DNA-register

Register med DNA och DNA-profiler?

Ska polis, sjukvård och myndigheter få ha register med DNA-prover från oss alla? Vad ska gälla för regler för dem, och vad ska proverna få användas till?

Idag är det i korthet så här: Från alla som döms till ett allvarligare straff än böter tas ett DNA-prov. Från detta görs ett genetiskt fingeravtryck, som lagras i ett register på ungefär samma sätt som vanliga fingeravtryck. Då prover tas på brottsplatser jämförs deras profiler rutinmässigt med dem som lagras i registret.

Från nästan alla som fötts i Sverige efter 1975 finns ett litet blodprov sparat i det så kallade PKU-registret. I princip får dessa prover bara användas för forskningsändamål, och det är vad läkarna säger till föräldrar när de ber om tillstånd att spara proverna. Efter tsunamikatastrofen beslöt dock riksdagen att införa ett tidsbegränsat undantag för att kunna använda PKU-proverna från saknade för att identifiera upphittade kroppar. Vidare kan en domstol besluta att polisen ska få tillgång till en viss persons prov, för att kunna göra ett genetiskt fingeravtryck. I skrivande stund (våren 2010) utreds ifall polisen enklare ska få möjlighet att få tillgång till registret.

Därtill finns ett antal sparade blod- och vävnadsprover från patienter runt om i sjukvården. De skyddas tillsammans med PKU-registret av den så kallade biobankslagen, och samma regler gäller för dem.

Vad kan man tycka om allt detta?

I debatten hörs ibland synpunkten att det är ett övergrepp mot den personliga integriteten att över huvud taget lagra olika människors DNA-profiler och prover som kan ge upphov till sådana.

Mot detta kan invändas att de profiler som analyseras och lagras ligger utanför våra gener, och därför säger lika lite om våra gener och egenskaper som ett normalt fingeravtryck. Vidare ligger det i sakens natur att det som görs då man jagar brottslingar inkräktar på både misstänktas och andras personliga integritet. Brottsbekämpning reser alltid frågor om avvägning mellan integritet och effektivitet.

I många länder har polisen betydligt större register än i Sverige. I Storbritannien sparar man exempelvis DNA-profiler från alla som haffats av polisen, oavsett hur litet brott man misstänkts för. Proverna sparas sedan oavsett om det visat sig att man är skyldig eller ej.

Därigenom finns idag miljontals DNA-profiler i den brittiska polisens register. Tiotusentals prover från brottsplatser jämförs med dessa register. Även om sannolikheten för ett felaktigt utpekande i varje enskilt fall är mycket mindre än en på miljonen leder detta till hundratals eller tusentals felaktiga utpekanden varje år.

Polisen är naturligtvis medveten om detta, och kan oftast med klassiskt polisarbete snabbt avgöra om en träff är en återvändsgränd eller ett intressant spår. Ändå kan sådana falska misstänkliggöranden orsaka obehag, och många menar att detta är problematiskt ifall arbetsmetoder och attityder hos polisen gör att människor ur vissa grupper har större risk att bli haffade och hamna i registret än andra grupper. Något som visat sig vara fallet i Storbritannien: En laglydig mörkhyad man har mer än hundra gånger större risk att hamna i registret än en lika laglydig ljushyad kvinna.

Debatten om PKU-registret har lett till att många läkare och forskare oroar sig över att man kommer att blanda ihop provtagning för medicinska och forskningsändamål med provtagning för polisiära syften.

När läkare ber om att få ta ett prov på en patient är det något som sker för just den enskilda personens skull. Om patienten sedan låter läkaren använda provet till forskning delar han eller hon med sig av en del av sig själv för forskningens och kunskapssökandets skull. För ett syfte som är gott för det allmänna, och neutralt för den enskilde.  Kan det då vara rätt, frågar sig kritikerna, att bakom ryggen på dem som lämnat sitt prov använda detta till något som visserligen är till det allmännas bästa, emn kan vara till stor nackdel för den enskilde, som lämnat provet?

Mot detta invänder andra att en sådan analys lika gärna kan vara till personens fördel, nämligen om det visar sig att det inte är personen som lämnat ett spår, och denne därför snabbt kan avföras från utredningen. Kritikerna replikerar då att den informationen kan polisen i de flesta fall skaffa sig genom att söka upp personen ifråga och ta ett blodprov från denne.

Dessutom, säger de, riskerar detta att förstöra PKU-registret. Alla som har sitt prov i registret har idag rätt att få det förstört. När det visade sig vara möjligt för polisen att få ut prover från registren begärde ett stort antal människor att få sina prover förstörda. Ju fler människor som gör så, desto svårare att i framtiden få representativa urval i medicinska forskningsprojekt.

Om dessutom de flesta som misstänker att polisen skulle kunna ha nytta av att analysera deras prover kräver att få dem förstörda, vilken nytta kommer då polisen i längden att ha av registret? Eller tänker man sig också ta bort möjligheten att få sitt prov förstört? Vad gör man om allt fler människor då vägrar acceptera att provet tas från deras barn? Kommer man då att föreslå obligatoriska blodprov för alla nyfödda?

Man ska också minnas att det som lagras i PKU-registret inte bara är ett genetiskt fingeravtryck som inget säger om ens gener och egenskaper. Det är celler, som innehåller hela ens DNA. Varifrån det snart kommer att vara möjligt att bestämma en individs hela DNA-sekvens. Och allt eftersom forskningen går framåt kommer vi att förstå mer och mer om vad denna sekvens säger om oss och våra närstående. Börjar vi låta samhället använda dessa prover till annat än det som ursprungligen var meningen och givarna gett samtycke till vet man inte var det slutar.