Jordan Peterson är en kanadensisk psykologiforskare, med en omfattande och välciterad vetenskaplig produktion. Han har även gjort sig känd som en popularisator av sin forskning om myter och symboler i världens kulturer, där hans beundran för Jung och hans ideer om kollektiva arketyper lett honom till inslag i sina föreläsningar som får huden på mig som biolog att knottra sig. (Se till exempel detta lilla klipp.) Men jag vet hur lätt det är att ur en stor produktion klippa ut en enstaka tokighet, så jag tänker inte döma honom på det klippet.

Parallellt med detta har han de senaste åren gjort karriär som föreläsare på Youtube, där han blivit mycket populär hos unga män genom att kombinera tämligen självklara livsvisdomar av typen “bädda sängen, räta ryggen, ta dig an de utmaningar livet bjuder och var nöjd med din lott” med en livssyn där mycket av våra förutsättningar är givna av biologin, kvinnorna kontrollerar reproduktionen och och det är synd om männen.

För dem som känner mig säger det sig självt att de senare hållningarna inte alls stämmer överens med mina egna åsikter och värderingar kring det här med feminism och jämställdhet. Jag har därför i sociala media haft lätt att instämma i och vidarebefodra kritik mot honom, inte minst när biologvänner berättat att han varit helt ute och cyklat och misshandlat biologin kring manlighet/kvinnlighet i sitt skrivande och pratande. Ett intryck jag också fått av de Youtubeklipp av honom jag tittat på.

Det har lett till att vänner bett om en mer grundlig genomgång av vad det är Peterson påstår som är fel, och andra vänner till att hävda att jag är ute och cyklar. Eftersom ytterligare andra vänner gång på gpng hänvisat till Peterson när de hävdat fullständigt bisarra saker om biologin bakom kön och dominanshierarkier beslöt jag ägna några timmar åt saken och göra de första vännerna till viljes.

Peterson har emellertid skapat en enorm djungel av Youtubeklipp, och varje försök jag gjort att kritisera något i ett sådant klipp har bara lett till kommentaren från hans beundrare att det inte är representativt, och att jag ska titta på andra klipp. Eftersom jag inte har någon lust att titta genom dem alla har jag istället satt tänderna i hans på svenska nyutkomna bok “12 livsregler – ett motgift mot kaos”. Som enligt honom själv sammanfattar och utvecklar de självhjälpsteman han Youtube-föreläst om.

Boken består av tolv kapitel om varsin rätt trivialt livsregel. De allra flesta innehåller sedan en blandning av psykologiskt allmängods, episodiska erfarenheter från hans egna arbete med psykoterapi och långa utläggningar om myter från bibeln och lätt (eller gravt) Jung-influerade tolkningar av dessa. Ibland finns lite skönlitteratur (han har den goda smaken att gilla Solzjenitsyn) och synnerligen elementär politisk idéhistoria. Och där finns två rätt korta partier där han tar sats i evolutionsbiologi och/eller neurovetenskap. De handlar om dominanshierarkier respektive manlighet och kvinnlighet, och är båda fullständigt hårresande för en biolog att läsa.

Peterson och dominanshierarkier

På vägen mot sin första livsregel (om att räta på ryggen) tar Peterson sats i sina egna erfarenheter av aggressiva gärdsmyggar, och beskrivningar av humrars och hönors dominanshierarkier. Han beskriver vad jag kan förstå beteendena hos dessa arter på ett helt rimligt sätt. Men sedan fortsätter han som om alla arter evolutionen frambringat från humrars och gärdsmyggars (och därmed också människors) gemensamma förfäder har samma slags dominanshierarkier, och att att dominanshierarkierna därför fungerar på samma sätt hos oss alla.

För den som har bara minsta grepp om etologi (vetenskapens om djurs beteende) och beteendeevolution är det dock väl känt att dominanshierarkier är en snabbt evolverande egenskap, som varierar kraftigt mellan arter betydligt närmare släkt med varandra än gärdsmyggar, människor och humrar. Som formas utifrån den enskilda artens levnadssätt, som i sin tur formas av den ekologiska nisch arten tagit i besittning. Till exempel ser saken mycket olika ut mellan schimpanser, gorillor och bonoboer. Under utvecklingen från hummerns och vår sista gemensamma urfader har därför dominanshierarkier kommit och gått, och yttrat sig på många olika sätt. Hos de arter Peterson jämför är det högst troligt att dominanshierarkierna uppkommit oberoende av varandra, genom konvergent evolution.

Visst. Människan har helt uppenbart system för dominanshierarkier. Men man kan inte dra någon som helst slutsats om människans dominanshierarkier från gärdsmyggars, hönors och humrars. Trots det hoppar Peterson utan minsta kommentar eller reservation snabbt från humrars kamp om revir till mänskliga vetenskapsmäns kamp om vetenskaplig berömmelse. Det hoppet är djupt problematiskt. Antingen har Peterson ingenting begripit om den beteendeevolution han stöder sig på. Eller så missleder han medvetet läsaren.

Vidare behöver man bara elementär kunskap om evolutionära aspekter kring neurokemi, för att veta att uppsättningen signalämnen i djurens hjärnor har varit uppseendeväckande stabil sedan de uppkom mycket tidigt under de flercelliga djurens evolution, medan de mycket ofta under evolutionen byter roll och uppgift i nervsystemet. Att serotoninsystemet finns hos de flesta djurarter betyder alltså inte som Peterson skriver att dominanssystemet är en evolutionärt “gammal, fundamental aspekt av hjärnan som påverkar varje aspekt av varat.” Det är istället serotoninsystemet som är evolutionärt gammalt och fundamentalt, och som förutom sin mycket viktiga roll i lärande är inblandat i en rad olika aspekter av socialitet. Hos många arter som har dominanshierarkier, även för att vara med och reglera dessa.

När jag skrivit stycket ovan har jag dock gjort en välvillig tolkning av vad Peterson skriver. Läser man hans text bokstavligt är det nämligen inte ett system med signalämnen han påstår är gammal, utan den “del av hjärnan” som håller reda på ens position i hierarkierna. Någon sådan del av hjärnan är dock svår att peka ut, i alla fall med hjälp av den referens som Peterson hänvisar till. Den är istället en översikt av serotoninsystemet, som alltså cirkulerar kring ett signalämne, som finns överallt i hjärnan. När jag för säkerhets skull söker på nätet efter översiktsartiklar som handlar om frågan var “dominanssystemet” är lokaliserat (till exempel den här) hittar jag tabeller, där väldigt många olika ställen i människans hjärna pekas ut. Både evolutionärt gamla områden i hjärnstam och limbiska systemet, och områden i den prefrontala cortex, som knappt finns hos speciellt många andra djur än vi.

Vidare skriver Peterson att det för alla djur är ohälsosamt att vara längst ner i statushierarkin, för det slår på stress. Det är helt sant för både råtta och människa, och om man som Peterson tror att systemen för dominans ser ut på samma sätt hos alla andra djur är det naturligtvis lätt att råka skriva så. Men det hela skiljer mellan olika arter, det slås fast i en översiktsartikel av en högt renommerad forskare kring social stress hos olika djurarter. Hos somliga arter är det individer högt upp i hierarkierna som drabbas av mycket stress och stressrelaterad ohälsa, hos andra arter individer längst ner i hierarkierna. (Se här.) Föga överraskande beror vilketdera på det sociala organisationssystemet hos respektive art. Vilka som sagt kan vara mycket olika även hos mycket närbesläktade arter.

I utläggningen om stress och hälsa slår dessutom Peterson kategoriskt fast att dominanshierarkierna gör att de fåglar och människor som står längst ner i dominanshierarkierna dör först när infektioner och epidemier dyker upp. Fastän alla som kan något om sambandet mellan stress och immunitet vet att sambanden är betydligt mer subtila än så: De människor som står långt ner i statushierarkin har vanligen högre stressnivå än den som står högt upp, som är stressade har i genomsnitt svagare immunförsvar, vilket gör att de lider större risk att drabbas. Man behöver inte ens kunna något om neuroimmunologi för att veta detta. Det räcker att ha läst lite kultur- och litteraturhistoria för att veta att det inte bara var fattiga trångbodda undernärda arbetare som drabbades av TBC under århundradet runt förra sekelskiftet.

Peterson och könsskillnader

De här galenskaperna är dock bara småpotatis i jämförelse med vad som kommer i nästa kapitel, under Petersons andra råd, om ens ansvar för att utgå från att man själv har ett ansvar. Avsnittet börjar med närmast metafysiska resonemang om ordning och kaos (där han inte bryr sig ett vitten om att termodynamik haft betydligt mer än Jungpsykologi att säga om de begreppen). “Ordning” är allt som  Peterson tycks gilla, ett lyckligt äktenskap, folkstammen, religionen, hemmets härd, tåg som går efter tidtabellen. “Kaos” är allt det andra, jobbiga.

Sedan suggererar Peterson genom ett antal tankehopp och en komplett misshandel av evolutionsbiologin fram en bild av att det redan för en miljard år sedan hos de dåtida livsformerna utvecklades en manlig och en kvinnlig personlighet, där den manliga kan associeras med ordning, och den kvinnliga med kaos.

Mer exakt skriver han “De personligheter som vi har utvecklats att uppfatta har så gott som alltid funnits i förutsägbar form och i fysiska, hierarkiska konfigurationer. De har exempelvis varit manliga och kvinnliga i en miljard år.”  I den mån denna misshandel av pregnant språk över huvud taget går att förstå, är det rent biologisk fullständig rappakalja.

Det är helt sant att könlig förökning utvecklades första gången för i runda slängar en miljard år sedan. Men att “personligheter” skulle ha någonting med de primitiva organismer som då fanns att göra, det är ett mycket – låt mig för att vara snäll säga – “kreativt” sätt att använda språket.

Samma fundamentala problem som vi såg hos hans föreställningar om dominanshierarkier finns med den här tankefiguren. Könslig förökning har utvecklats många gånger under evolutionen, och innebörden av vad det på cellbiologisk nivå betyder att ha det ena eller andra könet ser ut, och har sett ut, på många olika sätt hos olika könligt förökande varelser. Och samma sak gäller vad det beteendemässigt innebär för en individ att ha det ena eller andra könet. Variationen därvidlag mellan arter och under evolutionen är enorm.

Sedan kan jag inte undanhålla från er hur Peterson fortsätter längs den inslagna vägen: “Vårt medvetande är mycket äldre än mänskligheten. Vår mest grundläggande kategori – i visst avseende lika gammal som könsakten – tycks vara den som rör han- och honkön. Vi tycks med hjälp av den primitiva kunskap bestående av ett strukturerat kreativt motsatsförhållande ha börjat tolka allt genom dess lins”.

“Vårt medvetande” skulle alltså vara äldre än mänskligheten, vi skulle alla tolka allt genom man/kvinnadiktomin och vi skulle ha gjort det med hjälp av kunskap som uppstått redan innan de första däggdjuren utvecklade en tänkande hjärna!  Där får jag som synes åter som biolog dåndimpen. Men sedan ser jag att han här refererar till en Jung-elev, så den här utläggningen kanske ska anses höra till den del av hans skrivande som ligger utanför min granskning.

Avslutande kommentar:

Vad jag kan bedöma behöver inte Peterson den biologi han misshandlar för att driva hem sina tämligen triviala livsregler. Den som känner att hen blir lyckligare och bättre som människa av det kan nog utan större men ta till sig Petersons råd (även om jag rekommenderar läsarna närma sig texten på väg fram till råden i kapitel elva och tolv med viss kritisk blick).

Vad jag efter denna genomgång känner mig absolut säker på är dock att Peterson när han hänvisar till biologi antingen är en charlatan som inte mycket begriper av innebörden av de artiklar han citerar, eller att han är en förslagen lögnare, som väl lärt sig metoden att ljuga genom att utelämna väsentligheter och sedan kasta in massor av påståenden och referenser där han blandar korrekta återgivanden av trivialia med hårresande slutsatser och kopplingar. Välviljeprincipen leder mig att luta åt det första tolkningen, även om den vetenskapliga briljans tidigare kollegor vittnar om i hans empiriska forskning skaver mot en sådan tolkning.

Så kära vänner. Lyssna hur mycket ni vill på hans underhållande hopkok av bibelhistoria, jungiansk psykologi och förnumstiga levnadsråd. Men hänvisa inte till Peterson i frågor om människans biologiska natur. Kring de frågorna är han antingen en förslagen lögnare eller en okunnig charlatan.