Har vi neandertalarblod i våra ådror, eller i vart fall neandertalargener i våra cellkärnor? Valdemar Ingdal kommenterar min korta rapport om Svante Pääbos senaste fynd, och skriver att

frågan är laddad och stridbar, där det fortfarande finns mycket debatt kring Svante Pääbo och hans rön. Jag önskar att media lade fram frågan bättre, från en dag till en annan verkar forskarna byta åsikt. Det framkommer inte att det är olika forskargrupper, från olika skolbildningar. Det finns politisk laddning i apkonsterna.

Det har länge funnits en strid mellan två skolor om den moderna, förnuftiga människans uppkomst. Alla har varit ense om att för ungefär två miljoner år sedan vandrade en människoart kallad Homo erectus ut från Afrika och gav bland annat upphov till den sk Pekingmänniskan. För en halv miljon år sedan kom en ny utvandring ur Afrika av mer avancerade människor, som bland annat gav upphov till neandertalarna. Och för hundra tusen år sedan kom ytterligare en utvandringsvåg ur Afrika av moderna människor, Homo sapiens.

En hypotes har alltid varit att den moderna, förnuftiga människan utvecklades i Afrika, vandrade ur Afrika och trängde undan alla andra människoformer. En alternativa hypotes var länge att den moderna människan utvecklades från Homo erectus både i Afrika och i andra områden parallellt med varandra. Genom att människor ibland flyttade  mellan olika världsdelar blev resultatet en enda art.

Striden mellan dessa hypoteser hade politiska undertoner: Tanken att det egna landet eller den egna världsdelen var med och formade den moderna människan, (och att hon inte bara vandrade in utifrån), var på många håll en källa till stolthet, inte minst i ljuset av kolonialt och postkolonialt förtryck. Å andra sidan var den logiska konsekvensen av denna teori att det kunde finnas betydande biologiska skillnader mellan olika folkgrupper eller “raser”. Exempelvis fanns länge en teori om att konstnärlig kreativitet, religiositet etc först uppkom hos de så kallade Cro Magnon-människorna i sydvästra Europa, som för ungefär 30 000 år sedan skapade de grottmålningar som fortfarande väcker vår beundran. Tanken fick stor anslutning bland vita forskare under första halvan av 1900-talet och tycktes ge en bra förklaring till den vita “rasens” kulturella överlägsenhet, som då teorin etablerades togs United Americas Bank National Association Routing Number för given.

I slutet av 1980-talet blev det för första gången möjligt att göra DNA-analyser för att testa dessa hypoteser. Vad man då kunde studera var så kallat mitokondrie-DNA, en speciell DNA-molekyl, som oftare än resten av arvsmassan råkar ut för förändringar (mutationer). Därmed behöver man inte studera så stora DNA-bitar för att kunna bygga tillförlitliga släktträd. Men mitokondrie-DNAt ärvs bara från modern, så den ger bara information om vad som hänt längs en obruten kvinnolinje.

Då en forskargrupp år 1987 beskrev analyser av mitokondrie-DNA från 137 personer från mängder av olika folkgrupper såg de att släktträdet gick ihop för mindre än tvåhundratusen år sedan. Det betyder att vi alla har en gemensam ur-mormor,  som levde för mindre än 200 000 år sedan. När de sedan tittade på mönstret av förgreningar i trädet såg de att trädet tidigt delade upp sig i sju olika grenar. På sex av grenarna hittar man bara människor från Afrika söder om Sahara. Den sjunde grenen innehåller både människor från Afrika söder om Sahara, och alla människor från alla andra folkgrupper. Den enda rimliga tolkningen av detta är att den moderna människan uppkom i Afrika, tidigt delades upp i sju grupper, och att några människor från en av grupperna tog sig över Röda havet, varpå deras avkommor spred sig över resten av världen. (Nature 325:31)

Dessa resultat säger trots allt bara att allas vår gemensamma ur-mormor kom från Afrika. Det säger ingenting om var alla våra andra förfäder höll hus vid samma tillfälle. Därför var forskarvärlden mycket spänd när tekniker drygt tio år senare hade utvecklats för att testa ett antal ställen på Y-kromosomen, som man vet skiljer mellan olika individer. Y-kromosomen förs ju bara vidare från far till son, så dessa studier kunde tala om var vår ur-farfar bodde. Det visade sig att även släktträdet för Y-kromosomen gick ihop för ungefär 200 000 år sedan, och bildade samma slags mönster som tydligt pekade ut Afrika söder om Sahara som vårt ur-hem. Så i vart fall längs en strikt manlig och en strikt kvinnlig linje stammar vi alla från Afrika för mindre än 200 000 år sedan. (Nature Genetics 26:358)

De som tidigare argumenterat för att människan utvecklats parallellt i många olika världsdelar övergick då till att argumentera för att de moderna människor som utvandrade ur Afrika för ungefär 100 000 år sedan säkert hade blandats med andra människoformer, som de mötte i sina nya hemtrakter. Så att även om ur-mormor och urfarfar kom från Afrika kanske vi alla har någon annan förfader som var neandertalare, pekingmänniska eller tillhörde någon annan numera utdöd människosort.  För att testa denna tanke började forskare bygga släktträd för många olika gener hos många människor. I fjol rapporterade de att släktträden för de flesta av våra gener går ihop för ungefär 200 000 år sedan, men att de för några gener går ihop först för 500 000 eller en miljon år sedan. Detta skulle kunna förklaras av ett visst fruktbart samliv mellan moderna människor och andra människoformer. Men det fanns andra tänkbara förklaringar. (Mol Biol Evol 26:1823)

Då Svante Pääbo för några år sedan började arbetet med att sekvensbestämma hela neandertalarens DNA var vi många som tvivlade på att han skulle lyckas. Däremot rådde enighet om att ifall han lyckades skulle det en gång för alla avgöra denna fråga: Fanns i olika moderna människors arvsmassa små bitar DNA som påminde mycket mer om neandertalarens än om andra moderna människors, då har vi enstaka neandertalare bland våra förfäder (även om ingen av dem råkar vara det just längs en obruten manlig eller kvinnlig linje.) Nu har Svante och hans medarbetare lyckats. Resultaten är mycket tydliga. DNA från neandertalare utgör en eller ett par procent av arvsmassan hos européer och asiater. Någon eller några av hundra av våra förfäder var neandertalare! (Science 328:710)

Sedan kan man naturligtvis spekulera i hur denna genöverföring rent praktiskt gått till: Gifte neandertalare in sig i familjer med moderna människor? Blev moderna kvinnor våldtagna av neandertalare? Eller höll sig kanske de moderna människorna med neandertalarslavar, som en del kvinnor förlustade sig med när de äkta männen var borta på tjänsteresa? Vi kan bara gissa!