Om populärvetenskapligt skrivande

Hur skriver man populärt om naturvetenskap? På denna sida ska jag försöka förklara tankarna bakom hur jag arbetar, och beskriva hur jag gör.

Vad är populärvetenskap?

Populärvetenskap är att berätta för dem som inte är i facket om vetenskapens substans: Dvs om de frågor man söker svar på, de metoder man använder, den bild som växer fram och de konsekvenser forskningsresultaten kan få. För att det ska vara populärvetenskap måste det vara begripligt för dem utanför ämnet. Och vill man att de ska läsa måste det dessutom vara intresseväckande skrivet.

Man måste ibland förenkla. Men man får inte förenkla över gränsen till det felaktiga. I vissa fall kan det hela vara så komplicerat att det inte går att skriva något som samtidigt är meningsfullt och begripligt på det format som står till förfogande. Ibland kan det lösas genom att man väljer ut en liten tårtbit, och berättar om den. Men ibland går inte det heller. Kåserier i lätt ton kring vetenskap kan därför vara både meningsfulla och viktiga, men de faller utanför vad jag här menar med populärvetenskap.

Relation till vetenskaplig och pedagogisk text

Gränsdragningen mellan vetenskaplig text – pedagogisk text – populärvetenskap är flytande. Bra texter i varje genre överskrider dessa gränser. Dåliga texter håller sig inom dem:

I en dåligt skriven vetenskaplig artikel är inte ens introduktion och diskussion läsbara för dem utanför det smala fältet. I en bra artikel ger dessa avsnitt kunskap och insikt till många utanför det snäva forskningsfältet.
En dålig lärobokstext läses bara av dem som måste för att den står på litteraturlistan och ger inte någon ny insikt åt forskaren i fältet. En bra lärobokstext ger forskaren nya perspektiv och är så spännande för studenten att han gärna rekommenderar den till sin kompis som läser ett annat ämne.
En dålig populärvetenskaplig text är så utarmad på information att den är oanvändbar i utbildningssammanhang och direkt plågsam för forskare i fältet att läsa. En bra populärvetenskaplig text ger nyttiga kopplingar och översikter åt den student som även måste läsa mer krävande texter, och kan ge forskaren en klarare bild än åtskilliga gemensamma torsdagsseminarier av vad hans kollega i korridoren invid egentligen håller på med.

Utmaningarna

En populärvetenskaplig författare möter samma utmaningar som alla andra som slåss om människors begränsade tid att lyssna och läsa:

Man måste fånga läsarens intresse. Den som bara skummar genom rubriker och de första meningarna i artiklarna i en tidning ska upptäcka: ”Oj, vad intressant. Det här vill jag fortsätta läsa om.
Intresset och uppmärksamheten måste man sedan behålla artikeln igenom.
Man ska därtill övertyga läsaren om att man vet vad man pratar om.
Samtidigt får man inte ge läsaren känslan att man sitter på höga hästar och mästrar. Istället bör man skapa samhörighet mellan sig själv och läsaren.

Misslyckas man med någon av dessa saker övergår läsaren snabbt till att göra något annat. Man måste därför vara omsorgsfull då man strukturerar sitt material, och se till att klä det i en tilltalande språklig dräkt.

För att man ska lyckas med det bör arbetet gå genom en rad olika steg (som naturligtvis ofta flyter in i varandra). Här beskriver jag dessa steg i en ordning som passar mig. Vi börjar med att:

Strukturera materialet

a) Definiera målgruppen

För att lyckas med att skriva populärvetenskap måste man först och främst göra klart för sig vilken målgruppen är. Jag brukar skapa mig en bild av en konkret läsare/lyssnare, som jag arbetet igenom ser framför mig, och som jag hela tiden anpassar mig efter. Det kan beroende på situation vara en gymnasielärare jag känner, min mamma, min son eller en god vän. Men det är alltid en person, och den personen representerar den grundläggande målgruppen, och hennes intressen kompromissar jag (i teorin) aldrig med.

Ibland kan jag också tänka mig en andra person som sekundär målgrupp, och anpassar mig så att framställningen ska ta viss hänsyn även till honom. Men bara så länge det kan ske utan att kompromissa med den grundläggande målgruppens intressen.

Om man inte gör klart för sig vilken målgrupp som är den primära riskerar man att ta olika hänsyn på olika ställen, och därmed åstadkomma något som inte är riktigt användbart/intressant för någon.

b) Välja innehåll

När man väl vet vilken målgruppen är och vilket format man har (antal minuter för föredrag, antal ord för artikel, antal sidor för bok) måste man välja vilken del av allt spännande stoff man ska berätta om. Jag brukar då välja ut en del av det tänkbara stoffet som formar vad jag kallar en avslutad, avrundad berättelse.

Med det menar jag en historia om hur en liten del av världen är beskaffad, och som antingen svarar på någon fråga som målgruppen ställt, ger en ny spännande insikt eller väcker en viktig etisk/samhällelig fråga. Jag försöker alltså bryta ut en sådan berättelse ur materialet. Och rensa bort allt som inte behövs för att berätta den.

Om formatet är tillräckligt stort (till exempel en bok, en halvdag eller en föreläsningsserie) kan man naturligtvis ta flera olika berättelser. Men då är det viktigt att det finns balans mellan dem: Deras längd bör vara av samma storleksordning, de bör inte vara för lika, och det bör finnas en röd tråd mellan dem. Allra bäst är om de tillsammans formar en större berättelse, vars helhet är större än summan av dess delar.

c) Fundera över metaforer (liknelser)

Många komplicerade och abstrakta sammanhang blir lättare att greppa om man kan likna dem med något som är bekant för läsarna. Om man hittar en bra metafor (liknelse) ska man därför använda den. Ofta kan man då strukturera en stor del av framställningen runt denna metafor, och därför är det bra om man identifierar eller kommer på denna tidigt under arbetet. (Dåliga metaforer leder dock tankarna fel och förvirrar. Ingen metafor är alltid bättre än en dålig!)

d) Sortera sakinnehållet

När man bestämt sig för vad man ska berätta är det dags att disponera själva grundframställningen. Detta steg bör ägnas stor omsorg. Ty många komplicerade sammanhang är rätt enkla att förstå om man bara får de olika delarna i rätt ordning.

Jag har en bild av kunskap om komplicerade sammanhang som torn av klossar, där olika bitar av kunskap bygger på varandra. Nyckeln till att kunna förklara är att servera läsaren dessa klossar i just den ordning som tornet ska byggas på, med den nedersta biten först.

När jag ska skriva en populärvetenskaplig (eller pedagogisk) text börjar jag därför med att fundera över läsaren och vilka förkunskaper hon kan behöva för att förstå resonemanget. Sedan skriver jag en råtext, där jag lägger de olika klossarna av förkunskaper och de olika fakta som bygger upp själva berättelsen i en ordning som jag tror ska göra det hela begripligt för den läsare jag har framför ögonen.

Även om språket i denna text är knöligt försöker jag därefter läsa texten och känna efter ifall tanken flyter jämnt fram, eller om den plötsligt avbryts, tvingas ta skutt eller hoppa fram och tillbaka. Sedan försöker jag göra de ändringar som behövs för att tanken ska flyta fram jämnare genom texten: Kanske måste nya klossar läggas till eller någon tas bort. Kanske måste ett stycke eller ett par meningar byta plats. Två klossar som ska ligga efter varandra kanske bör knytas ihop tydligare. Kanske hörnen på några klossar kan slipas, så man tar bort saker som inte behövs i just detta sammanhang.

e) Fylla på med introduktion, bakgrund och avslutning

Nu har man ett skelett till en berättelse, som i de flesta fall är oläsbart för alla andra än skribenten, och som förblir oläsbart även om man bättrar på språket. Ty av detta skelett framgår varken vad det är som ska förklaras, eller varför det är viktigt. Skelettet måste därför kompletteras:

Man måste börja sin text med en kort introduktion som talar om för läsaren vad artikeln ska handla om och gör detta på ett sådant sätt att de läsare man önskar sig tycker att det verkar spännande eller viktigt. Man har bara en eller ett par meningar på sig. Vad man ska skriva beror naturligtvis på vilka de tilltänkta läsarna är. Tänkbara möjligheter kan vara att antyda en slutsats eller möjlig tillämpning av forskningen. Eller att rakt av formulera den grundläggande fråga forskarna sökt besvara. En kraftig varning utfärdas dock för att lura läsarna genom att ställa något i utsikt i början av artikeln som sedan inte infrias.

Sedan kan det ofta behövas en kort bakgrundsteckning. Denna ska ge läsaren den förkunskap som behövs för att följa med i fortsättningen. Men dessutom har den två dolda, ofta svårförenliga, syften. Dels att övertyga läsaren om att skribenten är pålitlig, att han vet vad han talar om. Dels att skapa ”vi”-känsla mellan skribent och läsare. . (“Vi naturvetare…” “Vi som faktiskt vet hur saker fungerar ute på skolorna …”). Ett effektivt knep kan vara att ta med något de flesta läsare kan tänkas veta, men som de inte tror att andra vet. Det övertygar dem om att du kan saken, Det bidrar till en vi-känsla. Och dessutom smickrar det läsaren (som känner ”jag vet minsann en del om det här!”), något som dramatiskt ökar sannolikheten att han ska fortsätta läsa.

Ibland behöver man sedan påminna om eller precisera frågeställningen som ska besvaras/problemet som skulle diskuteras innan man går närmare in på att göra detta.

Slutligen bör man ge det hela en avrundning. (I vart fall om man inte likt dagstidningsjournalister ständigt riskerar få sin text struken från slutet). Tänkbara sätt att åstadkomma detta är att klämma dit slutsatsen, ge en kort sammanfattning, peka på en samhällelig eller etisk fråga som upptäckten reser eller ha en eller ett par meningar om upptäcktens signifikans – hur den kan bidra till att besvara andra spännande frågor, eller har en praktisk tillämpning. Ett varnande finger ska dock höjas för att det inom vetenskapsjournalistik blivit mode att efter i stort sett varje upptäckt foga in ett påstående i stil med att upptäckten kan leda till nya sätt att bota cancer eller att driva bilar på vatten. Folk är inte så dumma att de tror att varje vetenskaplig upptäckt kan få sådana följder. När en normalbegåvad människa för hundrade gången läser om en upptäckt som ska leda till helt nya sätt att bota cancer utan att några sådana nya behandlingar dyker upp slutar hon att tro på vad vetenskapsjournalister skriver.

Arbeta med språket

Nu har man förhoppningsvis en disposition och råtext för en artikel. I den måste man sedan arbeta vidare med språket:

a) Svåra ord och facktermer

Undvik så långt som möjligt svåra ord och facktermer. De kan ofta bytas ut mot enkla ord på vardagssvenska. Förvånansvärt ofta utan att man förlorar i precision. Bakterier som är beklädda med fimbrier kan exempelvis sägas vara håriga. Membranvesiklar betyder exakt samma sak som membranbubblor.

Om du har en fackterm i din text, fråga dig därför om det finns ett enklare ord. Och fråga dig sedan ifall dina läsare här och nu behöver den precisering som facktermen kan bidra med, eller om det i det populärvetenskapliga sammanhanget är viktigare att underlätta förståelsen med en enkel term.

b) Bilder

Läsare har lättare att förstå om han kan skapa en konkret inre bild av det hela. Alltså är det bra med ord och uttryck som hjälper till att skapa sådana inre bilder. Även om man på normalsvenska skulle kunna säga att en bakterie med fimbrier på sin yta har trådformiga utskott blir bilden klarare om man säger att den är hårig. DNAs kvävebaser kan i de flesta sammanhang liknas med bokstäver. En bakteries flagell kan beskrivas som en lång svans, som likt en propeller kan snurra och sätta bakterien i rörelse. Även om den inre bilden i enstaka detaljer kan vara fel, är en sådan bild ofta bättre än ingen bild alls. (Om bilden däremot leder huvudtanken i fel riktning ska den naturligtvis undvikas!)

c) Var konkret!

När man rensar ut facktermer måste man ofta ersätta dem med konkreta beskrivningar. Till exempel av en experimentmetod. Då upptäcker man inte sällan att de facktermer vi använder är rymliga, breda och luddiga. Vi vet i princip vad termen betyder. Men inte exakt vad den stod för i just det här konkreta fallet. Antingen får man då använda svepande påståenden och luddigt fluff. Eller ta reda på exakt hur det var i just det fall man tänker berätta om. Det besväret är oftast väl värt mödan. Konkreta beskrivningar och lagom mycket siffror underlättar för läsaren att se det hela framför sig.

Här verkar samma psykologiska mekanismer hos dina läsare som miljöaktivisten använder när han vill frammana bilderna av döda skogar eller hundratusentals dränkta hus i Bangladesh. Vi tror nämligen mer på det konkreta än på det abstrakta. Vi vill se saker framför oss. Jämför: ”Djurförsök visade att ämnet var kraftigt toxiskt.” med ”Man sprutade in ämnet i tjugo möss; alla blev sjuka och åtta dog.” Den andra meningen har inte bara enklare språk och tydligare bilder. Den innehåller också betydligt mer information. Och är ändå bara tolv nedslag lägre.

d) Rytm och åskådlighet

För att en text ska vara uthärdlig att läsa måste det vara variation och rytm i texten.

Textens ”täthet” måste variera. Informationstäta stycken måste varvas med ”informationsglesare”. Om en inledning exempelvis är mycket tät och kärnfull, bör den följas av en mer avslappnad bakgrundsteckning. Så kan tempot åter öka när frågeställningen slås fast, och slappna av lite när berättelsen om själva undersökningen börjar. Även i en kort artikel kan tempot växla flera gånger.
Långa och korta meningar bör växla. I princip ska man inte ha två långa meningar omedelbart efter varandra, även om meningarna är välformulerade och vackra.
Var inte rädd för att markera naturliga indelningar av det du vill berätta med uttryck som ” dels …, dels …” ”antingen … eller…”, ”För det första …, för det andra …” Ifall du beskriver en längre process, som är uppdelad i flera ungefär lika stora steg kan det hjälpa läsaren om du redogör för den i form av en punkt- eller sifferlista.

e) Jämnlånga stycken och kapitel

Winston Churchill skriver i sina memoarer att det svåra med att skriva en bok inte är att foga ihop ord till meningar och meningarna till en berättelse. Det svåra är att dela upp flödet av meningar i stycken, där alla stycken blir ungefär lika långa och varje stycke innehåller en avslutad tanke eller ett tankeled. Och att sedan foga ihop stycken till kapitel, där vart kapitel innehåller en avslutad tankegång, samtidigt som alla kapitel blir ungefär lika långa.

Många jag pratat med tycker att denna regel är onödig. Den är förvisso inte lätt att leva upp till. Men tittar man på de riktigt stora författarna och skribenterna ser man att de verkligen försöker. Och Churchill är en av mycket få fackskribenter som fått Nobelpriset i litteratur.

Läs gärna också

två blogginlägg jag skrivit på temat:
Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt språk
Är det så svårt att använda enkla ord?