Under senaste årtiondet har det varit mycket populärt bland forskningsfinansiärer att stödja starka forskningsmiljöer. Men det är något fundamentalt snett i diskussionen om dessa: Man får lätt intrycket att de framgångsrika forskargrupper som utgör kärnan i dessa miljöer på något sätt bara dyker upp av sig själva, varefter det gäller för forskningsfinansiärerna att identifiera dem, och sedan göda dem. Så de kan konkurrera med de stora grupperna i USA och Tyskland.

Men de starka forskningsmiljöer som idag får särskilda stöd har inte uppkommit av sig själva. De har i de allra flesta fall växt fram tack vare en forskare som haft en idé eller vision, som stuckit ut från vad de flesta andra vid det tillfället gjorde. Som varit tillräckligt dynamisk och visionär, för att entusiasmera och engagera en grupp medarbetare och bygga upp samarbeten med likasinnade kollegor i andra länder. Som då Georg Klein startade den forskning, som med tiden gjorde Karolinska Institutet till en av världens ledande platser för cancerforskning. Eller när Hans G Boman och Staffan Normark byggde upp den verksamhet, som gjorde Umeå till en miljö av världsklass för forskning om hur bakterier orsakar sjukdomar.

När sådana grupper etablerar sig har de ofta svårt att övertyga sina universitet och fakulteter om att andra forskargruppers anslag ska minska för att deras ska öka. För universitets- och fakultetsledningar är det mycket tryggare att fördela pengarna mellan de väletablerade forskargrupper som redan finns, än att skära för att satsa på nya. De forskare som lyckats dra upp helt nya fåror har istället oftast fått sitt mesta stöd från utomstående aktörer, som forskningsråd, Cancerfonden och Wallenbergstiftelsen.

Många framgångsrika svenska forskargrupper hade tills nyligen även problem efter det de slagit genom internationellt: Fastän de då ofta fick en tårtbit av sin fakultets fasta pengar och hyfsade anslag från ett forskningsråd räckte pengarna bara till att anställa en handfull medarbetare. Gång på gång märkte sådana forskarlag att stora forskargrupper på andra sidan Atlanten tog upp de mest spännande frågorna som kom ut från deras egen forskning, kastade stora resurser på dem, och därigenom hann före till svaret. Därför var det viktigt och riktigt att Stiftelsen för Strategisk Forskning på 90-talet började ge extra stöd till riktigt duktiga svenska forskare och till starka forskningsmiljöer. Därigenom blev det möjligt för de framgångsrikaste forskarna i Sverige att hålla jämna steg med konkurrenter utomlands. Frestelsen för dem minskade att tacka ja till attraktiva erbjudanden i andra länder.

Men sedan följde alla andra forskningsfinansiärer efter. När jag för några år sedan skulle intervjua forskare bakom några av de “starka miljöer” som fått anslag från Vetenskapsrådet fann jag att den ledande forskaren i de flesta av dessa miljöer satt i halvdussinet olika styrgrupper för olika konstellationer av forskare som fått olika pengar öronmärkta för olika slags satsningar tillsammans med olika kombinationer av samarbetspartners lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

Mot detta kan man rikta flera invändningar. (Jag väntar med spänning på Jon Petters!).

  • Man kan fråga sig hur mycket tid tar det för de ledande forskarna i dessa miljöer att dra ihop, hålla reda på och samordna alla dessa samarbetsstrukturer. Skulle den tiden möjligen användas bättre till att diskutera och bolla med doktorander och kollegor kring själva de vetenskapliga frågeställningarna och problemen? (Ulf Sandström bloggade nyligen om ett svagt negativt samband mellan forskargruppens storlek och kvaliteten på dess prestation mätt i hur ofta gruppledaren citeras.)
  • Det sägs, bland annat av regeringens forskningsdelegation, att det kastas så mycket pengar på en del av dessa starka miljöer att de inte kunnat utnyttja alla anslag de fått.
  • Men den viktigaste invändningen är enligt min mening att alla dessa satsningar på de forskargrupper som redan skapat eller blivit delar av starka miljöer gör att det blir mindre pengar för forskningsråd och andra att fördela bland dem som kanske i framtiden skulle kunna bli det. Vilket gör att vi om tjugo år riskerar sitta med mängder av forskning kring de ämnen som låg i framkant under 2000-talets första år, men att vi inte kommer med tåget när helt nya forskningsområden växer fram. Ty för att göra det krävs att åtminstone någon eller några forskargrupper i det egna landet deltar!

Läs också Astrosmurfen, Akademisk Frihet

Tillägg 29/7 2010

Jag har senaste veckorna skrivit två andra bloggposter om forskningspolitik: “Jungfrulig forskning ger morgondagens innovationer” och “Satsa på grundforskning via forskningsråd!“. Tillsammans med detta blogginlägg ger de mina grundläggande åsikter om forskningsfinansiering.