Jag har suttit i samma kommitté som Sofia Lilly Jönsson, och har stor respekt för hennes skarpsynthet, oräddhet och vassa penna.
Till det yttre skiljer sig mycket mellan oss: Hon skriver om svenska kyrkan, musik och den kyrkomusik som finns däremellan. Jag om biovetenskaper. Hon kallar sig kritiker och kulturjournalist och sätter en ära i att stå oberoende, utanför de kretsar hon skriver om. Jag känner en så påtaglig identifikation med det vetenskapssamhälle jag närmast fötts in i, att jag skyr etiketten “journalist” eftersom jag inte tror mig om den distans som titeln lovar.
Samtidigt finns betydande likheter, som skapar liknande dilemman för oss. Vi sätter bägge en ära i att både kunna skriva och förklara, och att kunna våra ämnen tillräckligt väl för att det vi skriver i huvudsak ska vara både rätt och relevant. Det sätter dock oss bägge i en yrkesmässig knipa.
Min beskrivning av den knipan är att Sverige är ett litet språkområde, varför efterfrågan på texter i varje område är så liten, att den inte kan föda ett par konkurrerande expertskribenter i varje område. Så vi tvingas sträcka oss orimligt långt från det vi egentligen kan. Samtidigt som många av de texter vi skulle kunna skriva skrivs av “generalister”, som inget kan specifikt om området ifråga, utan ena dagen skriver ett pressmeddelande eller en artikel om musikvetenskap, och nästa dag om immunologi.
Som jag uppfattar vad Sofia säger handlar hennes berättelse om de allt svårare villkoren för kritik och granskande kulturjournalistik, där de fast anställda kulturjournalisterna och redaktörerna måste greppa över allt större områden, och därmed får allt ytligare kunskaper om allt mer av det de måste greppa över, samtidigt som budgetarna för att köpa in frilanstexter krymper, antalet verk eller konserter som recenseras ständigt minskar, arvoden inte räknas upp med inflationen, och man inte längre har redaktörer för det egna konstslaget att bolla med och få beställningar från, utan man måste sälja in sina texter till redaktörer som inte nödvändigtvis så mycket kan om det område man själv försöker bevaka.
Men i själva verket är det i grunden samma sak vi möter. En offentlighet där media-aktörerna blir allt fler, allt mindre, och allt mer slimmade, med allt mindre möjlighet att sätta av de resurser som behövs, för att någon som både kan skriva och förklara ska kunna bevaka ett begränsat område och tillräckligt regelbundet skriva om det för att kunna försörja sig på det. Med resultatet: en utarmad kvalitet i det offentliga samtalet om viktiga ting.
Sofia är modig. Hon vågar använda sig själv som exempel, inte bara som jag sådär i allmänhet, utan i konkreta situationer, där hon riskerar göra sig till ovän med konkreta människor. Och så att hon utsätter sig för risken, att folk tycker att hon talar i egen sak och är avundsjuk.
Nu senast skrev hon en artikel i Göteborgsposten om ett projekt, där en stor grupp forskare i musikvetenskap fått pengar till en seminarieserie, som ska utmynna i en stor antologi om kyrkomusik. Budget för hela projektet 2,5 miljoner kronor. När det sedan är avslutat och boken utgiven, gissar Sofia, kommer hon att få uppdrag någonstans ifrån att skriva en recension på 4000 tecken. (Med en handfull tusenlappar som honorar. Mitt påpekande.)
Finns ingenstans möjligheten, frågar hon, att föra in dem som har professionell förmåga att både förstå materian, diskutera den och kommunicera den, någonstans i projektet? Är de som kan skriva för allmänheten bara välkomna när allt är färdigt, för att sedan söka livnära sig på en marknad, där nästan inga pengar längre finns? Är över huvud taget själva de intellektuella och akademiska verksamheterna intresserade av att det ska finnas en kunnig, livaktig samhällelig diskussion om deras verksamhet, och i så fall beredda att offra några skärvar av sina egna resurser för detta?
Själv går jag i likartade tankar när jag nu i över tre månaders tid använt någon eller några timmar om dagen till att för allt fler “vänner” på Facebook förklara en massa saker kring coronaviruset och vårt immunförsvar mot det, som varken tidningsredaktioner eller myndigheternas representanter och informationsavdelningar lyckas förmedla. Under tiden har Folkhälsomyndigheten anställt nya kommunikatörer speciellt för coronakrisen. Men efterfrågades kunskap i biomedicin och om virus hos dessa? Nix. det var kriskommunikation man skulle vara expert på, för att söka de jobben. Har någon tidning eller myndighet vänt sig till mig, och erbjudit mig ens en krona för att skriva en enda text för att hjälpa till att förklara coronavirus och immunförsvar? Nix. Det närmaste jag kommit är en slant för en kort krönika i Dagens Samhälle. Men det var en kommenterande text, inte en förklarande.
Ja, ni hör ju hur illa det låter. Gnäll i egen sak, så fort man tar sig själv som exempel.
Ändå är just de exemplen relevanta, inte som ett krav på att just Sofia ska få en skärv av pengarna från just det där kyrkomusikprojektet, eller att jag ska få ett välbetalt jobb som coronainformatör på en myndighet. Utan som ett tecken på ett systemfel, som om det inte åtgärdas kommer att leda till att vi snart inte har några människor i landet som kombinerar djupa kunskaper i ett område med förmåga att förklara, diskutera och föra ut.
Det håller redan på att leda till ett mycket ytligt och fördummat offentligt samtal.
Det hade onekligen varit fantastiskt om du hade stått för kommunikationen från myndigheterna. Läser din bok med stor behållning och reflekterar över just din utmärkta förmåga att förklara på ett sätt som är både pedagogiskt och kunnigt. Jag är mycket tacksam även för dina Facebook-inlägg.
Som den nyfikna generalist jag är så vill jag dock protestera lite mot beskrivningen av oss som faktiskt lagt ner en hel del tid på att fördjupa vår allmänbildning genom studier inom flera olika ämnen. Ibland kan förståelse inom ett ämne ge nya infallsvinklar för ett helt annat. Det innebär inte att generalister kan ersätta specialister och i vissa sammanhang behöver den som ska kommunicera något själv vara relativt djupt insatt.
Vänliga hälsningar
Hej Henrik!
Jag håller helt och hållet med dig.
Som jag ser det kan det finnas en möjlighet att gå till grunden av de mekanismer och fenomen vi har i samhället genom att bryta ner det i matematiska funktioner eller liknelser, att se t ex att vi har sadelpunkter, lösningar på diffekvationer som är antingen dämpade eller väldigt oscillerande och kanske aldrig dämpar sig ner till stabila tillstånd – ja, kanske är det så vårt samhälle utrycker sig i de ständiga förändringar som sker. Jag har dock inget fog för att det skulle vara lätt eller ens möjligt att ta ner saker till dess matematiska verkliga funktioner men kanske kan liknelsen i sig vara god nog att se saker som fenomen vilka kan brytas isär och ses på för sig för att sedan ändras på för att se om det ger de effekter som man kan anta.
Ta här det du pratar om. En aspekt eller funktion kan vara det sätt folk anställs på premisser vilket tyvärr i vårt samhälle inte premierar att utbyte av information och tjänster sker med andra på det sätt som du säger. Då kan man möjligen fråga sig om det har med en sån enkel sak som skattekilen att göra eller något annat. Är en del av lösningen att vi får ett samhälle med medborgarlön för att det ska släppas löst och göra mindre utbyten möjliga? Det kommer upp många frågor och man har säkerligen inte mandat att ta i många men kanske finns det några saker där man kan hitta en egen roll i att förändra eller bara spela det spel som vårt samhälle är. Går det att hitta gömda funktioner? 🙂
Tack för ditt reflekterande Henrik. Jag har tyckt att din information om immunitet vad gäller antikroppar och t-mördarceller vart informativt, intressant och givande. Däremot har jag just efter detta tyckt att den senaste intervjun med Annika Linde, Torbjörn Nilsson och Tove Fall vara fattigt eftersom de just inte säger någonting om vad testning idag kan mäta och inte kan mäta. Eftersom de bagatelliserar denna grundläggande fakta ser jag dem bara prata ur egenintresse och jäv. Grunderna är alltid viktiga och om man inte har tillräckligt med förmåga att prata sig förstådd från a till dit man vill så tycker jag åtminstone man bör träna på det tills man kan göra det – inte genom att utesluta de grunder man står på för att göra det ”kortfattat”.
Tack!
Vänlig hälsning,
Niklas Du Rietz