Oetisk ändamålsglidning, eller lysande insats för sjuka?

I ett av de senaste numren av Nature berättas om ett nytt projekt från Shinya Yamanaka, den japanska forskare, som under de senaste åren lärt oss omvandla vanliga kroppsceller till stamceller, som är lika duktiga som embryonala stamceller på att både överleva, föröka sig, och specialisera sig till olika celltyper, som skulle kunna användas för att laga skador och bota sjukdomar. (Något som länge varit stamcellsforskarnas ”våta dröm”: Utan bråk om ”att döda embryon” kan man få celler från just den patient som behöver en transplantation, och som därför inte riskerar avstötas.)

Men. Det tar tid att få vanliga kroppsceller att omvandlas till dessa stamceller. Och det kostar hundratusentals kronor. Därför har Yamanaka fått med de japanska myndigheterna på ett svindlande spännande projekt: Genom att skapa sådana stamceller från 75 noggrant utvalda personer, med ”rätt” kombinationer av transplantationsantigener, skulle över 80% av befolkningen ha tillräckligt god matchning för att kunna ta emot transplantationer.

Så hur ska man hitta just de personer, som har dessa eftertraktade kombinationer av transplantationsantigener?

Åtminstone halvvägs skulle man komma genom att utnyttja japanska ”banker”, dit tiotusentals människor donerat navelsträngsblod, för benmärgstransplantationer till leukemipatienter. Alla proverna är redan analyserade för transplantationsantigener. Så i princip skulle det bara vara att plocka ut rätt celler, och börja skapa stamceller från dem. Som sedan skulle kunna frysas ner, och förhoppningsvis kunna användas för att behandla många patienter (inte bara en), med leukemi, skadade hjärtan, Parkinssons sjukdom, skador på ögats gula fläck, mm.

Men så var det frågan om informerat samtycke!

De föräldrar som donerat navelsträngsblodet har gett samtycke för att cellerna ska få användas för transplantationer för att behandla leukemi, och för att forska kring leukemi (och möjligen också andra sjukdomar).  Men innefattar det att göra stamceller av cellerna, som sedan ska användas för transplantationer?

Det japanska forskarteamet säger (enligt Nature) att det är upp till de olika blodbankerna att själva avgöra hur de ska hantera frågan. I och för sig ligger det nya ändamålet så nära det ursprungliga, att man kan förmoda att de flesta givare inte har något emot det. Men i så fall innebär det ju bara lite extra arbete att fråga en gång till. Och det jag tror forskarsamhället ska lära av diskussionerna kring biobanker för ett årtionde sedan är hur värdefullt allmänhetens förtroende för forskarvärlden är. Och att det förtroendet kan vara värt lite extra arbete.

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda

En kommentar

  1. Skrivet november 3, 2012 klockan 6:21 e m | Permalink

    Havе you ever considеred about аdding a little bit more than just уour artіcleѕ?
    I mean, what yοu say is impoгtant and everything.
    But think about if you addeԁ somе greаt graphics or videos to give
    your ρostѕ more, ”pop”! Your cοntent is eхcеllеnt but ωith ρіcs and video cliрs, thіѕ ѕite coulԁ ceгtainly be one of the best іn itѕ nіche.
    Amazing blog!