Rapporter kommer om att de två ebolasjuka amerikaner, som flygs hem till USA, före hemresan behandlats med ett nytt, oprövat läkemedel mot viruset. Närmare bestämt är det en modern, genteknisk version av sådana antisera, som man i över ett århundrade använt för att rädda människor som drabbats av infektioner eller ormbett.
I sin klassiska form gjorde man sådana genom att ta den mikrob eller det ormgift man ville ge skydd mot, och spruta in upprepade gånger i till exempel en häst eller get. Djurets immunförsvar uppfattade då ämnet som främmande, och började göra en massa antikroppar mot det. Dvs, proteiner, som kan känna igen och binda ämnet, och därmed blockera det, så det inte kan ställa till med skada. Antikropparna kastas ut i djurens blod, varifrån man renade fram dem.
Men att ha en kontinuerlig produktion av serum mot ebolaviruset gående med en sådan metod skulle vara ganska riskfyllt. Och dessutom är det – om man behöver upprepade doser – ganska farligt att få häst- eller getantikroppar isprutade i sig. Vårt immunförsvar uppfattar dem nämligen som främmande, och börjar reagera mot dem.
Därför har forskare vid några biotekniska företag med stöd av USAs och Kanadas regeringar använt en modern, genteknisk metod att göra antikroppar, som människokroppen inte uppfattar som främmande.
Hur läkemedlet togs fram
De började med att spruta in viruset i möss. När mössens immunförsvar kommit igång att reagera mot viruset dödade de mössen, och tog ut de vita blodkroppar (av ett slag som kallas B-celler) som kan tillverka antikroppar. Dessa slogs ihop med cancerceller (som ju har evigt liv och delar sig gång på gång), så att man fick celler som både bildade antikroppar, och kunde växa och dela sig obehindrat. De lät sedan varsin sådan hopslagen cell bilda en liten koloni i botten på en liten brunn med cellnäringsämnen, och letade sedan efter brunnar där det bildades antikroppar som var riktigt duktiga på att binda viruset.
Från cellerna i sådana brunnar skar man sedan ut den gen som beskrev den antikropp cellen bildade. (Dessa gener är inte desamma hos alla de vita blodkroppar som bildar antikroppar. När de cellerna bildas bygger de nämligen närmast slumpmässigt sin alldeles egen antikroppsgen med hjälp av en byggsats av fragment av sådana gener.)
Från denna gen för ebolaviruset skar man sedan ut just de delar av genen som binder till viruset, och klistrade in dem i en mänsklig antikroppsgen. Därmed fick man en gen för en antikropp mot ebolaviruset, som såg ut precis som en mänsklig antikropp mot viruset skulle se ut.
Denna gen stoppades sedan in i en tobaksplanta, så att man med tiden ska kunna odla detta läkemedel på sådana fält i amerikanska södern, som idag används för att odla råvaror till cigaretter. Men eftersom denna forskning befinner sig på ett tidigt stadium finns inget tillstånd att odla sådana tobaksplantor i fält. De tre doser som kunde skickas till de ebolasjuka amerikanerna var därför sådana som kunnat utvinnas från ett fåtal genmodifierade tobaksplantor odlade inneslutna i välbevakade växthus.
Läkemedlet består av en blandning av tre sådana så kallade humaniserade monoklonala antikroppar.
Testat på några apor och nu två människor
Läkemedlet hade redan tidigare testats på ett par apor, men var inte godkänt för att vare sig användas eller testas på människor. Reglerna i USA tillåter dock att man i livshotande nödfall kan få prova att använda icke godkända läkemedel på människor.
I detta fall behandlades alltså två amerikanska medborgare som smittats av ebola under epidemien i Västafrika, och blivit så sjuka, att de inte skulle klara den flygtransport hem som planerades för dem. De gavs därför på försök läkemedlet.
- En av dem, en manlig läkare som behandlat många ebolapatienter, och var så dålig att han själv ansåg allt hopp vara ute, blev på tjugofyra timmar så mycket bättre efter en dos av antikropparna, att han kunde duscha för egen maskin, och sedan flyga tillbaka till USA i ett specialinrett ambulansplan.
- Den andra patienten, en kvinnlig missionär som också hade vårdat ebolasjuka, svarade svagare, men fick en viss återhämtning efter två doser.
Använda eller inte använda redan nu?
Eftersom bortåt 40% av dem som insjuknar i ebola tillfrisknar av sig själva kan man inte från detta dra slutsatsen att läkemedlet fungerar. Det är i bästa fall en uppmuntrande fingervisning om att läkemedlet kan vara effektivt. För att avgöra frågan behövs ordentliga kliniska tester, där man jämför en större grupp som får läkemedlet med en som inte får det. Sådana tester brukar föregås av tester på mindre grupper, dels för att undersöka om läkemedlet kan vara farligt i sig, dels för att förstå vilken dos som kan vara lämplig.
Vidare har man som antytts knappast möjlighet att omedelbart börja odla de genmodifierade plantorna för att tillverka läkemedlet i stor skala.
Därför är det knappast troligt att man kommer att vare sig vilja eller kunna börja använda detta läkemedel i stor skala för att bekämpa den pågående epidemien. Det kommer dock i så fall att resa besvärande frågor om varför man använde detta nya läkemedel till att rädda två amerikanske medborgares liv, men sedan inte använder det för att rädda afrikanska liv. Det har hänt tidigare, bland annat när nya läkemedel kom mot bröstcancer, att man ruckat på principen att ett läkemedel ska vara ordentligt testat innan man börjar använda det i stor skala, och låtit tester pågå parallellt med att de som önskat fått läkemedlet.
Den frågan kompliceras dock av att förtroendet för myndigheter, sjukvård och västerlandet är mycket lågt i delar av de drabbade områdena. Sjukvården möter redan idag människor som gömmer sina eboladöda anförvanters lik och vägrar låta dem begravas på ett säkert sätt, och som tror att det är sjukvårdspersonalen som medvetet smittar dem med sjukdomen. Det finns därför en oro att ifall man börjar försöka använda läkemedlet, många människor kommer att frukta att injektionerna är ett försök att förgifta eller smitta. Skulle det i ett sådant läge visa sig att läkemedlet har otrevliga biverkningar, skulle det förtroende som ändå finns för sjukvården på en del håll riskera att raseras. Därför är tveksamheten stor att börja använda ett läkemedel på bred front innan det är ordentligt utprovat. Fastän dödligheten i sjukdomen är mycket hög.
Tillägg 6 aug: Att argumentera på det sättet är å andra sidan snudd på att säga att eftersom de svarta infödingarna är så outvecklade och fördomsfulla är det bäst att nöja sig med att använda det nya läkemedlet bara på oss vita. Det är knappast etiskt hållbart.
Man har helt enkelt med de bästa av avsikter satt sig i en osannolikt trasslig postkolonial etisk soppa.
Tillägg 9 aug: Innan denna händelse inträffade presenterades det bakomliggande problemet i en översikt i Science: http://www.sciencemag.org/content/345/6195/364.full.
