Med jämna mellanrum kommer larmen från sjukvården: Vi har inte tillräckligt med mänskliga organ för att kunna hjälpa alla som behöver transplantation! Man ber fler ställa upp som givare. Man har ändrat definitionerna av döden. Man diskuterar att tillåta livsuppehållande vård inte för att rädda patienten, utan för att hinna förbereda de transplantationer, där den döendes organ skulle kunna komma till nytta. Allt saker som reser komplicerade etiska frågor, och som väckt livlig debatt.

Men den diskussionen är nog bara en västanfläkt mot den debattstorm som kommer, ifall den vision blir verklighet, som driver forskarna bakom en rapport nyligen i den prestigefyllda tidskriften Cell: De hoppas med tiden kunna skapa mänskliga organ för transplantation, genom att blanda in stamceller från människa i tidiga embryon från djur, som sedan utvecklas till individer som är mosaiker av djur- och människoceller. Där man med gentekniska trick ser till att just det organ man är intresserad av bara består av människoceller. Så att det organet ska kunna tas till vara för transplantation.


Forskarna visade i artikeln
att tanken i princip fungerar: De bestämde sig för att odla upp rått-bukspottkörtlar. De skapade därför genmodifierade möss, där de slagit ut en gen som behövs för att celler ska utvecklas till en bukspottkörtel, och skapade tidiga embryon där denna gen var utslagen på bägge kromosomerna. Sedan tog de vanliga kroppsceller från råttor, och använde nya tekniker för att få dem att utvecklas tillbaka, så de bildade stamceller som trodde sig vara  tidiga embryoceller. (Inducerade pluripotenta stamceller, kallar man dem.)

Därefter sprutades dessa råttstamceller in i det genmodifierade musembryot. Vilket ledde till djur, där alla organ bestod av en blandning av mus- och råttceller.  Med ett undantag: Eftersom inga av muscellerna klarade av att utvecklas till bukspottkörtel, bestod detta organ bara av råttceller. Inne i ett djur som var en blandning av mus- och råttceller fick man alltså en hel rått-bukspottkörtel. Alltså fungerade principen att odla fram organ från en art inne i en individ, som i övrigt är en blandning av celler från två arter!

Om man vill odla mänskliga organ på detta sätt, vilket djur skulle man i så fall blanda oss med? Den första tanken är naturligtvis storväxta apor, men det är inte otänkbart att tekniken också skulle kunna fås att fungera med de minigrisar, vars storlek och anatomi påminner om vår, och som man redan idag genmodiferat för att använda som organbanker. (Även om mycket få transplantationer av grisceller eller grisorgan sedan genomförts.) Tekniken att blanda in celler från en annan art i ett tidigt embryo fungerar nämligen inte bara mellan närbesläktade arter (som får och get eller mus och råtta) utan till och med mellan så avlägsna arter som människa och mus!

De blandningar man då skulle få kommer till sitt yttre utseende inte att vara speciellt lika människor: Blandar man in människoceller i ett grisembryo förs ju detta tillbaka till en grissugga, och bara de embryon där det mänskliga inslaget är tillräckligt litet kommer att bli tillräckligt “gris-lika” för att klara av hela fosterutvecklingen inne i henne. Icke desto mindre kommer en del av djurens celler att vara mänskliga, och antagligen kommer det att vara frågan om olika celler i olika individer: i några fall könsceller, i andra fall celler i hjärtat, hjärnan …

Själv reagerar jag känslomässigt starkt mot tanken att man skulle föda upp sådana blandningar av människa och ett annat djur för att slakta dem och ta vara på deras organ.  Jag har inga problem med att vi använder, utnyttjar och dödar djur för vår egen skull. Men dessa individer skulle, trots sitt gris- eller aplika utseende, vara för mycket människa för att min maggrop vill räkna dem som djur.

Liknande obehagskänslor skapades av en forskningsrapport jag läste för ett drygt år sedan (Youtube-presentation här), där man tagit en av de mänskliga genvarianter man misstänkt hjälpt oss utveckla tal och språk, och satt in den i en mus (vilket förändrade både verksamheten i musens hjärna och hennes förmåga att åstadkomma ljud). Så jag  försöker sätta mig ner och tänka logiskt: Vad är det som ger oss människor vårt (i våra egna ögon) speciella värde? Var går gränsen mellan människa och djur?