Jag har varken varit i USA eller Cuba, men tvingades jag välja är det inget tvivel om vilket av länderna jag skulle bosätta mig i: Det där jag har rätt att tänka, tala och skriva fritt. Har rätt att efter eget huvud försöka forma mitt liv. Och där jag även om jag misslyckas gravt kan räkna med större materiellt välstånd, än om jag lyckas väl i det andra.

Men när borgerliga ledarskribenter och bloggare (här, här och här) idag hyllar Timbros nya skrift Jämlikhetsbluffen, och öser galla över Wilkinsons och Picketts bok Jämlikhetsanden, ser de noga till att inte notera ett för dem mycket besvärande faktum: Medellivslängden är precis lika hög på det fattiga Kuba som i det rika USA (78 år, enligt WHO.) Spädbarnsdödligheten är faktiskt lägre på Kuba. Ja, för de flesta hälsoindikatorer ligger Kuba jämsides med USA. Trots att landet bara satsar en bråkdel så mycket som sin rika granne på sjukvård (i absoluta tal).

De fattiga i USA lever faktiskt tio år kortare än de (i absoluta tal mycket fattigare) relativt välbärgade på Kuba. Vad beror detta på? Vi vet att det inte har att göra med sådant som näringsbrist och sämre hygien. Bara en liten andel kan förklaras av livsstil (kost, motion, droger etc) och sjukvård. Huvuddelen av skillnaden beror istället på den stress som skapas av att man inte har kontroll över sin tillvaro, och av att man ser att många andra människor omkring en har det mycket bättre än en själv.

Insikten kommer – Whitehall-undersökningen: Detta förvånande förhållande kom forskare på spåren i en stor undersökning av brittiska statstjänstemäns hälsa. Man undersökte en rad hälso- och livsstilsfaktorer för att leta samband mellan dessa, men det starkaste samband man hittade för de allra flesta hälsofaktorer gällde varken rökning, motion, kost eller alkohol. Det gällde vilken position man hade i Whitehalls hierarki. Man fann till exempel att en rökande, orörlig, lätt alkoholiserad överviktig byråchef i snitt hade mindre risk för hjärtinfarkt än en smärt, motionerande ickerökande vaktmästare.  Receptionister hade tre gånger högre risk för infarkt än högre tjänstemän. Varken lågt eller högt placerade statstjänstemän behöver frukta vare sig hunger eller arbetslöshet. Vad som uppenbart spelar roll är istället den relativa positionen.

Förklaringen – stresshormoner: Hur kommer sig detta? Alla pojkar som varit i ett omklädningsrum efter en gymnastiklektion vet att vi har en stark tendens att ordna oss i hierarkier. Vi ser det i jakten på länkar och knuffpoäng, när vi blir avundsjuka över Swift Code ABN Amro Hoare Govett Corporate Finance LTD grannens nyrenoverade badrum (eller nöjt konstaterar att vårt eget är ännu finare …). Från djurförsök vet vi att positionen i hackordningen påverkar hur mycket stresshormoner man tillverkar. Och höga halter stresshormoner kan vara bra att ha vid mycket speciella tillfällen – som då man har ett rovdjur i hälarna: De ser till att man får mer blod till muskler, men stryper aktiviteten hos funktioner som inte behövs för att fly eller slåss, men som är livsviktiga i längden. Som vårt immunförsvar. Nyligen visades att stresshormonet kortisol påverkar användningen av hela 250 olika gener i människokroppen! Sammantaget gör detta att konstant höga halter stresshormoner gör oss sämre på att försvara oss mot infektioner, ökar risken för högt blodtryck,  ökar risken för förträngningar i blodådrorna. Med mera. Det är alltså helt begripligt mekanistiskt varför stora klyftor leder till sämre folkhälsa.

USA och Sverige: Detta ser man tydligt om man jämför områden med tydlig bostadssegregation i USA och Sverige. Åker man från halvslummen i sydöstra Washington DC mot den rika förorten Montgomery i Maryland stiger förväntad livslängd hos ett nyfött barn ett år var tredje kilometer, för att skilja tjugo år mellan resans början och slut. En liknande undersökning av en resa längs röd tunnelbanelinje från Skärholmen till Danderyd visar att skillnaden mellan förväntad medellivslängd i det rikaste respektive fattigaste området bara är tre och ett halvt år. Men denna dramatiska skillnad mellan USA och Sverige vill borgerliga skribenter nu att vi inte ska låtsas om!

Kritiken mot Jämlikhetsanden: Det ligger en del i kritiken mot Jämlikhetsanden för hur de hanterar statistik och väljer länder att studera som passar deras syften. Men samma sak kan sägas om de undersökningar som nu dras fram för att vederlägga deras slutsatser. Dessutom citerar kritikerna sina källor oerhört selektivt, något jag visade i en gästbloggpost på Livbåten för några månader sedan. I korthet:  Kritikerna hänvisar till andra forskare, som hävdar att det inte finns empiriskt stöd för tesen att inkomstskillnader orsakar sämre folkhälsa. Men kritikerna berättar inte att dessa forskare säger att det visserligen finns en tydlig samvariation, men att det inte kunnat visas att det är just inkomstskillnaderna som orsakar hälsoeffekterna. Det kan ju vara något annat, som samvarierar med inkomsskillnaderna. Som skillnader i utbildning, status, etc. Dvs: Forskningen ger fullt stöd för tanken att ojämlikhet i samhället ger sämre folkhälsa. Men det finns ett frågetecken för om det är just ekonomisk ojämlikhet som är avgörande. Inte riktigt det intryck man får om man idag läser borgerliga bloggar och ledarstick!

Läs hellre Statussyndromet! För den som vill ha en mindre politiserad framställning av vad modern forskning faktiskt har att säga om vad social skiktning och klättrande i statuspyramider har för effekter på vår hälsa rekommenderar jag varmt en bok av en av forskarna bakom Whitehallstudien, sir Michael Marmot, ”Statussyndromet”. (Som Washingtonexemplet ovan är hämtat från).

Så, tyvärr Johan Folin, Adam Cwejman och andra. Det är bortom varje rimligt vetenskapligt tvivel visat att kraftig social skiktning ger sämre folkhälsa. Att det är hälsosammare att leva på en något lägre materiell nivå i ett någorlunda jämlikt samhälle, än det är att leva på en högre nivå i ett mycket skiktat. Sedan skulle man som biolog och socialist kunna önska sig att Wilkinson och Picket kunnat skriva en något mer balanserad och mindre agitatorisk bok.

Andra som bloggat om saken: Martin Moberg, Nonicoclolasos, Röda Berget, Andreas Bergh, Peter Andersson, Svensson,