De flesta kan nog påminna sig tillfällen då musik, bildkonst eller poesi framkallat starka känslor. En omdiskuterad fråga är om det bara beror på inlärda associationer mellan specifika konstnärliga upplevelser och känsloladdade minnen. Som när melodin som spelades när jag första gången dansade med min första besvarade kärlek väcker känslor som påminner om förälskelsens rus. Eller om det dessutom finns något inneboende i olika konstformer som i sig självt åstadkommer känslor.

Som många andra frågor kring kulturens neurobiologi är den frågan mest studerad kring musik. Där har flera forskargrupper konstaterat att olika typer av musik kan förmedla skilda känslor. En rad undersökningar av människor som inte fått musikträning visar att både vuxna och barn (i några undersökningar så unga som fem år) kan avgöra vilket av fyra känslolägen (glädje, sorg, rädsla eller ilska) som olika musikstycken gestaltar.

Denna musikens förmåga att väcka bestämda känslor tycks inte vara kulturspecifik, utan universell. När människor som aldrig mött västerländsk musik tidigare (i en isolerad afrikansk befolkningsgrupp som kallas mafa) fick höra olika stycken av västerländsk musik klarade de av att para ihop olika stycken med ansikten som uttryckte glädje, sorg och rädsla på ett sätt som motsvarade västerlänningars uppfattning om musiken. Omvänt klarade 30 västerländska lyssnare av att identifiera glädje, sorg och vrede (men inte lugn) ur indisk ragamusik.

Vi tycks alltså inte bara ha en medfödd förmåga att ta till oss musik, utan också att reagera på den känslomässigt på speciella sätt. Forskare har också sett att musiken inte bara får försökspersoner att säga att den väcker vissa känslor, utan att musiken lockar fram själva de kroppsliga reaktioner som är förknippade med känslan. Sorgsen musik får oss att rynka pannan. Glad musik får oss att le och andas snabbare, och aktiverar de system i kroppen som skapar ivrig förväntan, vilket får oss på humör att äta, dricka och föröka oss.

Ibland kan både musik, poesi, bra berättelser och bildkonst ge pirrande känslor med rysningar och gåshud, som ofta följs av en känsla av avslappnat behag. Man säger ofta att musikstycket eller berättelsen där och då har en ”klimax”. Den amerikanske psykologen David Huron har föreslagit en förklaring till detta som har uppenbara beröringspunkter med Aristoteles och andras beskrivningar av klassisk dramaturgi.

Grunden menar Huron är att evolutionen gett människan system att vara alert på faror. Om vi hör ett prassel bakom buskarna har det varit bättre att slå på stressresponsen några gånger för ofta än en gång för sällan. Det aktiverar system som gör oss spända – antingen rädda eller nyfikna, och dessutom fokuserade och beredda att fly eller ta upp kampen. Om det sedan visar sig att det inte är någon fara släpper spänningen, och nervceller släpper ut opioider (endorfiner) i hjärnan och vi känner oss avslappnade och väl till mods. ”Å så skönt, det var ingen fara!” eller ”Vi klarade oss den här gången också!”

Skickliga musikskapare spelar enligt Huron på dessa system genom att börja ett stycke mjukt och behagligt, men sedan låta oväntade saker hända. Kanske dissonanser dyker upp, och vi blir oroliga: Vad står på? Vad skall hända? Kroppens stressrespons slås på, och ju fler små störningar och dissonanser som kommer, desto starkare blir stressresponsen, och när den blivit tillräckligt stark reser sig håren på kroppen. Det skapar gåshud, och kittlingar i huden som vi uppfattar som rysningar. Vi är på helspänn – vad skall nu komma?

Så på toppen av spänningen kommer en upplösning, klimax, där det antingen visar sig att det behagliga och mjuka återkommer (motsvarigheten till happy end i filmer) eller att allt slutar i ännu mer dissonans (upplösningen av en grekisk tragedi). I bägge fallen släpper spänningen, opioidsystemet (endorfiner) slås på och en behaglig avspänning infinner sig.

En sådan modell stöds i alla fall delvis av en serie experiment som utförts av bland andra Robert Zatorre i Montreal, nestor inom forskningen om musikens neurobiologi. I en av hans studier spelades en melodi upp för försökspersoner på sex olika sätt med tilltagande grad av dissonans. Det aktiverade flera områden i hjärnan utanför hörselcentrum, däribland ett som också aktiveras när man får se obehagliga bilder. Forskare runt Stefan Koelsch i Tyskland bekräftade senare observationen, och visade att även områden som är inblandade i rädsla aktiverades. Det vill säga, när det blir allt fler störningar och dissonanser i musiken, slås delar av stressresponsen på.

I en uppmärksammad studie visade sedan Zatorres grupp att rysningarna som kommer när man närmar sig klimax har att göra med att områden i hjärnan som är inblandade i ivrig förväntan blir aktiva. Samma områden aktiveras som i andra lägen skapar en lätt orolig men förväntansfull spänning när vi ger oss ut och letar mat, vatten eller en partner. En annan undersökning bekräftade att under de skeden av musiken där spänningen byggs upp släpptes mycket dopamin ut i dessa delar av hjärnan, vilket skapade spänning och ivrig förväntan. Musikens känslomässiga klimax ledde sedan till att dopamin istället släpptes ut i och aktiverade de ”hot spots” för njutning som vi diskuterade i kapitel 8 och som vi vet också aktiveras när vi äter riktigt god mat eller når en sexuell orgasm.

Så även om det skiljer sig i detaljer och helheten uppenbarligen är mer komplicerad än den bild Huron skissar, tycks huvuddragen i hans bild vara riktig. Möjligen närmar vi oss därmed en förståelse inte bara för hur musiklyssnande fungerar, utan generellt för hur och varför vi reagerar som vi gör på dramaturgisk struktur i olika konstformer.

———————

Texten ovan är en del av kapitel 10 i min nya bok Själens biologi och vår fria vilja, som kommer ut 22 april, och redan nu kan förbeställas från Celanders förlag.