Kan det vara en slump att SvD har en understreckare om bildning kontra utbildning samma dag som jag råkar få näsan över en broschyr från Göteborgs universitet som presenterar deras “nya spetsutbildning i humanvetenskaper”,  kandidatprogrammet “Liberal Arts”? Ett program om vilket initiativtagarna stolt förklarar att de satt sig ner och funderat över vilken slags utbildning de själva egentligen skulle velat ha om universitetsbyråkratier inte lagt hinder i vägen. Och kommit till den revolutionerande slutsatsen: En utbildning som bygger på att man läser de viktiga filosofernas, författarnas och vetenskapsmännens egna texter, och analyserar och diskuterar dem.

Jag läser broschyren, läser om och läser om. Och vet inte om jag ska glädjas eller förfäras. För visst är det bra att vi får en sådan utbildning. Eller snarare, bra att vi kommer att ha en sådan utbildning. Men samtidigt är det så förfärligt just detta att vi måste få en sådan utbildning för att vi ska kunna ha den. Vad har gått snett i vårat samhälle, när ett så självklart upplägg kan marknadsföras som något revolutionerande nytt? Hur kommer det sig att ett program som syftar till bildning och grundläggande analysförmåga förses med epitetet “spetsutbildning”?

I understreckaren pekar historikern Johan Östling på spänningen mellan bredd och djup, och refererar en distinktion mellan “bildning” som breder ut sig och “lärdom” som borrar ner sig. Och pekar på att det svenska universitetsväsendet sedan andra världskriget utvecklats mot att premiera borrande som ska leda till nyttiga förmågor.

Som biolog är det lätt att förstå vad han menar: Både under grund- och forskarstudier grävde vi oss allt djupare ner i detaljerna i de experiment som lett fram till dagens bild av hur det levande fungerar. Ofta fokuserades på just de experiment som fick oss att förstå att dagens bild var rättare än den bild som föregick den. Gårdagens bild presenterades mest för att vi skulle förstå varför varför man gjorde just de experimenten. Men mycket sällan sattes det hela in i ett vidare filosofiskt och vetenskapshistoriskt perspektiv. Så vi fick aldrig se hur under århundradenas lopp principiellt mycket olika bilder avlöst varandra, allt eftersom nya experimentmetoder och tolkningsramar utvecklats.

Till exempel det här med att ärva förvärvade egenskaper.  Läser man bara grundböckerna från den tid jag var student får man lätt för sig att det var något Lamarck trodde på 1700-talet, men sedan kom Darwin och redde ut det hela. Slutligen spikade Mendel sista spiken i missuppfattningens kista, och molekylärbiologin bekräftade sedan slutsatserna – arvet bars i ordningsföljden av DNA-bokstäver, dessa kunde bara förändras genom slumpvisa mutationer och följaktligen kunde inte miljön ändra arvsanlagen. De som ens kunde tänka sig att miljön påverkade arvet var dumma i huvudet. Punkt slut!

Hade vi istället för att fördjupa oss i mekanistiska detaljer och experimentmetoder fått titta lite närmare på hur dessa tankar utvecklats skulle vi kanske ha intagit en något ödmjukare attityd. Och följaktligen inte framstått som lika inskränkta, när det nu idag visar sig att det vi fick lära oss i viktiga avseenden var fel. Då skulle vi för det första upptäckt att även Darwin trodde att förvärvade egenskaper kan ärvas – han skapade till och med en mekanistisk hypotes för hur det skulle kunna gå till.  För det andra skulle vi fått veta att denna övertygelse behölls av darwinister långt in på 1900-talet – det var den enda anledning man då kunde föreställa sig till att den utveckling man kunde utläsa i fossil skett gradvis, och inte i språng. (De enda rent genetiska mutationer man i början av 1900-talet kunde studera gav nämligen språngvisa förändringar av egenskaper).  Vi skulle lärt oss att utvecklingslära och genetik förenades först från och med 1920-talet, och vi skulle ha sett att de teorier som då skapades byggde på en föreställning om vad gener är och gör, som ligger mycket långt från dagens.

Om vi hade fått läsa om detta, och samtidigt sett andra exempel på hur den biologiska vetenskapens  verklighetsuppfattning växt fram, skulle vi haft en mycket hälsosammare syn på våra läroböcker. Istället för att betrakta dem som en presentation av slutliga sanningar (som förvisso var inkomplett, och kunde förväntas kompletteras) skulle vi ha kunnat betrakta dem som en stillbild från en dynamisk process, där vetenskapens bild av världen ständigt utvecklas, förskjuts och omvandlas.

Och då hade vi kanske inte blivit så överraskande när det nu visar sig att förvärvade egenskaper kan ärvas, att de ärvs, och att detta kan spela en roll för något så konkret som det ökande antalet människor som drabbas av fetma och diabetes. Inte så att den beskrivning som fanns i våra läroböcker var fel. Men den var inkomplett. (På DNA-molekylerna vet vi nämligen nu att andra kemikalier sitter fästa, att dessa avgör ifall och hur mycket en gen kan användas, och att dessa kemikalier kan både fästas och tas bort som ett resultat av förhållanden i miljön. Och att en del av mönstret av sådana kemikalier kan ärvas.) Det grundfakta vi fick lära oss var bara en del av sanningen. Den slutsats våra lärare såg till att vi drog var fel. Men vi  såg den som en sanning huggen i sten.

Utan bildning riskerar utbildning så lätt att leda till inbillning!