Årets Nobelpris i medicin gör mig glad. Inte för att jag känner de forskare som fått priset. Men för att deras upptäckter verkligen är viktiga.

Om vi börjar med första halvan av priset, som delas mellan Bruce Beutler och Jules Hoffmann: Den allra första linjen i kroppens försvar mot bakterier, virus och andra inkräktare är en grupp celler, som kollektivt kallas för fagocyter (vilket bokstavligt betyder ätarceller). De äter normalt upp och bryter ner döda celler, och annat skräp i kroppen. Men framför allt: har det kommit in bakterier och virus i kroppen lämnar de döda kroppsceller åt sidan, och koncentrerar sig på inkräktarna.

När jag läste immunologi i mitten av 1980-talet kunde ingen av mina lärare riktigt förklara hur det kom sig att dessa ätarceller kunde skilja mellan inkräktare och kroppens egna ämnen. Det är vad Beutler och Hoffmann rett ut: De upptäckte i slutet av 1990-talet att ätercellerna på sin yta har en grupp proteiner, som gemensamt kallas Toll-lika receptorer, som hjälper dem att gripa tag i många bakterier och virus.

Olika medlemmar av denna grupp proteiner kan känna igen olika ämnen, som ofta finns på bakteriers och virus yta, men sällan eller aldrig på de egna cellerna. Någon känner igen speciella kolhydrater, som bara finns på bakteriers cellväggar. Andra känner igen ämnen som ofta finns på viruspartiklars yta. Och så vidare.

När dessa ämnen möter och binder till sin Toll-lika receptor skickas olika slags signaler in i ätarcellen, bland annat sådana som säger “Ät nu upp det du möter här snabbt.”  Och andra som säger “Gör dig riktigt aggressiv, och ropa på dina kompisar så de också kommer hit och hjälper till!”

Sammantaget gör detta att ätarcellerna i första hand kastar sig över bakterier och virus som kommit in i kroppen, och bara när sådana inte finns bryr sig om annat skräp, som rester av döda kroppsceller.

Den andra halvan av priset tilldelades Ralph Steinman (som Nobelkommittén ovetandes tyvärr dog precis innan beslutet fattades) för att han hittat en grupp celler som spelar en nyckelroll när den andra försvarslinjen inkallas. Dendritiska celler, kallas de.

Ska man göra en militär liknelse är ätarcellerna som ständigt mobiliserade gränstrupper, alltid på plats, alltid redo. Men med begränsad slagstyrka.  Därför finns i kroppen ett mycket starkare försvar, som dock tar tid att mobilisera. Ett försvar som kan känna igen ett visst ställe på en viss bakterie eller virus, och angripa just där – ingen annanstans. Där cellerna som kan åstadkomma sådana specialriktade angrepp (B-celler och T-celler kallas de) bara blir fler och fler, ju längre tiden går. Och därigenom kan rikta en starkare och starkare attack mot just den infektion som dykt upp.

De dendritiska cellerna skulle kunna kallas för en specialvariant av ätarceller, som inte bara käkar upp bakterier och virus som dyker upp, utan dessutom visar upp bitar av dem för ett mycket stort antal B- och T-celler. Så att just de B- och T-celler som kan reagera mot inkräktaren kommer igång, och börjar föröka sig. Inbäddade bland ätarcellerna finns alltså de dendritiska cellerna som en slags stridsledningscentraler, som ser till att mobilisera just de stridskrafter som behövs för just den fiende som dykt upp. Ända tills slagkraften är tillräckligt stor för att man ska kunna besegra infektionen.

Detta är utomordentligt viktig grundforskning, som spelat en avgörande roll för att vi ska kunna förstå hur kroppens försvarssystem fungerar. Några direkta tillämpningar har inte just dessa upptäckter haft. Men deras indirekta praktiska betydelse enorm: Åtskilliga av de försök som nu görs för att designa nya intelligentare vacciner bygger på insikter denna forskning lagt grunden för. Liksom många av de metoder som idag testas för att ta immunförsvaret till hjälp för att bekämpa cancer.