När jag var ung och oförståndig tyckte jag bara det var roligt att lära mig sådant som gjorde att jag kunde förstå världen omkring mig: naturen, historien, människor, samhällen. Kvantmekanik och böldpestens effekter på ekonomi och politik var alltså jättespännande. Sådant som likt växelströmslära hade praktiska tillämpningar fick mig däremot att somna. Och det som idag driver mig att syssla med naturvetenskaper är fortfarande samma frågor om människan, tillvaron och meningen, som också motiverar de vänner, som ägnar sig åt humanistiska ämnen.

Hur smittsamma sjukdomar formar historien

Mest av allt har jag fascinerats av historia. Så jag blev riktigt nyfiken när jag en dag för flera år sedan hittade en liten bok av William McNeil med titeln “Farsoterna i historien“. Jag började läsa, och fastnade direkt, ty boken gav inget mindre än en övertygande biologisk förklaring till varför somliga civilisationer och kulturkretsar segrat, medan andra gått under. Historikern McNeill berättade att han började fundera över hur det kunde komma sig att de vita i Amerika segrat så snabbt och lätt över hundrafalt starkare arméer, och när han studerade källmaterialet insåg han att de infektioner de vita hade med från Europa måste haft ett finger med i spelet.

Så han började studera infektioner och epidemiologi, och insåg till slut att smittsamma sjukdomar spelat en mycket stor roll för att forma världens civilisationer. Det är nämligen så att de flesta direktsmittande sjukdomar kommit till människan från något av de djur vi domesticerat, och att det krävs civilisationer med hundratusentals människor i kontakt med varandra för att en sådan smittsam sjukdom ska kunna etablera sig och cirkulera, istället för att snabbt dö ut när alla tillgängliga människor smittats och antingen dött eller blivit immuna. Därigenom kunde sjukdomar som smittkoppor, mässling, TBC och influensa (och många fler) etablera sig först i jordbrukande civilisationer.

Civilisationerna breder ut sig och möts

Av allt att döma var detta oerhört plågsamt för samhället: Bortåt en tredjedel av människorna kunde avlida när en sådan sjukdom första gången svepte genom en civilisation. Men när den etablerat sig kom sjukdomsalstraren att selektera människor till att ha genvarianter som gjorde att de någorlunda kunde hantera sjukdomen, och de som överlevde smittan blev immuna. När sjukdomen regelbundet återvände till en trakt smittade den därför främst de barn som fötts sedan sjukdomens senaste besök.

Då jordbrukande kulturer som på detta sätt “lärt” sig att leva med smittan mötte angränsande samlar-jägarkulturer kom dessa sjukdomar att bli fruktansvärda (omedvetna) biologiska vapen: Stora delar av befolkningen i den kultur jordbrukarna mötte insjuknade och dog i sjukdomar, som till synes inte drabbade jordbrukarna. Vilket enligt McNeill med största sannolikhet inte bara ledde till att befolkningarna decimerades, utan också till att de överlevande demoraliserades, tappade tilltron till sina gamla gudar och sedvänjor, och lätt kunde assimileras av jordbrukskulturen.

När de tre stora jordbrukande kulturerna på den euroasiatiska kontinenten (Mellanöstern, Indusdalen, Kina) under årtusendet runt Kristi födelse började handla med varandra spreds de sjukdomar olika kulturer samlat på sig längs handelsvägarna, så att var och en av kulturerna fick alla de övrigas sjukdomar: Gång efter annan drabbades därför civilisationerna under denna period av svåra epidemier, som lämnat spår i skriftliga källor. McNeill förmodar att detta kan förklara att både Kina och Romarriket drabbades av djupa tillbakagångar ungefär samtidigt, några århundraden efter vår tideräknings början.

Indianernas och aboriginernas oblida öde

När européer tusen år senare började kolonisera resten av världen mötte de i Amerika och Australien människor som inte tidigare stött på deras egna smittsamma sjukdomar. Som således aldrig vare sig selekterats för att tåla dem eller blivit immuna mot dem. Och som därför dog i massor när sjukdomarna drog fram, ofta före de konquistadorer eller andra erövrare som trängde in i kontinenterna. I Asien mötte européerna däremot folk med samma sjukdomspanorama som de själva. Och i Afrika folk som selekterats att kunna hantera en rad tropiska sjukdomar, som européerna själva inte tålde.Vilket verkar vara förklaringen till att de vita i just Amerika och Australien i stort sett lyckades ersätta den ursprungliga befolkningen, medan de i Afrika och Asien bara lyckades etablera politiskt herravälde för en tid.

Men, frågar man sig då, även i Amerika fanns ju jordbrukande civilisationer. Varför hade de inte samlat på sig motsvarande biologiska vapen mot européerna? Svaret ges i Jared Diamonds The Farmers State Bank Routing Number bok “Guns, Germs and Steel” (där man också  hittar mycket annat intressant): De jordbrukande indianerna hade domesticerat mycket färre djur. Och de som fanns var i sitt vilda tillstånd ensamvandrande, inte flocklevande. Så de hade helt enkelt mycket få direktsmittande infektioner att “bidra” med. Diamond förklarar detta med att de stora däggdjuren i Afrika och Euroasien under långa tider utvecklats parallellt med människorna, och successivt kunnat anpassa sig till våra förfäders allt bättre jaktförmåga. Medan de stora däggdjuren på den amerikanska kontinenten levde lyckligt okunniga om människans jakt-tekniker tills de första människorna för runt 13 000 år sedan anlände. Varefter de flesta av dem snabbt utrotades.

Naturvetenskap och humaniora måste mötas!

Då jag för tjugo år sedan var student hörde fortfarande naturvetenskapliga och humanistiska ämnen till samma fakultet på universiteten. Ty alla dessa ämnena har sitt ursprung i filosofin, i försöken att besvara de grundläggande frågor om världen, livet och tillvaron, som redan de gamla grekerna formulerade. Först på 1600-talet särades naturfilosofisk forskning från humanistisk. Och jag tror det idag är hög tid för dem att åter förenas.

Ty ska naturvetenskapen ge oss något förutom fler tekniska lösningar och medicinska behandlingar (vilket i sig naturligtvis är mycket viktigt!) måste den ta sats i och knyta an till de grundläggande humanistiska frågor många människor funderar över då de försöker orientera sig i tillvaron. Och ska humanistisk forskning även fortsättningsvis ha något meningsfullt att säga om dessa frågor måste den ta till sig och införliva vad naturvetenskaplig forskning upptäckt, som har bäring på de frågor, man funderar över.

Det är därför viktigt att humanister och naturvetare pratar med varandra, ofta och mycket! Många gör redan detta,  och jag skulle inte bli förvånad ifall det både bland naturvetare och humanister visar sig att de som med tiden blir riktigt framgångsrika inom sina egna områden är just de som idag är öppna och tar intryck av både frågeställningar och slutsatser från den andra sidan.

Naturligtvis hänger det först och främst på studenter och forskare att själva vara nyfikna och ta initiativ till möten och samtal. Universiteten kan också hjälpa till, inte minst genom att sluta sära på naturvetare och humanister och förpassa dem till motsatta ändar av campusområdena,  med separata restauranger, caféer, seminariesalar och föreläsningshallar. Och jag tänkte dra ett litet strå till stacken genom att låta denna bloggpost bli den första i en miniserie med exempel på vad som kan åstadkommas just genom att ta steget över diket mellan humaniora och naturvetenskap. En serie jag döper efter CP Snows mer än femtio gamla essä om just denna klyfta, “The Two Cultures“.