På en uteservering, efter en dubbel espresso, går funderingarna till några av den gångna vårens debatter. Till exempel den om forskningsfinansiering, som i grunden handlar om en mycket enkel fråga: Hur ska staten stödja forskning? Vem ska fördela pengarna, och hur?
Idag rinner pengar från skattebetalare till forskning längs två vägar: Dels via universiteten, som fördelar dem till fakulteter, som fördelar dem till institutioner, som fördelar dem till olika forskare. Dels genom forskningsråd, dit förhoppningsfulla forskare kan rikta ansökningar, som beskriver både vad de vill göra, och vad de haft för tidigare erfarenheter och framgångar, som kan övertyga om att man har en chans att ro i land det hela. Sedan fördelas pengarna av kommittéer, dit några av de främsta forskarna i vart forskningsfält rekryteras. Där ansökningarna och besluten är offentliga handlingar. Vem vågar gissa vilket av systemen som är mest transparent? Vilket av systemen som ger minst utrymme för favoritism och svågerpolitik? I vilket av systemen nepotism orsakar offentliga skandaler, och i vilket det sopas under mattan?
Nåväl. I maj publicerade Kungliga Vetenskapsakademien en undersökning, som visade att forskare tvingas ägna orimligt mycket tid till att skriva ansökningar till forskningsråden. Och att de seniora forskarna som sitter i kommittéerna tvingas använda orimligt mycket tid åt att granska dem. Vilket fick akademien att föreslå olika åtgärder för att förenkla hanteringen av ansökningarna, vilka förefaller mig rimliga.
Men sedan började en del opinionsbildare använda denna undersökning för att kräva helt andra saker: DN tog den till intäkt för ett av sina gamla favoritkrav: Mer pengar direkt till universiteten. Bloggen Akademisk Frihet föreslår detsamma, liksom Ulf Sandström, som driver bloggen Forskningspolitik:
Mitt förslag: starta en demontering av forskningsråden. Återupprätta fakulteterna genom att ge dem muskler (pengar) för att tillsammans med universitetsledningarna lägga strategier för framtida forskning. Slussa pengar från råden till fakulteterna!
Jag tror dessa debattörer är helt fel ute.
Den riktigt kreativa och innovativa forskningen är omöjlig att förutse och följaktligen omöjlig att planera fram med hjälp av långsiktiga strategier. Den inträffar då forskare med förmåga att ställa helt nya frågor, tänka nya tankar och göra nya experiment har frihet och möjlighet att göra detta. I en miljö där de kan diskutera och bolla med varandra. Vem kunde till exempel i förväg ha insett den oerhörda strategiska betydelsen av den forskning som bedrevs av schweizaren Werner Arber, som undersökte den till synes perifiera frågan varför vissa stammar av bakterievirus bara kunde infektera vissa men inte andra stammar av en tarmbakterie? En forskning som ledde till upptäckten av speciella proteiner som kan klippa DNA vid speciella sekvenser (sk restriktionsenzymer), och därmed öppnade dörren för hela den moderna gentekniken.
Tittar vi närmare på de kreativa miljöer där molekylärbiologin växte fram ser vi att det endast undantagsvis var så att ledningen på de universitet där man arbetade prioriterade dessa. I stället finansierades mycket av den forskning som ledde fram till dagens molekylärbiologi och genteknik just av utomstående stiftelser, fonder och forskningsråd (inte minst Rockefeller Foundation och brittiska Medical Research Coluncil), vars styrande kommittéer befolkades av framstående forskare, ofta från andra universitet, som inte satt fast i härvor av lokala lojaliteter och hänsyn till redan existerande verksamheter. Flyttas pengar från forskningsråd till fakulteter riskerar dagens prioriteringar av forskning konserveras ännu mer. Det blir ännu mindre plats för de forskare som vill göra de oväntade saker, som i några fall kan leda fram mot morgondagens heta forskning.
Vad ska man istället göra? Jag ska sticka ut hakan. Det stora problemet för biomedicinsk forskning idag är att vi har för lite forskningspengar för varje aktiv forskare. Många forskare med anställning på universitet får inte ens sin lön av universitetet, utan måsta dra in den från anslag från forskningsråd, fonder och stiftelser. Det är helt huvudlöst. Universiteten har anställt en massa forskare de inte har råd att finansiera! Samtidigt minskar stadigt värdet av de anslag de aktiva forskarna får, och arbetet med att skriva och bedöma ansökningar blir som sagt alltmer orimligt i förhållande till mängden pengar forskargrupperna får. Samtidigt har mängden pengar som går till biomedicinsk forskning ökat kraftigt under de senaste årtiondena. Men denna ökning har i grunden varit linjär. Samtidigt som dynamiken i tillväxten av antalet förhoppningsfulla forskare varit exponentiell. (Var nydisputerad forskare som får fortsätta forska har efter 10 år gett upphov till i storleksordningen fem nya disputerade forskare, varav de flesta gärna vill fortsätta forska …). Under många år (när jag för 20 år sedan var doktorand) räckte pengarna väl till att låta alla som ville fortsätta forska. Det etablerade sig en kultur där man gav plats åt alla som ville fortsätta. Och man fortsatte med detta även efter det pengarna egentligen slutade räcka för att ge alla som togs in i systemet rimliga arbetsförhållanden.
Eftersom man inte i det oändliga kan öka resurserna till forskning exponentiellt måste man därför på institutioner och fakulteter anpassa volymen efter pengapåsen. Och inte utsätta unga forskare för den orimliga situationen att ha fått en anställning men inte pengar till sin egen lön. Forskningsråd måste på motsvarande sätt se till att ge rimligt mycket till dem som får anslag. Även om det sker till priset av att många i och för sig duktiga blir helt utan. Och forskningsrådens sätt att ge pengar behöver struktureras om: Anslag måste kunna ges på längre tid än tre år, så att forskare vågar starta projekt som ger utdelning i högprofilerade publikationer på längre sikt än 2-3 år. Mer av anslagen bör ges till forskare med nyskapande kreativa idéer, även om de inte råkar befinna sig i en stark miljö med mängder av andra forskare som redan gör liknande saker. Sådana miljöer finns nämligen främst inom mogna forskningsfält, och även om många nyskapande idéer trillar ut ur sådana mogna miljöer kommer sig många också av forskare som från grunden bygger upp något helt nytt.
Jag skulle i och för sig argumentera kraftigt för mer pengar till forskning om jag fick en halvtimme med Anders Borg och Tomas Östros i enrum. Men vi i forskningssamhället har en hel del att tänka på kring hur vi använder alla de pengar vi redan får. Att flytta alla pengar från forskningsråd till fakulteter kommer inte att göra svensk forskning bättre. Utan tvärt om minska utrymmet för nya idéer och uppslag.
Tillägg 29/7 2010
Jag har senaste veckorna skrivit två andra bloggposter om forskningspolitik: “Jungfrulig forskning ger morgondagens innovationer” och “Starka forskningsmiljöer måste födas, inte bara gödas!“. Tillsammans med detta blogginlägg ger de mina grundläggande åsikter om forskningsfinansiering.
Hej!
Ett intressant inlägg och i mångt och mycket håller jag med dig. Mitt huvudsakliga problem är egentligen inte forskningsråden utan de strategiska satsningarna där regeringen kan peka ut vilken forskning som ska premieras, till och med ned på enskida sjukdomar. Visst kan forskning vara föremål för politiska prioriteringar men då bör dessa satsningar gå utanför den ordinarie forskningsfinansieringen.
Det behövs forskningsråd som gör en kvalitetsbedömning även av grundforskningen (även om jag tycker man kan se över vissa av bedömningskriterierna. När jag vill se ökade fasta anslag så handlar det mest om löner, exempelvis öronmärka pengar för doktorandlöner, och pengar till vetenskaplig infrastruktur.
Hej, Håller i mycket med om att det blivit alldeles för mycket strategiska satsningar hos olika finansiärer. När SSF började satsa på starka miljöer för många år sedan var det befogat, ty då var svensk forskning mycket fragmentiserad och de bästa hade små möjligheter att konkurrera med de riktigt duktiga på anda sidan den stora pölen, men det är heltokigt att alla finansiärer sedan sprungit efter i samma riktning. De riktigt duktiga forskningsledarna sitter nu i ett halvdussin olika styrgrupper för olika konstellationer av som fått olika pengar öronmärkta för olika slags satsningar tillsammans med olika kombinationer av samarbetspartners lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Hur mycket tid tar detta att hålla reda på och samordna, som annars skulle kunnat gå till att bolla med doktorander och kollegor kring själva frågeställningarna och de vetenskapliga problemen! Men låt de pengar man skär i strategiska satsningar gå till att öka de normala anslag enskilda forskare får från råden. (Fast det är klart, ska fakulteterna börja ge lön åt alla de redan anställt utan att få färska pengar lär väl inte en enda ny ung forskare anställas närmaste åren … Jag blir bara så trött på att detta alltid påstås vara ett problem som beror på att staten är snål, inte på att vi i forskarvärlden var fega och ägnade oss åt önsketänkande när antalet villiga började överstiga det antal människor som pengarna räckte till.)
Viktig debatt, kan jag instämma i, som jobbar just på forskningsråd sen några år tillbaka.
Det är inte ovanligt att jag får den (för många, först även för mig oväntade) reaktionen att forskningsråd är generellt bäst för att undvika svågerpolitik mm.
Men frågan om styrning och strategi ligger lite ovanpå det hela och tycks vara oberoende av majoritet i Riksdagen. Kan någon regering ställa sig utanför “styrningsmöjligheten” och vilka konsekvenser får det? En regering vill påverka, så att bara låta det gå vidare i gamla beslut tycks vara omöjligt.
Osäkerheten inom forskarvärlden står i bjärt kontrast till den trygghet som finns i anställning hos universitetens administration
http://waldemaringdahl.blogspot.com/2010/02/fel-fokus-i-centralplanerad-forskning.html
Bra inlägg, Henrik! Jag håller med dig i det mesta av analysen varför forskningsråd är bättre lämpade än universitetsledningar i att fördela forskningsanslag. Forskningsrådens beredningsgrupper har den spetskompetens som behövs för att bedöma ansökningar på ett rättvist sätt. Jäv är förstås svårt att helt undvika i ett litet land som Sverige, men det blir ett betydligt större problem (och oftast ett icke-transparent sådant) om man låter universitetsledningar fördela anslag.
Tar det för lång tid med ansökningsskrivandet? Även du säger ju att arbetsinsatsen med att skriva och bedöma ansökningar blir “alltmer orimlig”. Jag vill nog påstå att jag själv inte riktigt håller med / känner igen den beskrivningen. OK, forskningsrådens anvisningar för hur en forskningsansökan ska se ut har blivit mer och mer invecklade med åren, med t.ex. mer och mer detaljerade specifikationer för hur ett CV och en budgetplan ska se ut. Och redovisningen av universitetspåslagen enligt SUHF-modellen underlättar inte saken… Så jag håller med KVA om att ansökningsproceduren borde kunna förenklas, så att själva forskningsidén kommer mer i fokus. Men oavsett detta kan jag inte se att arbetet med ansökningsskrivandet till forskningsråden är så monumentalt orimlig som många inkl. Ulf Sandström påstår. För mig tar den ca 1-2 arbetsveckor per år. En arbetsinsats väl värd sitt pris om den leder till att forskningspengarna fördelas rättvist.
Hej Jon Petter! Vad roligt att få höra en annan bild, alla jag pratar med klagar bara över att skrivandet tar sådan förfärlig tid. Man vinner ju inte bara en rättvis fördelning på att folk lägger ner en viss tid på detta – så länge huvuddelen av arbetet går till att formulera en forskningsplan kan ju en hel del kreativt tänk ske ihop med skrivandet. Min erfarenhet av att läsa in mig på olika forskargruppers arbete är att absolut klarast bild av vad de sysslar med får man genom att läsa deras senaste stora ansökan.
Bra Henrik!!! Mitt i prick, jag håller med dig till fullo!
Jag är en av dessa många professorer/forskningsledare som aldrig hade nått dit jag är idag utan de transparenta men ack så förtalade forskningsråden. Först postdoc 1997-1999 i Kalifornien, sedan FoAss 2000-2003, därefter Särskild Forskare via VR. I över ett decennium har jag försörjt mig själv genom att dra in egna konkurrensutsatta anslag från forskningsråden. Under samma tid har jag sett myglet och svågerpolitiken på Naturvenskapliga Fakulteten i Lund, där lokala prefekter, avdelningschefer och dekaner fördelat fakultetsresurserna framförallt till sina egna adepter. Korruptionen är uppenbar, för den som inte gynnas själv. Det är ett obehagligt faktum som få vågar erkänna öppet, men fakulteterna saknar kompetens och förmåga att fördela resurser på ett någorlunda opartiskt vis och vågar inte gynna den bra forskningen på bekostnad av de svaga korten.
Ulf Sandström har alltså – som vanligt – helt fel och vet inte vad han pratar om. Tidigare har han svamlat negativt om Open Access, ett annat område han inte behärskar. Själv hade jag inte varit kvar i universitetsvärlden utan oberoende forskningsråd som kunnat gynna yngre forskare så att vi kunnat bygga upp en egen verksamhet utan att behöva fjäska in oss hos någon äldre föredetting till professor, vilket blir fallet om forskningsrådens medel enbart går till fakulteterna.