I vetenskap och forskning finns en grundregel: Bara delad kunskap räknas. Har man upptäckt något viktigt ska det publiceras, så att andra kan kontrollera, och om det visar sig stämma, bygga vidare. Men är det en regel huggen i sten, eller en tumregel, som man ibland kan göra undantag från?
Två forskargrupper, en i USA och en i Nederländerna, har arbetat med fågelinfluensaviruset. Ni minns kanske det där viruset, som spreds mellan fåglar, ibland infekterade människor, och som dödade mer än hälften av dem som smittats. Men som lyckligtvis aldrig lärde sig spridas mellan människor.
Forskarna undrade hur sannolikt det var att viruset skulle råka mutera, så att det kunde börja sprida sig mellan människor. Så de tog arvsmassan för viruset, och började prova att förändra enstaka DNA-baser här och där, för att se om det då kunde få förmågan att sprida sig också mellan människor. Nu testade de naturligtvis inte detta direkt på människor, utan på illrar, där man vet att influensavirus ofta uppför sig ungefär som hos människor. Och se, de lyckades. Nu vet de inte bara att det räcker med att byta ut några få DNA-bokstäver för att viruset antagligen ska smitta lätt mellan människor. De vet också exakt vilka DNA-bokstäver. Och hur de ska ändras.
Så om de publicerar sina resultat skulle det i vart fall i teorin vara möjligt för dem som har ett välutrustat cell- och molekylärbiologiskt labb att tillverka det muterade virusets arvsanlag, stoppa in det i människoceller, och därmed få människoceller, som tillverkar nya fågelinfluensavirus. Som antagligen har lätt att infektera och sprida sig mellan människor. Virus som kan skördas, och kanske användas i nya biologiska vapen. Av stater, eller terrorgrupper.
Så debattens vågor har gått höga: Ska studierna publiceras? Ska hela sekvenserna publiceras? Eller ska den känsliga informationen om vilka DNA-bokstäver som behöver bytas ut hemlighållas? Min maggropsreaktion var naturligtvis: Publicera. Men allt eftersom dagarna gått har jag blivit allt mer undrande. Få är de riktigt bra regler som aldrig har några undantag.
Och som av en händelse satt jag idag och läste i Max Peutz lysande essäsamling “I wish I ´d made you angry earlier“. Där finns en essä om de forskare, som startade Manhattan-projektet, där USA vann kapplöpningen med Tyskland om att tillverka en atombomb. För att lyckas behövde man ett ämne som kunde bromsa neutroner, utan att absorbera dem. Teorin sade att två alternativ skulle kunna finnas: ren grafit eller tungt vatten. I USA fick Leo Szilard och Enrico Fermi tag på mycket ren grafit, och såg att den kunde göra jobbet:
Fermi wanted to publish their result, but Szilard restrained him, and this may have saved the world. As we now know, the Germans did the same experiment, but with impure graphite, and wrongly concluded that graphite absorbed too many neutrons to sustain a chain reaction – they therefore decided to use heavy water instead. This decision proved one of the main stumbling blocks that prevented them from ever establihing a chain reaction in their atomic piles. Had Fermi and Szilard published their results, the Germans would have realized their fatal misstake.
Så det finns nog situationer där det kan vara rätt att inte publicera! Men när jag läser vidare inser jag att lärdomen nog dessutom är att om gör man ett undantag från en regel, ska man inte sedan låta undantaget bli ny regel, utan låta det vara just ett undantag: Perutz skriver om hur man senare under projektet bestämde sig för att beordra alla amerikanska kärnforskare som arbetade med uran att sluta publicera sina resultat. Det ledde till att den ryske forskaren George Nerov, på en kort permission från sin armetjänst, upptäckte att det inte längre kom några nya sådana artiklar från USA. Därav drog han slutsatsen att amerikanarna börjat arbeta på en atombomb byggd på uran, och skrev ett brev till kamrat Stalin om detta. Vilket fick Stalin att omvärdera den misstro med vilken han dittills bemött sin underrättelsetjänsts rapporter om amerikanskt arbete med en sådan bomb, och gav order om en stor egen satsning för att komma ikapp. Vilket innebar startskottet för den nukleära kapprustningen mellan öst och väst.
