… Låt oss fortsätta liknelsen av medvetandet som en film som spelas upp. Filmen förefaller mig handla om mig själv och min relation till omvärlden, så uppenbarligen är jag huvudpersonen. Samtidigt är det för mig filmen förefaller spelas upp, så jag är den enda åskådaren. (Du upplever dig se en helt annan film, även om vi sitter bredvid varandra och håller varandras händer.) Slutligen är jag i liknelsen dessutom ”biosalong” – filmen om mig spelas upp för mig inne i mig. Trots detta har jag – liksom de flesta av oss – en mycket tydlig känsla av att det finns ett klart definierat ”jag”, som inte besväras av de olika roller detta jag har när sinnesintryck, tankar, minnen och infall tycks spelas upp inne i mitt huvud. En av få forskare som vågat presentera en sammanhängande biologisk teori om hur människor kan ha en så tydlig upplevelse av ett ”jag” är Antonio Damasio, som specialiserat sig på känslornas neurobiologi.

För att kunna ha en jag-upplevelse argumenterar han, behöver vi en referenspunkt, och den referenspunkten behöver vara så fast som möjligt. Den kan därför inte komma från sinnesintryck utifrån – omvärlden är ju ständigt föränderlig. Den måste komma från den egna kroppen. Och, resonerar Damasio, det som är mest stabilt och oföränderligt i den egna kroppen, det är våra inre system. Så den bästa referenspunkten för ett ”jag” måste vara den del av hjärnan som håller reda på situationen för kroppens inre organ. Sådana funktioner finns i hjärnstammen hos alla ryggradsdjur (och i en motsvarande del av nervsystemet hos åtskilliga ryggradslösa). Damasio talar om dem som en inre karta över kroppen. En sådan referenspunkt åstadkommer enligt Damasio i sig själv inte någon medveten jag-uppfattning, men är en förutsättning för en sådan.

En jag-upplevelse kräver enligt Damasio också det slags stereotypa ”paket” av nervsignaler och hormoner, som likt stressresponsen åstadkommer olika förändringar runt om i kroppen. Om en människa möter en björn i skogen börjar hjärtat slå snabbare, andningen blir häftigare och håren reser sig på kroppen. När människor blir sexuellt upphetsade styvnar mannens lem och kvinnans klitoris sväller. Efter en liten stund kommer information om de förändringarna fram till hjärnstammen, och mönstret av förändringar tolkas som en känsla av att man blivit rädd respektive upphetsad. Insikten om sådana känslor kopplas ihop med nervbanan i talamus som vi nyss diskuterade, och man blir medveten om känslan.

Till skillnad från de flesta sinnesintryck som kommer utifrån, påpekar Damasio, är denna insikt om det egna känsloläget något som kommer inifrån en själv, från den egna kroppen. Något som är ens eget. Något som är ett jag. Därför spelar, hävdar han, våra känslor en nyckelroll för att vi skall ha en medveten jaguppfattning. Han menar vidare (men om den saken finns det olika uppfattningar) att man behöver en hjärnbark för att kunna tolka signalerna från kroppen till olika känslor och bli medveten om dem. Därför menar han att de flesta däggdjur, men knappast kräldjuren, kan ha en medveten jaguppfattning.

Enligt Damasio är alltså förutsättningen för att ha ett medvetande med en jaguppfattning att man också har en kropp, som olika emotionella reaktioner kan spelas ut i, för att sedan reflekteras tillbaka till hjärnan. Nervsystemet behöver alltså vara inbäddat i en kropp för att kunna ha en jaguppfattning. Om teorin stämmer har det betydande konsekvenser för frågan om och hur man kan skapa artificiellt medvetande.

– – – – – – – – – –

Ur min nya bok Själens biologi och vår fria vilja, som kommer ut 22 april, och redan nu kan förbeställas från Celanders förlag.