Doktor Mengeles experiment på koncentrationslägerfångar är välkända. Jag har tidigare skrivit (här och här) om den föga hedersamma roll många genetiker och antropologer spelade för att lägga den ideologiska grunden för förintelsen. Nyligen berättade dessutom den vetenskapliga tidskriften Science historien om hur tyska forskare i anatomi samarbetade med naziregimens säkerhetsorgan för att få döda kroppar att studera:

Det hela var välorganiserat. Trettio anatomiska institut tilldelades varsitt närbeläget fängelse, med specialinrättad avrättningskammare. Instituten meddelades om planerade avrättningar, så att dess personal kunde anlända redan innan de verkställts. Dag och tidpunkt för avrättningar anpassades ofta efter institutens behov. De tio tyska institut man funnit data från tog sammanlagt emot över 3200 kadaver från avrättade. De flesta användes i undervisning. Men många också i forskning. Till exempel av Herrman Stieve.

Han var direktör för Berlins anatomiska institut från 1935 till 1952 och studerade stressens effekter på kvinnliga könsorgan. Före nazisternas maktövertagande undersökte han könsorganen hos hönor, som placerats mitt framför en inburad räv. När hans institut efter nazisternas maktövertagande började samarbeta med fängelset i Plötzensee kunde han övergå till att studera människor: Han fick fängelsemyndigheterna att låta hans forsknings behov styra när de kvinnor som skulle avrättas skulle få det skrämmande beskedet om sitt öde, och dessutom fick han data om deras allmänna hälsa och menstruationscyklar. Över 200 avrättade kvinnor ingick i hans undersökningar.

Till det anatomiska institutet i Wien levererades kroppar både från stadens Gestapohögkvarter och en lokal domstols fängelse. Minst 1338 kroppar togs emot. En del av dem användes av professor Eduard Pernkopf, som under ESB Financial Routing Number 1930- och 40-talen skapade en anatomisk atlas: Han skar upp kroppar och frilade det som skulle avbildas, och skickliga tecknare och konstnärer målade av (se bilden ovan). Resultatet beskrevs för tjugo år sedan i tidskriften The New England Journal of Medicine som “…an outstanding book of great value to anatomists and surgeons”.

Så vad ska man göra med atlasen? Och vad ska man göra med alla de medicinska forskningsresultat, som kommit från undersökningar av avrättade fångar? Ja, hur ska forskningsvärlden och det omgivande samhället över huvud taget förhålla sig till värdefulla resultat, som tillkommit under djupt oetiska (om än lagliga)  omständigheter?

Resultaten kan knappast ignoreras eller rensas bort. Kunskap kan ju aldrig utplånas på order uppifrån. Att från läroböcker rensa ut fakta som framkommit under politiskt inkorrekta former för tankarna till stalintidens omskrivningar av historien snarare än till öppna samhällen med fritt informationsflöde.

Däremot kan man naturligtvis fördöma sådan forskning, och inte tillerkänna forskarna någon ära för de resultat som tagits fram på detta sätt.  Det är i och för sig i senaste laget att idag komma på att dessa forskningsresultat inte borde få ingå i avhandlingar och vara meriterande för tjänster och anslag, nu när alla inblandade sedan länge lämnat den aktiva forskningen. Möjligen skulle man i vart fall kunna se till att dessa forskare inte ges evig berömmelse genom att någon anatomisk struktur, sjukdom eller liknande uppkallas efter dem.

Fast en annan möjlighet kan ju vara att som Peter M Nilsson föreslagit i läkartidningen, att istället i dessa fall lägga till en klargörande kommentar i läroböckerna om den historiska bakgrunden. “För att stimulera framtida medicinstudenter till kritiskt tänkande så att liknande situationer kan undvikas”.