Mätta munnar uthålligt

Mätta munnar uthålligt

En av invändningarna mot genmodifierade grödor är att dessa är en del av ett storskaligt, högmekaniserat kemikalieberoende jordbruk som man menar inte är hållbart och uthålligt i längden. Ett jordbruk som slösar med energi, sprider mycket kemikalier och leder till monokulturer, där enorma arealer odlas med ett fåtal olika grödor.

Under de senaste femtio åren har allt fler bönder runt om i världen gått över från traditionella sorter av olika grödor till nya högavkastande varianter, som tagits fram med traditionell växtförädling. Detta har bidragit till att världen trots snabb befolkningstillväxt klarat av att föda huvuddelen av sina invånare. Samtidigt har det lett till att allt större områden odlats med allt färre grödor. Den genetiska variationen bland de odlade jordbruksväxterna har minskat, och därmed möjligheten att i framtiden hitta nya varianter av grödor som tål särskilda förhållanden och miljöer. Något som mycket väl kan behövas inför hotande klimatförändringar.

Genteknikens motståndare fruktar att genmodifierade grödor ska leda till en ny våg av genetisk utarmning. De pekar på vad som skett i Argentina efter det blev möjligt att odla soja med en extra gen som gör den tålig mot ogräsmedel. Den grödan blev så lönsam för bönderna att bortåt hälften av landets åkerareal år efter år odlats med en enda gröda. Vad händer, undrar man, med hundratals olika lokala varianter av olika grödor om det dyker upp ett fåtal genmodifierade varianter av ris och andra stapelgrödor, som har högre avkastning än de tidigare, och dessutom är spetsade med olika vitaminer och mineraler?

Mot detta invänder anhängare att den genetiska variationen kan bevaras med hjälp av genbanker, där olika lokala varianter av grödor samlas in och bevaras på samma sätt som i botaniska trädgårdar. Fröna kan förvaras nedfrysta och små mängder av grödorna kontinuerligt odlas. Man tycker också att det är cyniskt att med detta argument säga nej till tekniker som kan öka avkastningen för fattiga bönder, förebygga bristsjukdomar och öka möjligheterna att producera den mat som behövs för att försörja världens befolkning.

Skeptikerna menar istället att ett uthålligt sätt att undvika bristsjukdomar i fattiga länder är att utbilda bönder och lära dem odla en varierad uppsättning olika grödor. De misstänker att genbankerna hur noga de än letar inte kommer att hitta mer än en bråkdel av alla de olika varianter av olika grödor som odlas runt om i världen. Anhängarna skakar på motsvarande sätt på huvudet och undrar hur GMO-motståndarna tänker sig att det skulle vara praktiskt möjligt att övertyga bönder som knappt kan äta sig mätta om att de ska sätta av en betydande del av sina små åkerlappar för att odla grödor med mindre avkastning än de stapelgrödor, som geningenjörer nu försöker ge ökat näringsinnehåll.

Så rullar diskussionen fram och tillbaka kring praktiska frågor som i grunden handlar om vilken strategi som är effektivast för att rädda den genetiska mångfalden och samtidigt undvika svält, undernäring och bristsjukdomar.

Teknikens vänner menar att det bakom dessa praktiska frågor finns ett grundläggande etiskt dilemma. Hur ska man prioritera om värnandet av biologisk och genetisk mångfald kommer i konflikt med människors behov av att äta sig mätta? Med önskan hos många människor i tredje världen att resa sig ur fattigdom och uppnå en levnadsstandard som i alla fall påminner om den rika världens?

På vägen mot vårt nuvarande välstånd har människorna i Västeuropa skövlat de skogar som tidigare täckte huvuddelen av vår kontinent. Träskliknande strandområden med ett myller av olika arter har förvandlats till högeffektiva åkrar där endast ett fåtal arter odlas. Om nu människor i många andra delar av världen står i begrepp att göra samma sak för att resa sig själva ur fattigdom, vilken moralisk rätt har då vi att säga: ”Nej, ni ska inte göra så!”

Mot detta invänder motståndarna att en sådan konflikt (om den över huvud taget existerar) bara gäller på oerhört kort sikt. Om vi på lång sikt ska kunna föda världens befolkning måste man, menar de, få ett stopp på utarmningen av jordar, utarmningen av den biologiska mångfalden och övergå till ett mer naturnära, småskaligt jordbruk med fler traditionella grödor. Anhängarna är däremot övertygade om att den enda framkomliga vägen mot en hygglig levnadsstandard för en växande befolkning går via effektivare brukningsmetoder och nya grödor med högre avkastning och bättre näringsinnehåll.

I den ena av dessa visioner finns ingen plats för genmodifierade växter. I den andra spelar de en viktig roll.

Läs mer om:
Exemplet Argentina
Ris med extra vitaminer och mineraler
Genteknik för nyttigare mat
Genetisk utarmning och genbanker
Genteknik för mer och billigare mat
Genteknik för nyttigare mat