Jag har varken varit i USA eller Cuba, men tvingades jag välja är det inget tvivel om vilket av länderna jag skulle bosätta mig i: Det där jag har rätt att tänka, tala och skriva fritt. Har rätt att efter eget huvud försöka forma mitt liv. Och där jag även om jag misslyckas gravt kan räkna med större materiellt välstånd, än om jag lyckas väl i det andra.
Men när borgerliga ledarskribenter och bloggare (här, här och här) idag hyllar Timbros nya skrift Jämlikhetsbluffen, och öser galla över Wilkinsons och Picketts bok Jämlikhetsanden, ser de noga till att inte notera ett för dem mycket besvärande faktum: Medellivslängden är precis lika hög på det fattiga Kuba som i det rika USA (78 år, enligt WHO.) Spädbarnsdödligheten är faktiskt lägre på Kuba. Ja, för de flesta hälsoindikatorer ligger Kuba jämsides med USA. Trots att landet bara satsar en bråkdel så mycket som sin rika granne på sjukvård (i absoluta tal).
De fattiga i USA lever faktiskt tio år kortare än de (i absoluta tal mycket fattigare) relativt välbärgade på Kuba. Vad beror detta på? Vi vet att det inte har att göra med sådant som näringsbrist och sämre hygien. Bara en liten andel kan förklaras av livsstil (kost, motion, droger etc) och sjukvård. Huvuddelen av skillnaden beror istället på den stress som skapas av att man inte har kontroll över sin tillvaro, och av att man ser att många andra människor omkring en har det mycket bättre än en själv.
Insikten kommer – Whitehall-undersökningen: Detta förvånande förhållande kom forskare på spåren i en stor undersökning av brittiska statstjänstemäns hälsa. Man undersökte en rad hälso- och livsstilsfaktorer för att leta samband mellan dessa, men det starkaste samband man hittade för de allra flesta hälsofaktorer gällde varken rökning, motion, kost eller alkohol. Det gällde vilken position man hade i Whitehalls hierarki. Man fann till exempel att en rökande, orörlig, lätt alkoholiserad överviktig byråchef i snitt hade mindre risk för hjärtinfarkt än en smärt, motionerande ickerökande vaktmästare. Receptionister hade tre gånger högre risk för infarkt än högre tjänstemän. Varken lågt eller högt placerade statstjänstemän behöver frukta vare sig hunger eller arbetslöshet. Vad som uppenbart spelar roll är istället den relativa positionen.
Förklaringen – stresshormoner: Hur kommer sig detta? Alla pojkar som varit i ett omklädningsrum efter en gymnastiklektion vet att vi har en stark tendens att ordna oss i hierarkier. Vi ser det i jakten på länkar och knuffpoäng, när vi blir avundsjuka över Swift Code ABN Amro Hoare Govett Corporate Finance LTD grannens nyrenoverade badrum (eller nöjt konstaterar att vårt eget är ännu finare …). Från djurförsök vet vi att positionen i hackordningen påverkar hur mycket stresshormoner man tillverkar. Och höga halter stresshormoner kan vara bra att ha vid mycket speciella tillfällen – som då man har ett rovdjur i hälarna: De ser till att man får mer blod till muskler, men stryper aktiviteten hos funktioner som inte behövs för att fly eller slåss, men som är livsviktiga i längden. Som vårt immunförsvar. Nyligen visades att stresshormonet kortisol påverkar användningen av hela 250 olika gener i människokroppen! Sammantaget gör detta att konstant höga halter stresshormoner gör oss sämre på att försvara oss mot infektioner, ökar risken för högt blodtryck, ökar risken för förträngningar i blodådrorna. Med mera. Det är alltså helt begripligt mekanistiskt varför stora klyftor leder till sämre folkhälsa.
USA och Sverige: Detta ser man tydligt om man jämför områden med tydlig bostadssegregation i USA och Sverige. Åker man från halvslummen i sydöstra Washington DC mot den rika förorten Montgomery i Maryland stiger förväntad livslängd hos ett nyfött barn ett år var tredje kilometer, för att skilja tjugo år mellan resans början och slut. En liknande undersökning av en resa längs röd tunnelbanelinje från Skärholmen till Danderyd visar att skillnaden mellan förväntad medellivslängd i det rikaste respektive fattigaste området bara är tre och ett halvt år. Men denna dramatiska skillnad mellan USA och Sverige vill borgerliga skribenter nu att vi inte ska låtsas om!
Kritiken mot Jämlikhetsanden: Det ligger en del i kritiken mot Jämlikhetsanden för hur de hanterar statistik och väljer länder att studera som passar deras syften. Men samma sak kan sägas om de undersökningar som nu dras fram för att vederlägga deras slutsatser. Dessutom citerar kritikerna sina källor oerhört selektivt, något jag visade i en gästbloggpost på Livbåten för några månader sedan. I korthet: Kritikerna hänvisar till andra forskare, som hävdar att det inte finns empiriskt stöd för tesen att inkomstskillnader orsakar sämre folkhälsa. Men kritikerna berättar inte att dessa forskare säger att det visserligen finns en tydlig samvariation, men att det inte kunnat visas att det är just inkomstskillnaderna som orsakar hälsoeffekterna. Det kan ju vara något annat, som samvarierar med inkomsskillnaderna. Som skillnader i utbildning, status, etc. Dvs: Forskningen ger fullt stöd för tanken att ojämlikhet i samhället ger sämre folkhälsa. Men det finns ett frågetecken för om det är just ekonomisk ojämlikhet som är avgörande. Inte riktigt det intryck man får om man idag läser borgerliga bloggar och ledarstick!
Läs hellre Statussyndromet! För den som vill ha en mindre politiserad framställning av vad modern forskning faktiskt har att säga om vad social skiktning och klättrande i statuspyramider har för effekter på vår hälsa rekommenderar jag varmt en bok av en av forskarna bakom Whitehallstudien, sir Michael Marmot, “Statussyndromet“. (Som Washingtonexemplet ovan är hämtat från).
Så, tyvärr Johan Folin, Adam Cwejman och andra. Det är bortom varje rimligt vetenskapligt tvivel visat att kraftig social skiktning ger sämre folkhälsa. Att det är hälsosammare att leva på en något lägre materiell nivå i ett någorlunda jämlikt samhälle, än det är att leva på en högre nivå i ett mycket skiktat. Sedan skulle man som biolog och socialist kunna önska sig att Wilkinson och Picket kunnat skriva en något mer balanserad och mindre agitatorisk bok.
Andra som bloggat om saken: Martin Moberg, Nonicoclolasos, Röda Berget, Andreas Bergh, Peter Andersson, Svensson,
Mycket, mycket oroande att du skriver populärvetenskap och läroböcker samt är forskarutbildad men ändå inte förstår att korrelation inte innebär kausalitet. Du skriver “Forskningen ger fullt stöd för tanken att ojämlikhet i samhället ger sämre folkhälsa”. Fel, det finns inget stöd alls för att ojämlikhet ger (direkt orsakar) sämre folkhälsa. Jag är medveten om att korrelationen finns där, men kausaliteten finns inte belagd någonstans. Stressteorin är just en teori, att den passar in på data betyder inte att det är vederlagt att teorin testats och bevisats orsaka de mönster på (makronivå, inte i labbet) som Jämlikhetsanden talar om. Om du förstår något om vetenskaplig inferens borde du förstå att forskningen om ojämlikhet som den sur ut idag aldrig skulle kunna motivera en mening som “det är hälsosammare att leva på en något lägre materiell nivå i ett någorlunda jämlikt samhälle, än det är att leva på en högre nivå i ett mycket skiktat”.
Att du sedan tar Kubas medellivslängd (ett urval av 1!) för att bygga en hel poäng är ytterligare ett tecken på hur seriös du är.
Hej loglog, vem du nu är! Korrelationen mellan ojämlikhet och sämre folkhälsa finns där, sedan är det precis som jag skriver inte med absolut säkerhet klarlagt exakt vilken aspekt av ojämlikheten, eller någon annan bakomliggande faktor, som orsakar ohälsa. Givet allt vi vet om saken är teorin att det är skillnader i status som orsakar det hela väldigt mycket rimligare än varje annan tolkning som föreslagits. Och det är just det som krävs för att forskarsamhället ska hålla på en teori: Att den bättre än varje annan föreslagen teori förklarar allt det man kunnat iaktta. Ifall du ägnade mindre kraft åt invektiv och mer tid åt eftertanke skulle du veta att inga vetenskapliga teorier är bevisade på den nivå du tycks kräva. Om du läst vad jag skrivit i inlägget så försvarar jag heller inte alla de samband Jämlikhetsandens författare påstår sig ha funnit. Jag kritiserar dem som helt bortser från de mycket solida resultaten från Whitehallundersökningen och många andra stora undersökningar, för att av ideologiska skäl kunna misstänkliggöra hela tanken om ett samband mellan jämlikhet och folkhälsa.
Hej igen, loglog; Den här diskussionen visar att det här med epidemiologi och kausalitet är mycket trixigt. Låt mig uttrycka det så här: De allra flesta kost- och livsstilsråd som myndigheter ger oss idag är grundade på kombinationer av statistiska korrelationer och tänkbara mekanistiska orsakssamband, som i många fall är betydligt skakigare och mindre övertygande än dem vi diskuterar här.
Mycket bra skrivet, Henrik, och tack för boktipset.
Henrik,
Bra skrivet. Det är hedrande för dig att du tog dig tid att svara på signaturen “Loglog” – själv skulle jag nog ha tagit bort det inlägget. Vill man vara oförskämd ska man våga framträda med sitt namn på en vetenskapsblogg. Det verkar för övrigt inte sannolikt att “Loglog” vet särskilt mycket om det han/hon uttalar sig om. Att vederbörande använder begreppet teori på ett tveksamt sätt, samt uttrycker sig missledande om innebörden av ordet “inferens”, tyder på detta. (men det är ju möjligt att “Loglog” uttryckte sig slarvigt i sin iver att bre på).
Hur som helst finns en sak du gärna får utveckla lite till: “Det är bortom varje rimligt vetenskapligt tvivel visat att kraftig social skiktning ger sämre folkhälsa.” Är det så helt säkert att det är just den sociala skiktningen i sig, kan man utesluta att där finns någon tredje “driver” som är korrelerad med båda de faktorer du skriver om?
Hej Henrik
Vad glad jag är att jag hittat fram till dig och dina sidor. Just de ämnen du skriver om hör till min favoritläsning. Sosse är jag inte, men jag har stor respekt för att det finns många goda krafter inom (s). Du verkar ju också, av det lilla jag sett än så länge iaf, vara mera vetenskapsman än ideolog.
Ser fram emot mera intressant och lustfylld läsning.
Hälsn. Christer
Thomas och Jon Petter: Tackar för beröm! Jag tror att det du, Jon Petter, frågar efter i slutet är samma sak som Loglog är ute efter. Och där är det som jag skriver, att teorin om att skiktning och statushierarkier påverkar stresshormoner som påverkar hälsan är den bästa man hittills lyckats föreslå. Och då har jag ändå läst genom en hel del av de studier näringslivets tankesmedjor refererade till förra gången de kampanjade mot Jämlikhetsanden. Vidare samlas allt mer material, både om hur statushierarkier i en rad olika däggdjursarter (från möss till chimpanser) påverkar stresshormonnivåer och hur mycket skada höga stresshormonnivåer gör för hälsan.
Sedan kan man naturligtvis fråga sig hur mycket av effekterna som kommer av människans medfödda tendens att ordna sig i hierarkier, och hur mycket som kommer av “avstånden” i hierarkierna. Dvs hur mycket av stress och ohälsa man får bort genom att kraftigt minska klyftorna. Skillnaden mellan Washington DCs omgivningar och tunnelbanans röda linje antyder att storleken på klyftorna spelar en betydande roll.
Tack också Christer, för de snälla orden. Du är så välkommen att läsa, och argumentera emot när du inte håller med! Det är ju genom att folk med andra åsikter utmanar ens tänkande som man utvecklar det själv, och där är ju blogg ett underbart medium.
Om jag fick en slant for varje rookie-tyckare som drar fram “korrelation är inte kausalitet”-kortet… seriöst. Det måste vara världens mest överanvända och missförstådda argument.
Tack för ett väldigt sakligt och intressant inlägg. Jag har letat efter något jag kan referera till om ämnet så nu kan jag skicka folk hit till ditt inlägg. Tack också för länken till min blogg och kommentaren… hade inte riktigt koll på att din blogg fanns. Instant bookmark!
Tack, Daniel. Din blogg är väldigt spännande. Läsare rekommenderas ett besök!
Ber om ursäkt för att jag var otrevlig i min förra kommentar, ska inte upprepas.
Till skillnad mot vad vissa har skrivit ovan har jag en god förståelse för vad korrelation, kausalitet, teori och inferens betyder.
Jag tycker också att alla som har läst Jämlikhetsanden, kritiken mot boken samt har en god förståelse för dessa begrepp borde kunna hålla med om följande mening:
“Det finns ingen forskning, vara sig i Jämlikhetsanden eller från annan källa, som visar att ett land som minskar sin inkomstojämlikhet (allt annat lika) kommer att uppleva lägre ungdomsaborter, färre mord eller högre livslängd”
Kausalitet har alltså inte bevisats. Håller ni med om denna mening? Om inte, varför?
Och Daniel, din invändning mot mitt användade av “kortet” innehåll ingen förklaring till varför mitt argument var missförstått. Jag är idel öra.
Hej Loglog, Tack för att du kommer tillbaka! Presenterar du dig får du större trovärdighet när du säger att du minsann förstår mer om de här begreppen än flera aktiva forskare som kommenterat i fältet under verkligt namn. Jag skrev redan i bloggposten att jag tycker författarna till jämlikhetsanden drar för långtgående slutsatser, och refererar faktiskt just det du tar upp i denna kommentar, att ingen bevisat att det är just ojämlikheter i inkomst som kan knytas till sämre folkhälsa och allt annat elände författarna tar upp. Men jag påpekar också att de tänkbara alternativ till inkomstojämlikhet som pekas ut i just den översiktsartikel, som varit huvudkälla för Skattebetalarnas förenings kritiska rapport för en tid sedan, alla är andra former av ojämlikhet, och att författarna till den översikten inte ifrågasätter en koppling mellan skiktning i samhället och folkhälsan. Och jag har faktiskt i bloggposten vi diskuterar inte påstått mer än så: En koppling mellan klyftor i samhället, och ohälsa. Vidare vill jag åter en gång påpeka att ytterst få av de vetenskapliga teorier på vilka den klassiska medicinen bygger kostråd, livsstilsråd, strategier vid kirurgiska ingrepp etc har bevisats med de krav du ställer. Vi som ägnat eller ägnar oss åt vetenskap vet att det är en illussion att tro att vi någonsin ska kunna nå fram till en absolut sanning. Vad vi gör är att försöka komma den allt närmare, och det gör vi genom en växelverkan mellan att sätta upp teorier och göra experiment och iakttagelser, varefter teorierna revideras så att vi hela tiden tror på den av de teorier som föreslagits, som förklarar störst andel av de observationer som gjorts, och är oförenlig med minst andel av dem. Välkommen att fortsätta diskutera här!
/Henrik
Om vi bara fokuserar på vad folk säger i stället för vilka de är tror jag att vi får en bättre diskussion. Tycker att det är bra att du säger att det bara rör sig om en korrelation mellan hälsa och ojämlikhet. Likväl skriver du i inlägget att ojämlikhet “ger” sämre hälsa.
Jag håller med om att jag ställer hårda krav på bevis, kanske för hårda. (Dock finns metoder inom statistik, exempelvis IV-metoden, som kan visa på kausalitet). Som nationalekonom använder jag dagligen teorier som inte alltid har bevisats statistiskt. Men jag tycker att de har bättre stöd i data än alternativa teorier, så jag väljer att tro på dem. Då accepterar jag att data inte perfekt bevisar teorin.
Problemet med mönstret som diskuteras i Jämlikhetsanden är att man har imperfekt statistik OCH flera alternativa teorier som passar in väl med detta mönster. Alla som gillar boken vurmar dock för endast EN av dessa, nämligen “stressteorin”. Men det finns alternativ. Ett exempel är att länder med hög inkomstojämlikhet också tenderar att ha många absolut fattiga, på grund av problem med integration, utanförskap eller annat. De flesta håller nog med om att dessa företeelser också kan leda till de negativa effekter (mord, lägre livslängd etc) som Jämlikhetsanden uppvisar. Då skulle det vara så att ojämlikheten bara är ett symptom på de underliggande osunda egenskaperna i dessa länder, inte att ojämlikheten skapat dem. Vad tycker du om denna teori? Är den lika övertygande som stressteori? Varför, varför inte?
När det finns statistik som inte pekar åt ut någon särskild mekanism och ett flertal teorier som kan passa in på det statistiska mönstret, är det verkligen vetenskapligt att en av dessa teorier får allt utrymme? Min gissning är att fascinationen för stressteorin och den plötsliga vurmen för vetenskaplighet som dykt upp efter att boken givits ut förklaras av att boken tycks ge “vetenskaplig” grund för ideologiska övertygelser som folk redan hade. Inget fel med ideologi, men jag tycker inte att det ska marknadsföras som vetenskap.
Hej Loglog, kul att du utvecklar dina åsikter!
(1) Jag har varit tydlig med att jag tycker att Jämlikhetsanden har brister, och rekommenderar därför Statussyndromet istället.
(2) Bra att vi har samma syn på den vetenskapliga processen, att hitta den teori som bäst stämmer med de fakta vi kan observera, och ständigt vara beredd att ompröva denna då nya fakta dyker upp.
(3) Teorin om att det är antalet absolut fattiga och inte klyftorna i sig som drar ner folkhälsan i ojämlika samhällen går inte att förena med den jämförelse jag inledde bloggposten med, mellan de relativt fattiga i USA och de absolut mycket fattigare relativt välbärgade på Kuba, som lever tio år längre. Och en massa andra liknande jämförelser, som beskrivs i Statussyndromet. Inte heller kan denna teori på något sätt bidra till att förklara Whitehallundersökningens resultat, och åtskilliga senare, liknande undersökningar. Därav att huvuddelen av de medicinare som reflekterat över saken fastnat för teorin om skiktning och stress.
(4) Jag har aldrig sagt mig vara säker på att det är just skillnader i inkomst som är avgörande. Däremot har ingen kunnat presentera en teori som är mer övertygande än den som säger att någon form av social skiktning och samhälleliga klyftor bär ansvaret. Vilken form av klyftor vågar jag inte säga säkert. Jämlikhetsandens författare tror på inkomstklyftorna. Statussyndromets författare tror däremot det är skillnader i status, som ju ofta samvarierar med, tar sig uttryck i och manifesteras i, men ändå inte utgör ekonomiska skillnader. Personligen tror jag mer på den sistnämnda tanken. Inte minst för att den inte bara går att förena med epidemiologiska data, utan också passar mycket väl ihop med det vi vet från både oss själva och andra arter om hierarkiers betydelse för stresshormonnivåer och dessa hormoners betydelse för immunförsvar, blodtryck, åderförkalkning mm.