Regeringens forskningsdelegation lämnade i dagarna en rapport, som forskningsminister Tobias Krantz välsignat. I den skrivs mycket om den naturvetenskapliga forskningens betydelse för teknisk och ekonomisk utveckling, men märkligt lite om att dess viktigaste uppgift faktiskt är att göra oss klokare och visare. Istället fokuseras åter på det faktum att forskningen i Sverige leder till jämförelsevis få patent och nya företag. Forskare manas därför att samverka ännu intimare med näringslivet. Och ministern uppmanar i DN forskarna att oftare välja forskningsprojekt där det är lätt att se tänkbara framtida tillämpningar. Tydligen anser ministern inte att det räcker att betydande pengasummor i senaste forskningspropositionen öronmärkts för “strategiska” satsningar mot utpekbara, konkreta mål. Jag tror att Krantz med detta är på väg åt ett helt galet håll.
Självklart är det viktigt att akademi och företag använder den kunskap och de metoder som redan finns (eller är lätta att förutspå) till att utveckla bättre läkemedel, nya kliniska tester, energisnålare bilmotorer och nya sorters solceller. Men man gör ett stort misstag om man tror att det är stora satsningar på denna typ av relativt förutsägbar forskning som i längden leder till att det sker mycket innovationer i samhället. Innovation betyder ju faktiskt nyskapande!
Titta på den moderna biotekniken. Den växte inte fram för att statsmakterna bestämt sig för att satsa på forskning som kunde ge effektivare industriprocesser och helt nya typer av läkemedel. Den växte fram ur experiment som gjordes av pur nyfikenhet av forskare som ville förstå hur arvsanlagen kan föras vidare genom generationerna: I stort sett alla de viktiga upptäckter gentekniken vilar på kom ur sådan nyfikenhetsforskning: de saxar man klipper DNA med, de enzymer man använder för att kopiera DNA, standardmetoden för att detektera DNA, och så vidare! Inte heller uppkom kärnenergin för att forskare blev tillsagda att hitta nya energikällor, utan därför att forskare som drevs av en strävan att förstå universums och tillvarons innersta väsen kom att inse att massa och energi var omvandlingsbara med varandra.
Det som händer när stora forskningsmedel satsas mot i förväg utpekade mål är att forskare som skulle kunnat göra mycket mer spännande saker kommer att använda metoder som redan finns för att få relativt förutsägbara svar på frågor som många andra forskare också undersöker. Om man (som i EU-projekt) dessutom måste kunna bocka av ett antal i förväg preciserade delmål i enlighet med en i förväg uppgjord tidsplan minimeras naturligtvis möjligheterna att man upptäcker något verkligt oväntat. Som skulle kunna ge upphov till verkliga innovationer. Dagens europeiska “innovationspolitik” riskerar därför att förvandla forskning till produktutveckling.
Låt oss för ett ögonblick (likt statsmakten) titta över på andra sidan den stora pölen. Alla som diskuterar innovationspolitik är avundsjuka på USA. Naturligtvis beror mycket av skillnaderna på olikheter i mentalitet och näringslivets struktur. Men låt oss inte förringa betydelsen av de enorma summor som i USA satsas på ren grundforskning. Vilka gör att en stor andel av de riktigt banbrytande nya upptäckter, som kan exploateras kommersiellt, sker i USA. Och är man i täten med de grundläggande upptäckterna har man naturligtvis ett försprång när det gäller tillämpningar.
Vad jag tror behövs för att få fler innovationer i Sverige i framtiden är därför att vi har fler forskare som är med i det förutsättningslösa utforskandet av kunskapens gränsmarker. Så att vi får fler forskare som är aktiva i de fält, där framtidens genombrott sker. Ska verkligt betydelsefulla innovationer ske hos oss fungerar det inte att komma springande i efterhand och försöka hoppa på tåget i ett forskningsområde som andra redan arbetat upp. Man måste vara med där redan från början. Och då behöver vi raka motsatsen till dagens strategiska satsningar på olika relativt mogna forskningsfält: Vi behöver mer pengar till forskningsråd att fördela till modiga, fritänkande forskare, som vågar försöka göra andra saker än de självklara och uppenbara i andra fält än de som idag är heta. Mer av pengarna till jungfrulig forskning, helt enkelt.
Läs gärna också
vad Akademisk frihet, Jon-Petter, Astrosmurfen och Morrica skriver om denna fråga. Men varför har det varit tyst från de stora politiska bloggarna? Innovationer borde väl spela en viktig roll i en “jobb-valrörelse”?
Jag har senaste veckorna skrivit två andra bloggposter om forskningspolitik: “Starka forskningsmiljöer måste födas, inte bara gödas!” och “Satsa på grundforskning via forskningsråd!“. Tillsammans med detta blogginlägg ger de mina grundläggande åsikter om forskningsfinansiering.
