit sparris. Kanske inte livsavgörande kunskaper den här gången, men definitivt bevis för att sättet att arbeta fungerar.

Det tog dock många månader från det företaget skickat artikeln till en tidskrift innan den publicerades. Och i en ledarartikel beskriver tidskriftens redaktion sin vånda: Först fanns en diskussion om försökspersonerna verkligen givit informerat samtycke, och efter att ha undersökt saken och gnuggat geniknölarna enade sig redaktionen för att så verkligen varit fallet. Värre var det med kraven i USA att studier på människor ska granskas etiskt av den forskningsinstitution där studien bedrivs. Till slut kom tidskriften fram till ett efterlysa tydligare regler, och publicera artikeln.

Så …

Internet har sedan länge redan revolutionerat forskarnas möjlighet att sprida information och andra människors möjligheter att ta reda på vad forskare håller på med. Det vetenskapliga bloggandet öppnar helt nya möjligheter för dialog. Och nu möts forskare och lekmän på ett mer jämställt plan i själva forskningsprocessen: Onlinespelare löser vetenskapliga problem bättre än forskare! Kunder hos 23andMe påverkar vilka egenskaper som ska studeras!

Stora möjligheter kan finnas i detta. Men hur stor del av forskarvärlden vågar ta vara på och dra nytta av den nyfikenhet och det engagemang som finns ute i cyberrymden? Kan vi undvika att ramla i den fälla där Emma nu hittar den politiska bloggosfären? Och vem kommer att dra mest nytta av interaktiviteten? frågar Unni Drougge i en läsvärd postning.  Det ska bli spännande att se var detta slutar!

I skolan har vi ju fått lära oss att vi fått en kopia av varje gen från mamma och en från pappa. I de korsningsscheman vi ritade spelade det ingen roll varifrån de olika genkopiorna kom. Men de senaste årtiondena har forskarna hittat enstaka exempel på att man bara använt antingen mamma- eller pappakopian av en gen, och att den andra varit nedtystad. Genom att speciella kemikalier fästs vid den, så den inte kunnat användas.

Hur vanligt kan detta vara, undrade en grupp forskare. De startade en systematisk undersökning av frågan i hjärnan hos möss. Och upptäckte att det var mycket vanligare än de någonsin kunnat föreställa sig: Av 14 000 undersökta gener använde musens hjärna i över 1 300 fall den ena genkopian mycket mer än den andra. Och hos 347 av generna visade det sig dessutom skilja mellan könen: Hanar använde mer av den ena genkopian, medan honor använde mer av den andra. (Sammanfattning av artikeln här och av en presentation här, hela artiklarna ej open access)

Är då detta åter ett försök av feministhatande biologer att försöka visa att gener och hormoner gör män och kvinnor så olika att det är meningslöst att kämpa för jämställdhet? Inte alls!

1. Biologer är idag väl medvetna om att våra olika egenskaper formas ur ett komplicerat samspel mellan arv och miljö. Den mest spännande biologiska forskningen går idag ut på att reda ut hur det går till på molekylernas nivå när miljön påverkar hur vi ska använda våra gener – vilka som ska slås på, stängas av respektive strypas för lång tid framåt. Ingen biolog föreställer sig att något så komplicerat som våra könsroller finns direkt inprogrammerade i våra gener. Däremot förvånas de över vissa kultursidesskribenters envisa vägran att tro att gener kan ha någon som helst betydelse för de genomsnittliga skillnader vi kan se mellan män och kvinnors beteende.
2. Frågan om det finns biologiska skillnader mellan könen som kan påverka sådant som aggressivitet, social förmåga och vilja att ta hand om andra har ingen bäring på frågan om vi bör skapa ett jämställt samhälle. Biologin beskriver hur människan fungerar, den säger ingenting om hur vi bör organisera våra samhällen. Det är en fråga om värderingar, övertygelse och människosyn. Men om man så som jag tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att göra sig gällande i samhället, ha hälften av makten och hälften av välståndet, då har man faktiskt lättare att formulera en fungerande strategi ifall man gör en riktig analys av hur de skillnader man kan se kommer sig.

I mitten av 1980-talet kunde över tio mord på unga kvinnor knytas till en och samma mördare. ”Grim Sleeper” döptes han till. Men med dåtidens spaningsmetoder kunde man inte få honom fast. År 2008 fick spanarna nytt hopp: Då blev det nämligen tillåtet i Kalifonien att leta i polisens register med DNA-profiler efter släktingar till dem som lämnat ett spår. (Föräldrar, syskon och barn har ju hälften av de DNA-ställen som testas identiska med den som lämnat provet.)

Polisen gjorde så en sökning rätt snart efter de nya reglerna införts. Utan resultat. Sedan gjordes en ny sökning i april i år. Och då fick man napp. En relativt ung man som förra året dömts för grovt vapenbrott hade hälften av de analyserade ställena gemensamt med spåret. Efter lite funderande började polisen spana på den dömde mannens far, och lyckades få tag på en kvarlämnad bit pizza, där man hittade DNA från faderns saliv, som stämde helt överens med spåren från ”Grim sleeper”.

Denna typ av analyser är inte tillåtna i Sverige, men däremot i Storbritannien och flera delstater i USA. Men de är knepiga ur integritetssynpunkt: I de flesta länder tillåter man bara polisen att ta och lagra DNA-profiler från dömda brottslingar. Genom att ha begått ett brott förverkar man en del av sin rätt till integritet, förefaller logiken vara. Men här förlorar man den integriteten även om ens blodsanförvanter begått brott. En del av samhällets straff sträcks alltså längs blodsbanden ut över familjen. Och vem vet, när analysmetoderna blir ännu bättre kanske de vandrar vidare led efter led i släkterna.

Fast allra otäckast är vetskapen att samma grundläggande biologiska princip som gäller för dessa genetiska fingeravtryck (som ingenting säger om våra egenskaper) också gäller för de gener som spelar en betydande roll i att forma oss till dem vi är, och påverkar hur kroppen ska fungera senare i livet. Släpper vi av oförstånd idag ut sådan information om oss själva kan det få konsekvenser vi inte ens kan föreställa oss för våra anförvanter i övermorgon!

Och det ger ytterligare ett skäl att påminna om hur viktigt det är att PKU-registret, med blodprover från de flesta som fötts i Sverige efter 1975, skyddas från klåfingriga politiker, som vill använda det till allsköns för tillfället politiskt angelägna ändamål, som att jaga Anna Lindh-mördare, våldtäktsmän eller identifiera tsunamioffer.

Låt mig bara fråga: Hur många av dem som skäller och gnäller på Jantelagen har läst Axel Sandemoses ”En flykting korsar sitt spår”?

Min pappa läste boken. I Sandemoses beskrivning av den lilla staden Jante kände han igen stämningar och attityder bland fiskarna och stenhuggarna i det samhälle där han hade sitt hem under ungdomsåren. ”Inte ska väl du till Uppsala och läsa pojk! Ta hyra på en båt och spar till en egen. Så dina släktingar kan bli stolta över dig!”  Skomakare, bliv vid din läst! Lite som Nisse skriver i detta fragment.

Jantelagen, som Sandemose beskriver den, har inget att göra med avund mot dem som redan lyckats. Den har att göra med att mobba och straffa dem bland de egna, som försöker bli något annat, komma vidare. Den är, och där är Sandemose mycket tydlig,  en serie attityder som de härskande i Jante lurat på resten av folket för att de ska hålla kvar varandra där nere. Så att de självmant ska hindra att någon av de egna ska försöka sticka upp, och utmana dem där uppe:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Vet ni när boken kom ut? 1933. När startade de långa socialdemokratiska maktinnehaven? I  Sandemoses hemland Danmark 1929. I Sverige 1932. I Norge, där boken skrevs, 1935. Jantelagen beskriver alltså en mentalitet som fanns före den  socialdemokratiska makthegemonin.

Och vad tror ni, förstärktes eller försvagades Jantelagen av de många sociala reformerna? Vad kan gymnasiereformer, universitetsreformer och fackföreningsrepresentation åt alla möjliga och omöjliga håll ha betytt för attityderna i arbetarklassen till att ens egna döttrar, söner och syskon provade att leva ett annat liv? Hur skulle vi kunna ha så många ”klassresenärer” ifall denna Jantelag fortfarande höll folket i ett järngrepp? Fundera lite till över det, innan ni nästa gång svepande ger ”Jantelagen” skulden för allt ni ogillar i vårt trots allt relativt civiliserade land.

PS:

Anders Mildner verkar i vart fall veta vad Jantelagen är, när han diskuterar hur vårt beteende på Facebook tycks strida mot de normer många av oss följer när vi umgås öga mot öga. En nyanserad men svamlig presentation av boken finns i dagens SvD.

Korrigering 10/8: Stycket om de socialdemokratiska maktinnehaven är justerat så att de rätt anger var Sandemose är född respektive skrev boken.