Så här i smekmånads– och  midsommartider kan man fråga sig om förälskelse och romantisk kärlek bara är en myt, en social konstruktion. Eller om det finns medfödda biologiska mekanismer som kan knyta ihop två personer i ett långvarigt kärleksförhållande.

Enligt den populära föreställningen om människan som ett oskrivet blad borde det ju bara vara omgivande kultur som programmerar oss att tro på förälskelse, livslång kärlek och trohet. Många historiker och litteraturvetare menar därför att dessa föreställningar uppkom med den höviska riddardiktningen på elvahundratalet. Och att man dessförinnan haft en mycket mer avslappnad, köttslig syn på saken (Se exempelvis Görans Häggs “Världens litteraturhistoria.”)

Tittar man på de senaste årens biologiska forskning finns dock en hel del resultat som pekar på genetiskt nedärvda, biologiska mekanismer, som får oss att känslomässigt fästa oss och hålla fast vid den partner vi en gång valt. Det var faktiskt forskare som studerade sorkar, som började kartlägga dessa mekanismer. De kunde nämligen jämföra två närbesläktade arter: Åkersorken ägnade sig liksom de flesta andra gnagare åt fritt sex. Medan präriesorken levde i monogama förhållanden.

Hur kommer dessa skillnader sig? Jo, när sorkarna har sex bildar de, liksom människor, hormonet vasopressin. Den monogama präriesorken har ett stort antal mottagare för detta hormon på utsidan av nervcellerna i hjärnans belöningscentral. Så när de har sex stimuleras dessa nervceller kraftigt, djuren känner ett lyckorus, och in i dessa lyckokänslor vävs allt som kan förknippas med situationen. Till exempel lukten av just den individ man för tillfället har invid sig. Ty vid denna njutning skärps också luktsinnet. (Liknande mekanismer vet vi verkar då kvinnor omedelbart efter förlossningen fäster sig vid sitt nyfödda barn)

Åkersorkarna har däremot mycket få av dessa mottagarproteiner på cellerna i belöningscentrum. Så hos dem förknippas inte den senaste sexualpartnern med några särskilda känslomässiga minnen. Så en åkersork kan efter att ha parat sig med en partner snabbt sätta iväg och kopulera med en annan. Men, visar det sig, om man genmodifierar åkersorkar, så att de också bildar stora mängder av mottagarproteinet i belöningscentrum, ändrar de radikalt sitt beteende. De blir precis lika tokiga i sin enda partner som präriesorkarna. Och lika ointresserade av andra. (Nature 429: 754)

I vart fall hos sorkar är det alltså en enkel genetisk programmering som avgör ifall djuren lever ihop med en och samma partner, eller om de hela tiden letar efter nya. Hur är det då hos människor? Det har visat sig att även människor har en hel del av mottagarproteinet för vasopressin i belöningscentrum. Vilket passar väl ihop med att norm i de flesta mänskliga kulturer är en eller ett begränsat antal stabila partners, inte fritt sex åt alla håll. Därtill visade svenska forskare för ett par år sedan att det finns skillnader i styrsekvensen för genen för detta mottagarprotein, så att somliga människor bildar lite mer av det, andra lite mindre. Inte några dramatiska skillnader, som mellan åker- och präriesork. Men ändå mätbara.

De frågade sig då om dessa skillnader fick några konsekvenser för människornas beteende. Och kunde då konstatera att om mannen i ett långvarigt (heterosexuellt) förhållande hade en svag styrsekvens så var både mannen och kvinnan något mindre nöjda med förhållandet. Risken för uppbrott eller skilsmässa var något högre. Och sannolikheten för att man bara var sambos och varken förlovat eller gift sig var betydligt högre! Lustigt nog spelade det dock ingen roll för dessa saker vilken genvariant kvinnan hade! (PNAS 105:14153)

Denna mekanism är säkert bara en av många som påverkar de starka och komplicerade känslorna mellan två människor som älskar varandra. Men de ger en delförklaring till en av kärlekens många sidor. Och den visar tydligt att vår uppfattning om kärlek inte bara är en social konstruktion, utan också bygger på grundläggande biologiska realiteter.

Tillägg 4/7 2010:

Bara en dryg vecka nefter att ha skrivit detta inlägg ser jag att forskare konstaterat att både monogama och polygama arter av släktet hjortråttor har exakt samma styrsekvens före genen för mottagarproteinet för vasopressin. Så dessa gnagare har utvecklat andra mekanismer för att reglera sitt sexliv!