Mitt yrkesliv

Redan under gymnasieåren fascinerades jag av den moderna biotekniken och de etiska och samhälleliga frågor den reste. Och skrämdes av den kunskaps- och förtroendeklyfta mellan forskare och andra människor som växte sig allt djupare kring frågorna. Jag ville ägna mitt yrkesliv åt att på något sätt vara med och överbrygga dessa klyftor. Vägen dit har varit krokig men mycket rolig.

Jag läste kemi och biologi vid Uppsala universitet, och flyttade sedan till Umeå. Där började jag forska i immunologi för professor Erik Lundgren. Jag studerade hur mänskliga B-lymfocyter reglerar sin bindning till andra celler medan de aktiveras, något som ledde till en lic-avhandling och tre vetenskapliga artiklar i refereegranskade internationella tidskrifter med måttlig impact.

Tiden som forskarstudent övertygade mig om att min håg snarare låg åt att följa utvecklingen i forskningen, sammanfatta, syntetisera och undervisa än att själv göra experiment. Under de fyra år som följde arbetade jag därför vid Hälsohögskolan i Umeå, där jag byggde upp, strukturerade om och utvidgade undervisningen i molekylärbiologi och immunologi.

Eftersom det saknades vettiga läroböcker för kortare universitetskurser i bägge dessa ämnen passade jag på att skriva sådana. Först samarbetade jag med min tidigare lärare i immunologi i Uppsala, professor Jan Andersson, om att skriva ”Grundläggande Immunologi”. Den användes i över tio år på en rad högskolekurser, bland annat många av landets läkarutbildningar. Därefter skrev jag på egen hand boken ”Molekylärbiologi”, som på motsvarande sätt användes på kortare kurser i detta ämne, även den på läkarutbildningarna. Bägge dessa böcker uppdaterades och gavs under i många år ut i nya upplagor med ungefär fyra års mellanrum.

Under mitt sista år på Hälsohögskolan genomförde jag ett par lördagsseminarier för gymnasielärare om genteknik och immunologi. Detta fick upp mina ögon för det enorma behov som då fanns av mer kunskap kring ny biologi hos de lärare, som skulle ge de uppväxande generationerna den kunskap de behövde för att ta ställning till genteknikens frågor.

Strax innan min son föddes flyttade vi 1997 till Uppsala, där jag till en början var pappaledig ett år. Därefter försörjde jag mig som egen företagare med att ordna kurser om olika aspekter av den nya biologin för högstadie- och gymnasielärare i Mellansverige. Kurserna blev mycket omtyckta, men skolorna hade så lite pengar till fortbildning att det var omöjligt att leva på dem. För att fylla ut kassan undervisade jag därför parallellt i biologi och naturkunskap vid Katedralskolan i Uppsala.

Efter några års slit på detta sätt fick jag år 2001 erbjudande att arbeta vid Ingenjörsvetenskapsakademin med att skriva en bredvidläsningsbok för gymnasiet om genteknik. Resultatet blev en tegelröd bok ”Genteknik, stamceller och kloning”, som skolorna hösten 2002 kunde få i klassuppsättning för enbart distributionskostnaden. Intresset för boken överträffade alla förväntningar, mer än hälften av landets skolor beställde boken och den tryckta upplagan tog omedelbart slut. Medan boken redigerades och trycktes skrev jag dessutom om materialet till en organiskt disponerad webbsida, Genteknik.nu, som i över ett årtionde var förstaträff om man googlade ordet ”genteknik” i Sverige. En tid därefter fick jag arbeta några år på Vetenskapsrådet, först i den grupp siom tog fram webbsajten Nya biologin, sedan med att utveckla undervisningsmaterial för skolor om modern genforskning, fortbilda lärare och redigera (den nu nedlagda) webbtjänsten Nya biologin för lärare. Undert några år från 2007 bevakade jag genteknikens utveckling för Gentekniknämndens räkning, och deltog i författandet av deras årliga rapport. Och kring decennieskiftet 2010 deltog jag i skrivandet av ett helt nytt gymnasieläromedel i biologi.

Vad jag förstått från de lärare jag pratat med hade summan av detta arbete en betydande och bestående effekt på undervisningen om genteknik runt om i det svenska skolväsendet, och situationen förbättrades också av att allt fler av de aktiva lärarna utbildats efter det ämnena kommit in på lärarstudenternas kursplaner. Mission completed, kände jag. Och dessutom upplevde jag att jag började kunna ämnesområdet, och det inte längre var lika spännande att lära mig nytt. Så vad skulle jag göra nu?

Genom Gunnar Bjursell drogs jag istället in i ett arbete med att bevaka forskning, skriva populärvetenskap och arrangera föreläsningar kring modern hjärnforskning i projektet ”Kultur och Hälsa” vid Göteborgs universitet och dess fortsättning ”Den kulturella hjärnan” på Karolinska Institutet. Det arbetet ledde mig under andra halvan av 2010-talet till insikten att det fanns ett liknande behov av folkbildning och fortbildning av lärare kring modern hjärnforskning, som det tidigare funnits kring genteknik. Jag bestämde mig för att det skulle gå att förmedla en modern förståelse av hjärnan utan att börja med långa komplicerade framställningar av hjärnans anatomi; genom att besvara en rad mycket konkreta frågor de flesta rimligen tycker är spännande i sig själva: Kan man lita på minnet? Vad händer när man blir förälskad? Föds man med sin moral, fostras man till den eller väljer man den? För att bevisa det började jag skriva den bok ”Själens biologi och vår fria vilja” som kommer ut i april 2020, och som jag nu börjat föreläsa utifrån.