Häromdagen berättade vetenskapsradion om nya undersökningar av orkidéer, som visar att den gamle Lamarck inte hade riktigt lika fel, som man trott de senaste hundra åren. Lamarck var ju han, som före Darwin föreslog att det skulle ha skett en evolution. Men att den skulle ha drivits fram av att djur och växter successivt anpassat sig efter miljön, och sedan fört dessa förändringar vidare till sina avkommor. Att giraffens långa hals uppkom därför att korthalsade djur sträckte på halsen för att nå blad lite högre upp, varpå deras barn föddes med lite längre hals, osv. Medan Darwin förklarade evolutionen med slumpvisa förändringar i arvsanlagen, och naturligt urval.


Ingen forskare betvivlar idag att grunden för det biologiska arvet är själva sekvensen av DNA-bokstäver i arvsanlagen, och att den inte kan påverkas av miljön. Men de senaste årtiondena har man förstått att det dessutom finns en slags tilläggsinformation i arvsmassan, som består av olika kemikalier (bland annat metylgrupper) som fäster till DNA och de proteiner dessa lindar sig kring. Och påverkar ifall den gen den fäst invid ska kunna användas eller ej. Sådana mekanismer vet man sedan länge spelar viktiga roller då olika celler specialiserar sig åt olika håll i kroppen. Och när tidiga händelser och miljöer  påverkar kroppens funktion senare i livet.

I en del fall kan dessutom miljön påverka mönstret av sådana kemikalier i könscellerna. Och därigenom kan faktiskt förvärvade egenskaper också föras vidare till kommande generationer. Ett antal exempel på sådan så kallad epigenetisk nedärvning har rapporterats under de senaste åren (Quart Rev Biol. 84:131-176). Nu presenteras dessutom den första vetenskapliga rapport som visar att skillnader i sådana nedärvda mönster av kemikalier påverkat egenskaper, som anpassat olika arter till olika miljöer.

Studien är gjord på tre närbesläktade orkidé-arter. Så nära släkt, att det inte finns några stora skillnader i deras DNA-sekvens. Men de växer i mycket olikartade miljöer (olika temperatur och fuktighet). Så olika, att de i stort sett aldrig befruktar varandra över artgränserna. Forskarna har nu undersökt ett stort antal individer av alla tre arter, och kartlagt mönstret av sådana extra kemiska grupper på hela deras arvsmassa. Det visade sig då finnas några hundra ställen, med tydliga skillnader mellan olika individer. Hos några tiotal av ställena såg man en tydlig koppling mellan vilken variant en blomma hade, och hur klimatet var där den växte (varmt/kallt, torrt/fuktigt).

Efter att ha knådat och analyserat dessa skillnader menar forskarna att den rimligaste förklaringen är att skillnader i tilläggsinformation åstadkommit skillnader i hur mycket blommorna använt olika gener, vilket i sin tur lett till skillnader i hur väl de klarat olika miljöer. Vilket fått blommorna att separeras från varandra, och utvecklas till olika arter. De hävdar alltså att den mekanism för evolutionen vi lär ut i skolan (slumpvisa mutationer och naturligt urval) nu måste kompletteras med en mekanism där miljöförhållanden för en individ direkt kan orsaka anpassningar, som i en del fall kan ärvas, och föras vidare till avkommor, och därmed bidra till att anpassa grupper efter nya miljöer. Det vill säga, ren lamarckism!

Rättelse 29/10 2010: Emil Nilsson har i en kommentar uppmärksammat mig på att det blivit  fel i mitten av detta blogginläggs sista stycke. Där borde stå:  …  och utvecklas till olika arter. Det vill säga, att det naturliga urvalet skett på egenskaper som Swift Code ACC Bank PLC förts vidare genom generationer via mönstret av tilläggsinformation. När man samtidigt vet att miljön i andra sammanhang kan påverka hur detta mönster ser ut måste vi öppna oss för möjligheten att den mekanism för evolutionen vi lär ut i skolan (slumpvisa mutationer och naturligt urval) nu måste kompletteras med en mekanism där …

och utvecklas till olika arter. Det vill säga, att det naturliga urvalet skett på egenskaper som förts vidare genom generationer via mönstret av tilläggsinformation. När man samtidigt vet att miljön i andra sammanhang kan påverka hur detta mönster ser ut måste vi öppna oss för möjligheten att den mekanism för evolutionen vi lär ut i skolan (slumpvisa mutationer och naturligt urval) nu måste kompletteras med en mekanism där