I sin vetenskapsbloggskola skriver Åsa M Larsson att många forskare hon möter har problem med bloggformatet – att skriva öppet och sökande, att inbjuda till samtal, att få kommentarer osv. Jag tror naturligtvis Åsa på hennes ord, men på något sätt låter det så egendomligt: Webb 2.0 (och i synnerhet bloggosfären) är ju i sin struktur en ren kopia av vetenskapsvärldens traditionella sätt att arbeta och kommunicera:
- Blogginlägg bör inte slå fast en sanning, utan vara öppna och sökande . Precis som våra vetenskapliga artiklar och skrifter mynnar ut i ett förslag om hur saker förhåller sig, som vi ödmjukt lägger fram till våra kollegor att kritisera, och diskutera vidare ifrån. (Här har undertecknad en del att lära i sitt bloggande!)
- Genom att det är så lätt att länka kan man i bloggen hänvisa läsaren till sina källor, meningsmotståndare i debatter osv. Precis som vi gör när vi citerar andra forskares verk och åsikter i våra vetenskapliga texter.
- De som läser blogginlägg kan snabbt gå in och kommentera och kritisera. Precis som när vi håller ett föredrag eller lägger fram en text för ett seminarium, och förväntar oss att åhörarna ska hjälpa oss hitta svaga punkter, och utveckla våra Citizens State Bank and Trust Co. Ellsworth Kansas Routing Number tankar. Och hoppas att andra forskare ska citera de rön vi publicerar, antingen för att kritisera, eller utveckla dem vidare.
Så kanske lösningen för de forskare som är rädda för bloggformatet är att tänka om? Att inte tänka populärvetenskaplig artikel i Forskning och Framsteg där vi vetenskapsmän förklarar för allmänheten hur det hela förhåller sig. Utan tänka att man diskuterar forskningens innehåll och problem med kollegor i ett helt annat forskningsområde, som måste få nödvändig förkunskap, och som inte behärskar det egna fältets interna jargong. Men som ändå kan hjälpa att hitta nya kopplingar och infallsvinklar.
Precis rätt! Det stora problemet är just i min mening att många forskare har fel uppfattning om vad formatet är till för. De tänker “publicering” vilket är att missa målet eftersom bloggen ska vara mer levande och föränderlig. Sen är det svårt för en del att sänka murarna mot omvärlden. Diskussioner och debatter är de villiga att ha på seminarier och konferenser (i bästa fall) men inte helt okontrollerat med ett gäng anonyma tyckare.
Forskarens främsta värde ligger i hans/hennes eget rykte och det är vi förståeligt nog försiktiga med att sabotera. Jag hoppas dock fler akademiker inser hur mycket man personligen har att vinna genom att träna sina kommunikativa muskler på detta sätt och få respons från både amatörer och experter på ett sätt vi aldrig annars kunnat hoppas få.
Hej Åsa! Jag vet, men det är trist! Vetenskapens livsluft är ju den fria diskussionen, öppen för alla! Sedan de västerländska universiteten startades har föreläsningar i princip varit öppna för alla, alla seminarier och disputationer offentliga, och i princip får fortfarande vem som helst komma och argumentera när en avhandling läggs fram! En undran från min sida är om det kan finnas en temperamentsskillnad här mellan naturvetare och humanister, där de förra är mindre och de senare mer fokuserade på form och formuleringar i det vetenskapliga skrivandet?
Du har nog en poäng där. För humanister är formuleringen extremt viktig, vi kan inte luta oss mot exakt formulerade globalt erkända faktabegrepp. Våra slutsatser kan sällan förkortas i formler och metoder. Texten är vår produkt på ett annat sätt vilket gör oss känsligare på den punkten. Samtidigt är det en vek ursäkt, eftersom just kommunikation, information och dialog är vad humanister påstår sig vara bra på. Då känns det lite frustrerande att så många inte vågar ta den här fantastiska chansen.
Jag tror att om några år, när det blir tydligare att man inte missgynnas eller får sämre rykte i forskningskretsar för att man bloggar, så kommer fler våga ta steget. Det är fortfarande så att allt som ser popvetenskapligt ut upplevs som potentiellt skadligt för forskarkarriären.