Genetikens mörka historia

Den moderna genetiken och biotekniken är på många sätt fantastiska. De ger oss fascinerande ny kunskap om hur vi själva och andra delar av naturen fungerar och de ger enorma möjligheter att förändra och påverka vår omgivning.

När vi diskuterar hur vi ska utnyttja dessa möjligheter kan det dock vara nyttigt att kasta en blick bakåt. Då finner man att biologin och genetiken bitvis har en mycket mörk historia; att biologiska och genetiska resonemang använts som motiv och förevändning för många saker vi idag betraktar som fruktansvärda, och att många forskare drev på utvecklingen.

Vi ska nu titta på det mest extrema exemplet på hur biologi och genetik missbrukats.

Vid förra sekelskiftet återupptäcktes de lagar som beskriver hur olika egenskaper kan ärvas. Allt fler egenskaper visade sig vandra genom generationerna i enlighet med dessa lagar. Genetiken blev en vetenskap på modet och en vetenskapsman som hävdade att en egenskap var ärftlig blev oftast trodd utan att någon synade hans kort ordentligt. Så fastän inga bevis egentligen fanns övertygade vetenskapsmän varandra om att både sinnessjukdom och asocialitet var ärftligt. Samtidigt intalade sig forskare i en annan del av biologin, den fysiska antropologin, om att de kunde dela in människorna i högvärdiga och mindervärdiga raser. Högvärdig raser var den nordiska, så kallade ariska, rasen. Som mindervärdiga raser räknade de bland andra judar, zigenare, negrer och slaver.

I denna miljö började en rad genetiker och antropologer oroa sig för att den germanska rasen höll på att degenerera. De högvärdiga, friska ariska arvsanlagen blandades allt mer ut med anlag från mindervärdiga raser, mentalsjuka och sinnesslöa. För att rädda den nordiska rasen krävdes en upprensning av dess arvsanlag. Tanken på rashygien, eugenik, slog igenom. De tre aktade tyska professorerna Bauer, Lentz och Fischer gav runt 1920 ut en lärobok i “Ärftlighetslära och rashygien”. Där hävdades, fullständigt utan vetenskapligt stöd, att en rad egenskaper, som kriminalitet och sinnessjukdomar, var ärftliga. De pekade på “problemet” att den germanska rasen hotades att utarmas och de föreslog olika lösningar.

Denna lärobok lästes av den unge Adolf Hitler när han satt fängslad på Landsbergs fästning 1923. Han inarbetade många av professorernas resonemang och förslag i den programskrift, “Mein Kampf”, som han skrev under fängelsevistelsen. När ekonomiska kriser och arbetslöshet nio år senare förde nazistpartiet till makten började de rashygieniska idéerna snabbt förverkligas.

Dessa vetenskapsmän var inte besvärade av nazisternas intresse för deras idéer. Tvärt om förklarade professor Fischer stolt år 1933 att “vår eugeniska rörelse existerat mycket längre än nazistpartiet”. Några år efter det att nazisterna kom till makten förklarade han: “Det är en särskild och sällsynt lycka för en i och för sig teoretisk forskning att få verka i en tid då den allmänna världsåskådningen möter den med positivt erkännande och då dess praktiska resultat till och med omedelbart välkomnas som underlag för statliga ingripanden”

Resultatet av dessa “ingripanden” blev till en början sterilisering av 400 000 sinnessjuka. Efter krigsutbrottet 1939 behövdes läkarna till annat så regimen övergick till att mörda de sinnessjuka. Därefter var turen kommen till judar och zigenare. Målet var att rensa Europa från judiska och zigenska arvsanlag. Nazisterna var så besatt av denna strävan att de även i krigets slutskede använde stora resurser för att transportera och mörda judar. Resurser som annars skulle ha kunnat användas för krigföringen. Då kriget var slut hade de kommit mer än halvvägs mot ett jude- och zigenarfritt Europa. Mer än fem miljoner människor hade mördats.

En tysk molekylärbiolog, Benno Müller-Hill, har använt mycken tid till att undersöka vilken roll tyska vetenskapsmän spelade i Förintelsen. Hans slutsatser är deprimerande. Han fann åtskilliga tecken på att många vetenskapsmän vetat vad som pågick men inga tecken på att någon av dem protesterat. Däremot finns mängder av dokument där forskare ber om organ, skallar eller kroppar från dem som dödats för att kunna använda dem i sin forskning.

Ett ovanligt tydligt exempel är ett brev från läkaren och professorn i anatomi, August Hirt, vid universitetet i Strassburg. Strax efter anfallet mot Sovjetunionen skrev han till Heinrich Himmler, då polischef och ansvarig för den specialpolis som genomförde “särskilda aktioner” i ockuperade områden. Han börjar med att påpeka att vetenskapen har brist på judiska skallar. Men “kriget i öster erbjuder nu ett tillfälle att avhjälpa denna brist. De judisk-bolsjevikiska kommissarierna, som utgör en motbjudande men karaktäristisk undermänniskotyp, ger oss nu en möjlighet: Genom att omhänderta deras kranier försäkrar vi oss om ett konkret vetenskapligt material.”

Han fortsätter med att föreslå hur detta skulle kunna organiseras. Man skulle “instruera krigsmakten att i fortsättningen överlämna alla judisk-bolsjevikiska kommissarier i levande skick till fältpolisen.” Denna skulle ta hand om fångarna till dess en “befullmäktigad person (en yngre läkare eller medicine studerande som tillhör krigsmakten eller fältpolisen) anländer. Denne ska företa … fotograferingar och antropologiska uppmätningar och om möjligt inhämta vederbörandes härkomst, födelsedag och personalia i övrigt. Efter judens därpå följande avlivande skiljer han huvudet från kroppen och skickar huvudet till bestämmelseorten, inlagt i konserveringsvätska. …”

I koncentrationslägren gjordes en rad mycket plågsamma experiment med fångar, som nästan alltid ledde till deras död. Dessa försök utfördes oftast av unga medicinska forskare med gott rykte i det vetenskapliga samhället. Den ökände doktor Mengele, chefsläkaren i Auschwitz (som utförde åtskilliga sådana experiment), var en högt ansedd ung vetenskapsman med två doktorsgrader. Enligt många av hans äldre kollegor gjorde han bara det bästa möjliga av de enorma möjligheter Auschwitz erbjöd den medicinska forskningen.

Vetenskapssamhället spelade alltså ingen vacker roll i förintelsens historia. Vetenskapssamhället lade den ideologiska grunden för förintelsen. Det övertygade miljontals människor om att vad som skedde var nödvändigt och riktigt. Många forskare deltog aktivt i utförandet av förintelsen och man drog nytta av den genom att använda dess offer som forskningsmateriel och försökskaniner.

Då portarna till koncentrationslägren öppnades våren 1945 och man såg bilder på de utmärglade människor som stapplade ut frågade sig en chockad omvärld; Hur kunde detta ske? Hur kunde något sådant hända i ett kristet land, mitt i den västerländska civilisationen? Hur kunde ett helt folk fås att tyst acceptera eller blunda för vad som skedde?

De flesta av oss har säkert någon gång känt grupptryckets makt. Man har suttit bland några vänner eller klasskamrater, och någon har sagt något som man tyckt vara alldeles tokigt och fel. Men när en efter en av de andra i gruppen hållit med om åsikten har man inte varit lika säker längre. “Tycker alla andra på det sättet måste det ju ligga något i det”, kanske man tänker. Man börjar undra om man inte egentligen hade fel i sin första reaktion.

Något liknande kan ha hänt i Tyskland under 30- och 40-talen. När politikerna, vetenskapsmännen och prästerna alla sade samma sak, och alla ens grannar och bekanta höll med, då kunde det vara mycket svårt för en tvivlare att fortsätta tro att en zigenare eller jude hade samma värde som en tysk.

Det har gjorts några psykologiska experiment som visar att dessa krafter är mycket starka. En försöksperson sattes i en grupp som fick se tre linjer varefter han skulle tala om vilken som var kortast. Om försökspersonen fick svara sist berodde hans svar nästan alltid på vad de övriga i gruppen svarat, inte på vilken linje som i verkligheten var kortast. Även om en linje var så mycket kortare än de övriga att ingen kunnat undgå att märka det svarade försökspersonen nästan alltid att en annan linje var kortast om övriga i gruppen sagt så.

I ett annat experiment lurades försökspersonen att tro att han skulle hjälpa en försöksledare i ett medicinskt experiment där man studerade människokroppens reaktion på elektricitet. Försökspersonen ombads ge elektriska stötar till en person inne i en glasbur och skulle själv reglera styrkan på stöten. Om försöksledaren sade åt försökspersonen att öka styrkan i strömmen gjorde de allra flesta försökspersoner detta även efter det att personen inne i glasburen börjat skrika av smärta och bönat om att experimentet skulle avbrytas. En stor andel av försökspersonerna kunde fås att ge en stöt de visste kunde vara dödande.

Vi har alltså en stark tendens att lita på auktoriteter och vilja ha samma åsikt som alla andra. Vi vill slippa ta beslut själva, och istället lämna dessa till andra och följa med i strömmen. Vi vill inte sticka ut, vi vill istället njuta av tryggheten att alla i gruppen tycker likadant.

Men just därför är det så viktigt att varken lita på auktoriteter eller tro att alla runtomkring har rätt. Vi måste var och en fråga oss vad vi själva anser vara rätt och riktigt. Vi måste hitta svaren på dessa frågor inne i oss själva, och sedan lita på våra åsikter, även om vi tycks vara ensamma om dem. Annars kanske vi till slut upptäcker att vi blivit lika lurade som de människor som intalats att de gjorde en insats för det goda och det rätta då de körde tågen med judar mot Treblinka och Auschwitz.

Vi som lever nu har lätt att döma alla dem som var inblandade på olika sätt i Förintelsen. Vi sitter med facit i hand.

Det är svårare då man sitter mitt uppe i ett skeende, och det finns en stark enighet runt omkring en om vad som är rätt och riktigt.

Unga svenskar som idag får reda på att tiotusentals kvinnor tvångssteriliserades i Sverige mellan 1920- och 1960-talen reagerar oftast med avsky och bestörtning. För oss är alla människors rätt att få barn närmast självklar. Men på 20-talet var den allmänna åsikten att den svenska folkstammen höll på att förstöras, och att det därför var nödvändigt att tvångssterilisera sinnesslöa och asociala. Då frågan diskuterades i riksdagen argumenterade bara enstaka ledamöter mot tvångssteriliseringar. Ledande representanter för alla partier argumenterade för.

Under 40-talet hade dock de rashygieniska argumenten förlorat sin kraft i Sverige. Trots det ökade antalet tvångssteriliseringar kraftigt. Nu skedde de nämligen “för barnens skull”. Samhället ville undvika att fattiga kvinnor tidigt skaffade många barn som de inte riktigt klarade av att ta hand om. Därför tvångssteriliserades ogifta kvinnor som blivit med barn. De allra flesta läkare och socialarbetare betraktade detta som nödvändigt för att man skulle kunna bygga ett bättre och lyckligare samhälle.

Man kan därför fråga sig vad av det vi idag självklart betraktar som rätt och riktigt som kommande generationer kommer att döma oss för. Det kan vi inte veta men historien ger en ledtråd. Det vi idag fördömer är ofta handlingar som då de skedde byggde på en föreställning som nästan alla i samhället accepterade.

Före trettiotalet var det en självklarhet för de flesta europeiska människor att den “vita” rasen var överlägsen andra raser – att skydda den vita rasen måste sålunda vara gott och riktigt. På fyrtio- och femtiotalen ansåg de flesta i Sverige att det var en självklarhet att sätta barnens rätt till en “normal” uppväxt före unga flickors rätt att själva styra över sin sexualitet.

Det är alltså troligt att det morgondagens människor kommer att döma oss för är något som vi gör i det godas namn, i namn av något vi betraktar som så självklart gott och riktigt att vi inte reflekterar så mycket över det.

Den moderna gentekniken och biotekniken reser svåra frågor. Å ena sidan är det uppenbart att den kan få många goda konsekvenser. De tekniker vi diskuterat kan användas till att bota svåra sjukdomar, ge mänskligheten mer och bättre mat och skaffa oss mycket värdefull ny kunskap. Å andra sidan kan dessa tekniker – som alla andra – missbrukas. Kunskap har alltid varit ett tveeggat svärd. Ju mer vi vet, ju mer vi skulle kunna göra, desto noggrannare måste vi fundera över vad av allt som skulle kunna göras som bör göras.

Forskning är oförutsägbar. Det ligger i sakens natur att man aldrig vet vad ett experiment kommer att leda till. Stora vetenskapliga framsteg sker ofta genom att experiment ger helt oväntade resultat, resultat som öppnar nya möjligheter som ingen tidigare ens kunnat föreställa sig. Detta gör att det inte går att styra forskning. Man kan aldrig reglera vad forskningen ska upptäcka. Bara hur dessa upptäckter sedan används

Just därför måste det finnas en levande och vital debatt om vad som ska göras och vad som inte ska göras med de moderna bioteknikerna. Som vi sett händer det att vi i forskarvärlden blir fartblinda och inte alltid har det bästa omdömet i frågan om hur forskningens resultat ska användas i samhället. Därför är det viktigt att så många människor som möjligt skaffar sig information, bildar sig en egen uppfattning och deltar i debatten. I ett demokratiskt samhälle har vi alla ett gemensamt ansvar för de beslut som fattas. Det gäller även besluten om vad de moderna bioteknikerna ska användas till.