Utdrag ur min bok “Populärvetenskapens poetik och retorik”, som utkommer 15 november 2021.
“Tanken att man skall skriva så kallade “narrativa” berättelser kretsande runt en person är i skrivande stund mycket inflytelserik, inte bara i kulturlivet och allmänjournalistik, utan också bland dem som skriver populärvetenskap. Det är i mina ögon inte helt lyckat.
Självfallet är det möjligt att skriva bra populärvetenskap genom att följa en forskares eller forskargrupps väg mot ett stort genombrott. Det är lätt att bygga en dramaturgisk båge, och låta läsaren följer en forskarhjälte genom utmaningar, hinder och möten med fiender. Många lysande populärvetenskapliga skildringar är byggda på det sättet, och många av de bästa böcker där vetenskapsmän skriver självbiografiskt om sin egen gärning följer i alla fall delvis mönstret. Till exempel då François Jacob i The Statue Within väver samman sina minnen från de fria franska truppernas fälttåg genom Afrika med sina avgörande insatser i grundläggande molekylärbiologi. Och då Eric Kandler i In Search of Memory ramar in sina upptäckter om minnets biologi med
en vandring tillbaka till barndomens judeförföljelser i Wien.
Men det finns problem med ansatsen. Genom att göra en person till hjälte och sätta henne i fokus åstadkommer man ofta en falsk bild av vetenskapens grundläggande natur. Vetenskapens framåtskridande sker inte genom några få banbrytande geniala insatser, utan genom tusentals små steg, som vart och ett flyttar vår kunskap och förståelse en liten bit framåt. Varje framstående forskare står på tusentals föregångares axlar, och varje nobelprisbelönad upptäckt bygger på en myriad av tidigare fynd.
Alla som befunnit sig i eller nära forskningsmiljöer vet också att där inte bara finns förtroendefulla och kreativa samarbeten utan också skarpa konflikter och djupa antipatier. Det skall naturligtvis vi som skriver om vetenskap inte sopa under mattan. Men det som ytterst driver vetenskapen framåt är inte konkurrens, fiendskap och hat, utan nyfikenhet och vilja att veta och förstå. Vetenskapen lämpar sig därför sällan för konfliktfokuserade hjälteepos, där vi väljer ut hjältar och skurkar ur vetenskapshistorien och pressar på dem ett klassiskt berättarmönster med protagonist och antagonist.
Låt oss för att se hur illa det då kan gå titta på James Watsons stilistiskt och dramaturgiskt lysande skildring av vägen till upptäckten av DNAs struktur, “The double helix”. Där görs naturligtvis James och hans vän Francis Crick till hjältar, och en bit in kommer ett dunkelt, avlägset hot: världens främste kemist, Linus Pauling har intresserat sig för frågan. Men lyckligtvis för den äregirige Watson har Pauling slagit in på ett villospår, så det hotet försvinner. Värre är kompisen Maurice Wilkins medarbetare Rosalind Franklin. Hon sitter på de experimentdata som är nyckeln till att avslöja DNA-molekylens struktur, men hon vägrar att samarbeta med James och Francis. Hon vill lösa problemet
själv, på sitt sätt! Nu blir det konflikt. Spänning!
Men Watsons skildring av Rosalind Franklin hör till de nedrigaste och orättvisaste karaktärsmord som begåtts i genren. Detta har sedan triggat en rad skribenter att ärerädda Franklin med berättelser som i sin tur på ett orimligt sätt bortser från Watsons och Cricks kreativa intellektuella insats för tolkningen av Franklins vackra data. (Nämligen insikten om principen för basparning.) Så istället för en vacker berättelse om hur teoretisk spekulation och experimentdata korsbefruktar varandra och hur vetenskapen kan gå framåt trots djupa konflikter mellan de inblandade, har vi idag två konkurrerande, sakligt orättvisa och hårdvinklade narrativ med Watson och Crick som endera geniala hjältar eller ohederliga skurkar.
Man kan naturligtvis navigera förbi dessa problem när man skriver personcentrerat, men mycket av den bästa populärvetenskapen har skrivits på andra sätt. Berättelsen om en människa som mödosamt övervinner hinder för att uppnå ett mål är bara en av många olika slags berättelser som intresserar och engagerar människor. De flesta av oss tycker också att det är spännande att få veta hur bakterier gör oss magsjuka, hur virus gör oss förkylda och hur vita blodkroppar försvarar oss mot dessa. Vi vill få reda på vad som sker i huvudet när vi blir förälskade, om vi har en fri vilja och varför ålarna simmar till Sargassohavet. Människan är nämligen inte bara empatisk, utan också nyfiken. Det vet alla som vistats mer än några minuter i närheten av en femåring.”
