Jag har de senaste dagarna varit fullt upptagen av att förbereda och efterarbeta en liten 60-årstillställning, så jag missade alldeles att det var idag Nobelpriset i medicin tillkännagavs. Men så fick jag mitt på dagen en förfrågan att skriva en artikel om de så kallade regulatoriska T-cellerna, och tackade lätt överaskad ja, utan att alls begripa varför uppdragsgivaren blivit intresserad av en sådan artikel just då. Så övergick jag först till att försöka förstå vilka viner snälla vänner gett mig i födelsedagspresent. Först framåt kvällen tittade jag i nyhetsflödet, och förstod varför jag fått frågan.
Det är ett mycket välförtjänt pris. Det handlar om ett viktigt steg på vägen mot att förstå den sista stora obesvarade frågan kring vårt immunförsvar: Varför det normalt inte angriper vår egen kropp. Redan när jag läste ämnet för 37 år sedan visste man att en viktig del av svaret var att en viktig typ av vita blodkroppar (T-lymfocyter), som i en slumpmässig process utrustas med vapen som kan känna igen och angripa var sin struktur, inte släpps ut i kroppen (från tymuskörteln) förrän alla sådana celler som visar kankänna igen och angripa någon av kroppens alla egna strukturer rensats bort – tvingats begå självmord.
Fast inte exakt alla. Bara nästan alla.
Årets pristagare visade sedan att det dessutom finns en slags väktarceller, kallade regulatoriska T-celler, som när de är aktiva kan trycka ner immunförsvarets aktivitet. Och som spelar en avgörande roll för att hålla de celler i schack, som smitit ut ur tymus fastän de kan regaera mot något kroppseget. Exakt hur de gör det vet vi en hel del detaljer om, men hur de förstår exakt var och när de ska göra det är fortfarande ett litet mysterium (och gissa hur mycket jag hoppas att det är utrett tills jag nästa gång ska skriva en sammanfattande bok om immunförsvaret … ). Men oaktat det, har denna forskning öppnat dörren för en rad olika möjliga sätt att behandla autoimmuna sjukdomar genom att stötta eller tillföra fler sådana regulatoriska t-celler (väktarceller).
