Under de senaste åren har epidemin av fetma och typ 2-diabetes diskuterats mycket. Många tänkbara förklaringar flyger i luften. Och för några veckor sedan kom en rapport, som stärker oddsen för en av de till synes mer långsökta förklaringarna: Att våra förfäders kost skulle vara medansvarig!

Annars handlar ju förklaringarna ofta om vår egen livsstil: Man säger att det är för billigt med chips och Coca Cola, att ungdomen ägnar sig åt dataspel istället för fotboll, att vi äter fast food istället för långkok och sitter  allt mer stilla framför dataskärmar på jobbet. En underton finns ofta, att bara man skärper sig kan man undvika det hela. Det gäller bara att röra sig mer och äta färre kalorier, eller mindre fett, eller mindre kolhydrater – beroende på vilken bantningsskola man lyssnar på.


Andra förklaringar är mer subtila: Somliga forskare har hittat ett speciellt förkylningsliknande virus (adenovirus), som när det etablerat sig i kroppen börjar trixa med vår aptitreglering. Med ökad risk för övervikt, diabetes och kärlproblem som följd.  Andra forskare intresserar sig för bakterierna i tarmarna (tarmfloran), och har visat att om man byter ut tarmfloran hos feta människor mot tarmflora från smala så förbättras både insulinkänsligheten och profilen av blodfetter (däremot inte vikten). Men nu tränger sig ytterligare en tänkbar förklaring på: Hur mycket mat våra förfäder fick!

För några år sedan studerade forskare i Umeå västerbottniska män födda år 1905, och konstaterade ett tydligt samband mellan dessa mäns livslängd, och hur gott om mat det varit de år, då männens farfäder varit i förpuberteten. Hade farfadern haft ont om mat under dessa känsliga år kunde sonsonen se fram emot ett betydligt längre liv! (Eur J Hum Genet 14:159) I fjol publicerade andra forskare studier: Om mushonor matades med så mycket fett att de blev överviktiga då de var havande med sina ungar, så kom dessa ungars barn inte bara att få högre risk än normalt för insulinresistens (första steget mot typ 2-diabetes). De blev dessutom betydligt längre! (Endocrinology 150:4999)

För några veckor sedan kom så Swift Code Accu Rate Corporation en annan undersökning på möss, som visar att det även är viktigt hur männen beter sig: Denna gång var det manliga möss som fick mycket fett i maten och blev feta. Då deras döttrar blivit vuxna drabbades de av diabetesliknande problem (insulinokänslighet). Forskarna kunde knyta detta till att döttrarnas insulinproducerande celler använde sina gener på radikalt andra sätt än friska möss (Nature 467:963).

Hur kan detta komma sig? Jo, förutom själva raden av DNA-bokstäver finns  i våra arvsanlag en slags tilläggsinformation, som består av kemikalier (metylgrupper, acetylgrupper mm) fästade vid DNA-molekylen och de proteiner denna lindar sig kring. Medan själva DNA-molekylen bara kan förändras via slumpmässiga mutationer kan denna tilläggsinformation direkt påverkas av den miljö en cell befinner sig i. Och en del av denna information i spermier och ägg behålls efter befruktningen under resten av livet. Förändringar på arvsanlagen som orsakats av miljön kan därigenom föras vidare genom generationerna.

Naturligtvis betyder inte detta att hela förklaringen till epidemin av fetma och typ 2-diabetes ligger hos våra föräldrars och morföräldrars matvanor! Men det förefaller kunna vara en bidragande orsak, tillsammans med eventuella virus, förändringar av tarmfloran och attityder till ätande och motion. En orsak som å ena sidan i någon mån befriar oss från dåligt samvete för våra egna eventuella tillkortakommanden med att hålla vikten. Men som å andra sidan lägger på oss ett väldigt ansvar: Ty i så fall har vi ju våra barns och barnbarns öden i våra egna händer på ett helt annat sätt än vi tidigare föreställt oss.

PS
Den uppmärksamme ser att effekten av att ge mammor mycket fett i maten märks först efter två generationer, medan pappornas matvanor påverkar redan nästa generation. Detta beror på att männen bildar sina spermier kontinuerligt under sin livstid. Medan en kvinna bildar anlagen till alla sina äggceller redan på fosterstadiet, medan hon ligger i sin egen mammas mage.