Facktermer

Ett utdrag från min nya bok “Populärvetenskapens poetik och retorik”, som utkommer den 15 november:

“Frågan om facktermer lämnar oss som skriver om vetenskap ingen ro, och om dem finns det nästan lika många åsikter som skribenter.

Vanligen sägs att facktermerna underlättar kommunikationen mellan dem som verkar inom ett område, och gör att de kan använda tydliga precisa ord istället för långa ungefärliga beskrivningar. Ifall det stämmer handlar frågan om facktermer om ett val mellan att vara precis och att vara lättbegriplig. Jag är emellertid långt ifrån säker på att det alltid finns en sådan motsättning.

Man förlorar till exempel inte mycket precision om man talar om bakterier som ”avlånga” och ”håriga” istället för ”stavformade” och ”fimbriebeklädda”. I alla fall inte så länge man lägger till att hårens uppgift är att gripa tag i en slemhinna så att bakterien kan hålla sig fast där. De som vet vad en fimbrie är kommer då att förstå att det är sådana jag tänker på, och de som inte vet får en klar visuell bild, istället för ett nytt konstigt ord. Jag tillbringade min doktorandtid i korridoren bredvid en forskargrupp som var världsledande i studierna av dessa fimbrier. De talade hela tiden sinsemellan om sina bakterier som ”håriga” respektive ”nakna”.

På liknande sätt betyder ”membranbubbla” precis samma sak som ”membranvesikel”. ”Jättestora molekyler” är inte ett dugg trubbigare än ”makromolekyler”. Varje medicinare förstår att ”förträngningar i blodådrorna” betyder ateroskleros.

Tittar man närmare på saken märker man tvärtom att de fina facktermerna inte sällan är besynnerligt vaga och informationsglesa. ”Djurförsök på gnagare visade att ämnet var kraftigt toxiskt”, stod det på engelska i sammanfattningen till en vetenskaplig artikel jag läste. Vilka gnagare? Vadå ”kraftigt toxiskt”? Efter en timmes lusläsning av artikeln och några av dess referenser kunde jag skriva: ”Forskarna gav ämnet i maten åt tjugo möss; alla blev sjuka och åtta dog.” Bara en handfull bokstäver längre, mycket konkretare och betydligt exaktare!

Till och med ett ord som är så centralt i mina ämnen som ”gen” är synnerligen oskarpt. Strängt taget finns inte någon människa som entydigt kan säga vad ordet ”gen” betyder och vi biologer använder det på radikalt olika sätt i olika sammanhang på samma gång: För evolutionsbiologer och klassiska genetiker är en gen en abstrakt ”determinant för en egenskap”. För tidiga molekylärbiologer förstods det som en ”beskrivning av ett protein”, vilket i början av 1950-talet preciserades till ”en bit av en DNA-molekyl, som beskriver ett protein”. Inom ett par årtionden hade man dock upptäckt att generna hos somliga virus istället var gjorda av det närbesläktade ämnet RNA, och att en del av generna inte beskrev proteiner utan samma slags RNA-molekyler.

Vi molekylärbiologer svajar dessutom kring ifall begreppet ”gen” bara omfattar själva beskrivningen av proteinet, eller om det även innefattar de reglerande områden som finns runt omkring själva beskrivningen, och bland annat avgör hur mycket protein som ska bildas, och när det ska ske. För en evolutionsbiolog är ofta dessa reglerande områden det intressanta hos generna, eftersom skillnaden mellan olika individer ofta ligger i hur mycket man gör av något. Men för en klassisk genetiker är en del av dessa styrregioner snarare självständiga gener, i de fall de ligger så långt från den ”gen” de reglerar, att de kan ärvas självständigt från den.

Ändå använder vi biologer av olika sorter glatt ordet ”gen” i alla dessa olika betydelser huller om buller när vi pratar, utan att missförstå varandra. Just därför att vi alla är medvetna om hur löst i kanten begreppet är. Motsvarande – om än kanske inte lika extremt – gäller för många andra centrala begrepp i naturvetenskapen. Ekologisk nisch. Population. Immunförsvar. Art. Organisk kemisk förening. Kraft.

Forskare har inga större problem med att sinsemellan hantera att deras begrepp är diffusa. Tyvärr följer inte den förståelsen med från universitet till skola, som ägnar orimligt stor uppmärksamhet
åt att lära elever exakta definitioner, vilka ofta var föråldrade redan när de formulerades i läroböckerna några årtionden innan eleverna sattes att traggla dem.

#   #   #

Om nu facktermerna inte alls är så precisa och tydliga som det sägs kan man naturligtvis fråga sig varför de över huvud taget finns. Thomas Kuhn ger ett tänkvärt perspektiv i sin lilla bok Vetenskapliga
revolutioners struktur, där han presenterar sina tankar om vetenskapliga paradigm.

I alla vetenskaper, menar han, skrev forskarna till en början på helt vanlig prosa. I många (men inte alla) fält har det sedan skett en eller flera vetenskapliga revolutioner, där en relativt enhetlig teoribyggnad uppkommit, och med den en gemensam uppfattning om vilka frågor som är meningsfulla att ställa och vilka metoder som kan användas för att besvara dem. Med ett sådant paradigm kommer enligt Kuhn en begreppsapparat att växa fram, med speciella ord för olika element i de nya teorierna och metoderna. Vilka är klara och tydliga för dem som omfattar paradigmet, men svårförståeliga för dem utanför.

Vanligen sägs som sagt att denna begreppsapparat underlättar kommunikationen mellan forskare som omfattar paradigmet. Och att den fördelen överväger nackdelarna med att det blir svårtillgängligt för omvärlden. Men en del vetenskapssociologer undrar om inte begreppsapparatens roll också är att signalera grupptillhörighet, och avgränsa gruppen från omvärlden. Åtskilliga gånger har jag sett hur oförmögna många yngre forskare i början av karriären är på att förklara ens de enklaste saker de vant sig vid att kommunicera med facktermer för dem som inte kan dessa. Och under åtskilliga intervjuer har jag sett forskare slappna av i hela kroppen och sluta låta nedlåtande när de upptäckt att jag behärskar molekylärbiologisk jargong. Samtidigt ser jag hur många av de mer uppburna forskarna (som redan har sin status på det torra) närmast motståndslöst hoppar mellan fackspråk, normalprosa och slang, både med mig och sinsemellan med varandra. Jag kan därför inte befria mig från misstanken att facktermerna för många forskare spelar en betydande roll för trygghet, identitet och självförtroende.

#   #   #

Hur gör då jag med facktermerna när jag skriver? Jo, i den löpande texten använder jag mycket få facktermer. Skriver jag om nervsystemet klarar jag mig inte utan ”nervcell” och ”signalämne”, och handlar det om genteknik eller molekylärbiologi behövs ”protein”, ”gen” och ”DNA”. Så en handfull facktermer försöker jag vänja läsaren vid, och ser till att förklara ordentligt första gången de dyker upp. I övrigt undviker jag dem i den löpande texten, och berättar istället med enkla ord och liknelser
hur saker hänger ihop.

Sedan kan jag i en del fall (beroende på målgrupp och syfte med texten) stoppa in några av de viktigaste övriga facktermerna, antingen i parenteser eller i inskjutna bisatser, försedda med tillägg som signalerar att det här behöver läsarna inte minnas. Till exempel: ”så kallad hybridisering” eller ”något forskarna kallar transkription”. Därigenom vet den vanliga läsaren att hon inte behöver bry sig om termen, och slipper bli stressad och förvirrad. Råkar läsaren känna till termen sedan tidigare får hon klart för sig hur den förhåller sig till det jag skriver. Och om läsaren är mycket kunnig så kan den instoppade termen ibland hjälpa henne att förstå mer exakt vad jag menar.

Det sista är en viktig och ofta försummad aspekt av populärvetenskapligt skrivande – att också den forskare som verkligen kan mitt ämne ska förstå vilken forskning det är jag beskriver. Det är viktigt av två mycket olika anledningar. För det första därför att de då kan säga till om jag missuppfattat något, och därmed hjälpa mig att utveckla mina kunskaper och göra mitt nästa försökatt skriva om saken bättre. För det andra därför att forskare själva är stora och entusiastiska läsare av populärvetenskap, både i sina egna och angränsande områden.”