Aldrig tidigare har det sprutat fram så mycket forskningsresultat som pekar mot nya sätt att behandla och bota sjukdomar. Men många tvivlar på att universitet och läkemedelsindustri kommer att klara av att förvandla de nya idéerna till läkemedel, som verkligen fungerar. I vart fall med dagens affärsmodeller.  Systemet för att utveckla nya läkemedel har helt enkelt nått vägs ände, menar bland andra redaktionen för den ledande branschtidskriften Nature Biotechnology.  Så vad ska man göra? Låta staten att över delar av utvecklingen? Eller låta marknaden fortsätta styra, och locka med subventioner eller längre patentskydd? Bägge förslagen hörs i den internationella debatten. Helt uppenbart en fråga där politiska värderingar borde spela en roll!

Problemen i systemet märks på flera sätt:

• De stora företagens patent på olika storsäljande läkemedel går ut på löpande band, och det dyker bara upp enstaka principiellt nya läkemedel, som kan ersätta dem som “kassako” för företagens enorma forsknings- och utvecklingsavdelningar. De stora läkemedelsföretagen har idag inget bra svar på frågan: Vad ska finansiera den fortsatta forskningen och utvecklingen om 10-15 år.
• Inte minst från svensk horisont ser man en enorm ryckighet i läkemedelsföretagens satsningar på forskning och utveckling. Ena dagen satsar man stort på ett visst område, och anställer horder av forskare. Andra dagen strukturerar man om verksamheten, och flyttar hela forskningsområden till ett annat land – eller lägger ner dem helt.
• Samma kortsiktighet ser man i läkemedelsföretagens relation till mindre bioteknikföretag. Ena dagen avskedar man sina egna forskare och uppmanar dem att starta eget. Andra dagen köper man upp halvstora forsknings- och utvecklingsföretag, som fått fram en eller att par tänkbara läkemedel till en första prövning. Tredje dagen lyfter man in dessa läkemedel i det egna företagets verksamhet, och lägger ner all den övriga spännande forskning och utveckling det mindre företaget ägnat sig åt.

Hur kommer sig detta? I marsnumret av Nature Biotechnology intervjuas Gary Pisano från Harvard Business school (inte open access) och investeraren Stelios Papadopoulos (inte heller open access) om utvecklingen för bioteknik- och läkemedelsföretagen. I grunden för bägges resonameng ligger samma förklaring: Läkemedelsutveckling har idag blivit en allt mer långsiktig verksamhet, samtidigt som investerare vill ha allt snabbare avkastning.

Forskning och utveckling av läkemedel tar helt enkelt så lång tid att det inte riktigt passar ihop med det sätt marknadsekonomin idag fungerar, där de flesta aktieägare är kapitalförvaltare, som vill ha snabb avkastning på sina pengar. Ty de pengar man idag satsar på forskning och utveckling i ett läkemedelsföretag ger ingen ökad försäljning de närmaste åren. Men möjligen om 15 eller 25 år.

Detta problem har blivit allt mer kännbart med den utveckling som gjort att nya läkemedel allt mer sällan upptäcks genom “trial and error” och allt oftare genom grundforskning, som ger idéer om målsökande läkemedel, som sedan varsamt måste designas och testas. Samtidigt som utvecklingen bland investerare gått mot att begära allt snabbare resultat, och snabbare avkastning.

Inte har det heller hjälpt företagen att den amerikanska läkemedelsmyndigheten under senaste decennierna höjt ribban för att tillåta nya läkemedel: toleransen för biverkningar sjunker, kraven på omfattande tester ökar, och kraven är numera att det nya läkemedlet ska vara bättre än tidigare, inte bara likvärdigt.  Naturligtvis bra från patientsäkerhetssynpunkt. Men det minskar antalet nya läkemedel som kan börja säljas. Och det minskar incitamenten för företagen att börja utveckla nya.

Därtill kan företagen inte längre på samma sätt som tidigare räkna med stora framtida försäljningar om de skulle få fram ett nytt läkemedel som är bättre än de tidigare. I alla rika länder skär man i läkemedelskostnader, vilket inte bara betyder att man styr över användningen av preparat som inte längre skyddas av patent från de forskningsintensiva företagens något dyrare preparat till generikaföretagens billigare, utan också att man successivt höjer ribban för att sätta in nya dyra (=patentskyddade) läkemedel.

Hur ska denna situation hanteras? Efter att ha bläddrat genom debatt och nyhetsrapportering  under de senaste månaderna har jag bland annat stött på följande tankar eller strategier:

Läkemedelsföretag skapar filialer i akademierna: Flera läkemedelsföretag har senaste tiden meddelat att de tänker etablera direkta samarbetskanaler med forskare på universitet och högskolor. Till exempel genom att sätta upp utvecklingsavdelningar ute på universiteten dit forskare med bra idéer kan komma, och driva gemensamma utvecklingsprojekt.  Nature Biotechnology frågar dock: Kan läkemedelsföretagen verkligen ersätta tusentals avskedade forskare, genom att bygga upp samarbeten med några dussin nya?

Staten ska genomföra en större del av utvecklingen: Flera debattörer menar att stater och icke-kommersiella stiftelser måste ta ansvar för en större  del av vägen från grundforskning till läkemedel.  Man måste se till att de akademiska forskarna inte bara får råd att peka ut en grupp ämnen som kanske skulle kunna vara intressanta som läkemedel, utan har muskler att leta reda på några av de ämnen som verkligen fungerar, testa dem på försöksdjur, och kanske till och med starta de första testerna på patienter. Innan projektet tas över av läkemedelsföretag, som är experter på att finslipa ämnena, och testa dem på stora grupper patienter. Min stilla undran är hur de som kräver ett sådant ökat ansvar för skattebetalarna samtidigt kan argumentera för att läkemedelsföretagen ska få fortsätta ha ensamrätt och patentsskydd för läkemedlen. I vilket fall rapporterades i januari att världens största finansiär av medicinsk forskning, amerikanska National Institutes of Health, ska göra en dramatisk omorientering, och inte bara ägna sig åt (och stödja) grundforskning, utan bygga upp ett antal stora institut för  så kallad translationell forskning (jargong för omvandling av idéer från forskningslaboratorier till läkemedel och metoder användbara i klinisk verklighet).

Subventionera industrin: I sin ledare ifrågasätter Nature Biotechnology  om akademierna verkligen är bättre än läkemedelsföretagen på att hitta och välja ut de tänkbara projekt, som har störst chanser att utvecklas till användbara och säljbara läkemedel. Tidskriften föreslår därför hela utvecklingskedjan ska ligga kvar i industrin, men subventioneras av staterna. Exempelvis kunde statsmakten välja ut ett antal diagnoser, där man anser det vara särskilt viktigt att nya läkemedel utvecklas, och sedan antingen förlänga tiden ett företag får ensamrätt på de läkemedel de tar fram för de diagnoserna, eller gå in och subventionerar de kliniska prövningarna av de preparat som fås fram.

Mycket hänger naturligtvis på de beslut som fattas om detta i USA. Men det hindrar inte att vi i Sverige också borde fundera över hur vi vill förhålla oss till detta. Inte minst eftersom vi faktiskt fortfarande har en stor läkemedelsindustri, och många livaktiga bioteknikföretag, som ägnar sig åt forskning med förhoppning att  sedan kunna sälja idéér eller preparat till läkemedelsföretagen.  Att samhället på något sätt måste gå in och ta ett större ansvar förefaller uppenbart. Men ska det ske genom att här och nu satsa mer statliga pengar på de delar av forskningen som industrin hittills stått för? (Och ska man i så fall kräva något i gengäld av företagen, t ex när det gäller patent?). Eller ska man, som Nature Biotechnology föreslår, skjuta kostnaderna på framtidens skattebetalare eller läkemeddelsköpare, genom att ge företagen förlängda patenttider?

Det här är som synes inte bara en teknisk fråga. Den är laddad av värderingar. Både kring offentligt kontra privat, och kring patent och immaterialrätt. Det är helt enkelt en politisk fråga!