Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt språk

Jag har blivit inbjuden att föreläsa några timmar på onsdag i Norrköping (på forskningsskolan för naturvetenskapens pedagogik och didaktik) kring  ”populärvetenskapligt kontra akademiskt skrivande”. Åhörare är doktorander som ”brottas med problemet hur man ska kunna kommunicera naturvetenskap till olika målgrupper.” Som ett litet experiment tänker jag skriva ner mina tankar inför den föreläsningen här. (Den som är bevandrad i klassisk retorik ser snabbt varifrån många tankestrukturer kommer!)

Olika målgrupper – samma tänk!

När man skriver vetenskapliga artiklar skriver man för aktiva forskare, ofta i ens eget lilla subfält. När man skriver populärvetenskap skriver man så det ska vara begripligt för dem som inte har någon utbildning i ens egna ämnen. Målgrupperna är alltså mycket olika, och man måste därför anpassa sig på mycket olika sätt efter dem.

Många tror därför att det är något helt annat att skriva populärvetenskap än att skriva vetenskaplig text. Men populärvetenskaplig och vetenskaplig text har mycket gemensamt: Man ser ofta att den som är duktig på att skriva populärvetenskap också skriver mycket tydliga och begripliga vetenskapliga artiklar. Och gränserna mellan vetenskap/populärvetenskap/lärobokstext är långt ifrån knivskarp och bara dåliga texter håller sig innanför dessa genregränser, bra texter överskrider dem: ”Om arternas uppkomst” är vetenskaplig grundtext, men läses både som kurslitteratur och populärvetenskap. Och många forskare har lärt sig vad kollegor i korridoren bredvid sysslar med genom bra populärvetenskapliga texter.

De problem man har att övervinna när man skriver vetenskaplig text och populärvetenskap är i grunden desamma: Man måste få den som nosar på texten att börja läsa. Och man måste göra resonemangen så klara och begripliga att de fortsätter läsa.  Samma huvudregler gäller därför: (a) Gör klart vad du vill förmedla. Tänk sedan efter vad dina läsare/åhörare redan vet,  och välj ut att berätta just det som behövs för att de ska förstå och tro på det du vill komma fram till. (b) Se till att disponera din framställning så att du börjar med att väcka intresse och förtroende, och sedan lägger alla fakta o resultat i en ordning så att resonemanget blir så lätt som möjligt att följa. (c) Gör det på klarast och tydligast möjliga sätt, utan att förlora sådan information som just dessa läsare måste få. Men eftersom syfte och målgrupp skiljer blir resultaten av skrivandet olika.

Vad ska det innehålla?

När man definierar innehållet till det man skriver kan man tänka på två saker: Dels att man måste fånga sina läsares intresse. Och dels att få med de saker som behövs för att det hela ska bli så begripligt att man kan behålla läsarna.

Att identifiera huvudsaken och bryta ut en berättelse: För att fånga intresse måste man ha ett tydligt budskap som läsaren tycker är intressant. När man skriver en vetenskaplig artikel försöker man därför ur alla undersökningar man gjort när man trevat sig fram i den vetenskapliga vardagens dimma plocka ut de experiment som tillsammans bildar en sammanhängande historia, som ger svar på en tydlig fråga, som kan vara intressant för andra forskare. Och göra denna fråga till huvudpunkten i artikeln.

I populärvetenskap blir man ofta ombedd att skriva om ett helt område, eller om sin egen forskning. Man har då ett betydligt större stoff att välja från, än när man skriver en vetenskaplig artikel. Även här gäller dock att välja ut en ”berättelse”, dvs en sammanhängande historia som svarar på en fråga läsarna är intresserade av. (Och här gäller samma tumregler som i kvällstidningsjournalistik: gener som ökar sannolikheten för äktenskapliga snedsteg lockar mycket mer än gener som påverkar längden på risplantans rötter.)

Hierarkier av frågor: Om man ska skriva populärt om en liten undersökning är det ofta svårt att föreställa sig att den stora allmänheten ska vara intresserade av den lilla begränsade undersökning man just gjort. Man kan då ha nytta av det faktum att frågan i ens egen lilla undersökning ofta bara är en delfråga i ett större projekt, som i sin tur bara är ett av många projekt, som tillsammans försöker hitta svaret på en fråga, som kan vara riktigt intressant för en latinstudent eller ens mormor: Som: Hur styr växter när de ska blomma? Hur fungerar vårt försvar mot bakterier och virus? Även författaren av vetenskapliga artiklar kan vinna på att ägna dessa frågehierarkier en tanke. Alltför ofta undrar man efter att ha läst ett abstract från ett i område vid sidan av ens eget: Varför var egentligen detta viktigt?

”Bevisningen”: När man så har rett ut vilken slutsats det är man ska förmedla måste man bestämma sig för vilka saker man ska ta med som ska leda fram till slutsatsen. I en vetenskaplig artikel är det naturligtvis de av ens egna experiment och undersökningar, och de beskrivningar av och hänvisningar till andras arbeten som behövs för att leda slutsatsen i bevis. (Eller i vart fall göra den trolig, eller möjlig.)

I populärvetenskap kan man däremot sällan ha ambitionen att att bevisa att den vetenskapliga argumentationskedjan är vattentät. Istället försöker jag ofta visa för den som inte alls kan ämnet att det över huvud taget är möjligt att nå denna kunskap. Vilket ofta betyder att jag beskriver en nyckeliakttagelse, eller den grundläggande principen för ett nyckelexperiment.  Jag väljer alltså ut den viktigaste biten av beviskedjan, och berättar så utförligt om den, att den blir begriplig för en läsare utan förkunskaper.

Att disponera

De två största utmaningarna när man ska  skriva om vetenskap är alltså dels att fånga och behålla åhörarnas intresse, dels att göra förklaringen begriplig. Bägge problemen löses först och främst genom att man lyckas med dispositionen av framställningen. För att lösa det första brukar jag snegla på de gamla grekerna. För det andra föreställer jag mig ett torn av olikfärgade klossar.

Retorikens standardisposition: Redan de gamla vältalarna i Grekland och Rom visste att folk inte har tid och lust att lyssna till alla som tycker sig ha något viktigt att säga. Så de utvecklade en metod för att fånga och behålla folks intresse, och vinna deras förtroende. Nämligen att disponera anförandet på rätt sätt:

(a) Först en inledning som ska fånga åhörarens (läsarens) intresse och vinna hennes välvilja. Dvs, få henne fortsätta lyssna (läsa)! (b) Sedan en sakframställning som ska förmedla nödvändig bakgrundskunskap, och dessutom övertyga läsaren (lyssnaren) om att man vet vad man pratar om.  (c) Det förslag talaren har att komma med.  (d) Argument, tre, fyra eller fem stycken, invändningar mot motargument inräknade.  (e) Avslutning, antingen en sammanfattning eller en känslomässig vädjan i huvudfrågan.

Den som läst många vetenskapliga artiklar inser lätt att detta motsvarar (a) de första raderna i ”Introduction”, (b) huvuddelen av ”Introduction”, (c) De sista raderna i ”Introduction”, där man vanligen slår fast den huvudsakliga slutsatsen (In this study, we show …), eller preciserar den fråga som ska besvaras. (d) ”Results” och ”Discussion” (hur många artiklar har färre än tre eller fler än fem huvudsakliga experiment, vars resultat presenteras?) samt ibland (e) ”Concluding remarks.” Men det kan vara meningsfullt att inför skrivande inte bara känna igen dessa strukturer, utan vara direkt medveten om vilket syfte de olika delarna i framställningen har. Till exempel att de första radernas är till just för att väcka intresse (både från de närmast sörjande och folk i angränsande fält!).

Även den som skriver populärvetenskap har goda skäl att utnyttja denna modell: Att börja artikeln med något som väcker intresse. Sedan ge en bakgrundsteckning. Sedan precisera uppgiften eller frågan. Och därefter berätta hur man gjorde. För att avsluta med en knorr: kanske en fråga eller ett dilemma undersökningen väcker, eller en kort sammanfattning. Eller en kommentar om tänkbara tillämpningar. (Men bara när tillämpningarna är något mer än fromma förhoppningar. Alldeles för många artiklar om biologisk grundforskning slutar med en förhoppning om nya sätt att bota cancer!!!)

Sortera tankeleden: När man skriver om vetenskap måste man också ha förmågan att förklara. Den förmågan bygger på att man kan frigöra sig från det man själv sedan tidigare vet om saken, och klättra in under sina åhörares skinn, för att förstå vad de måste få veta för att förstå det resonemang man vill föra. Och det är faktiskt minst lika svårt att krypa in under skinnet på en forskarkollega som inte varit med på ens egna och kollegors diskussioner, som att krypa in under skinnet på en latinstuderande humanistkompis. Detta är därför i grunden lika svårt när man skriver vetenskap som populärvetenskap.

Jag har en bild av komplicerade resonemang och samband, som ett torn av klossar, där var kloss är ett tankeled eller en bit kunskap, där olika klossar bygger på varandra. Utmaningen är då att hitta alla klossar som behövs för att komma fram till slutet av resonemanget, och att hitta det sätt att bygga ett torn av dem, som gör att ingen kloss sätts på plats förrän alla klossar som behövs för att förstå den klossen redan finns längre ner i tornet. Och avståndet mellan en kloss och det som behövs för att förstå den är så kort som möjligt!

När man skriver en populärvetenskaplig artikel kan detta ”torn” fungera rätt väl som disposition för artikelns huvuddel. Men när man skriver vetenskaplig text trasslas det hela till av kravet att lägga just de klossar som består av de experiment man rapporterar i denna artikel i resultatavdelningen, och övriga klossar i introduktion och diskussion. Därigenom tvingas man ofta bryta den mest logiska och lättförståeliga ordningen. Man kan dock minska dessa problem genom att i resultatdelen i början av varje experiment (kortfattat) motivera varför man gjort experimentet, både med ny information, och med hänvisningar bakåt till sådant man berättat i introduktionen.  (Hänvisningar framåt används av många skribenter, men stör läsningen.)

Själva språket

Slutligen några ord om själva språket:

Tydligt: Både i vetenskap och populärvetenskap ska man skriva klart, så att de samband man vill visa ligger lätt synliga. Tankemässiga samband kan framhävas genom att det som pekar fram mot nästa mening placeras i slutet av meningen, att det som pekar mot nästa stycke placeras i slutet av stycket. Ord som markerar orsakssamband, som ”därför”, ”således”, ”eftersom” etc kan utnyttjas. När en nödvändig förkunskap presenteras, se till att slipa bort alla delar av saken,  som inte behövs för att förstå just den sak du ska komma fram till. I en vetenskaplig text måste man naturligtvis lägga in reservationer och peka på komplikationer i mycket större utsträckning än i en populärvetenskaplig text. Vilket gör att den logiska linjen i den vetenskapliga texten av nödvändighet blir lite ”krokigare”. Men grundprincipen ändå desamma i bägge typerna av text: Peka tydligt ut de samband ni vill läsarna ska se. Ta bara med information som komplicerar denna förståelse om det är nödvändigt.

Enkla eller svåra ord? Både i vetenskaplig och populärvetenskaplig text bör man välja enkla ord framför svåra, så länge man inte förlorar den precision som är nödvändig. Och hur mycket precision som behövs skiljer sig naturligtvis dramatiskt mellan vetenskaplig och populärvetenskaplig text. I vetenskaplig text måste man vara så exakt som möjligt, medan man i populärvetenskaplig text ska vara så enkel och tydlig som möjligt. Men det är inte alltid säkert att det är fikonspråksuttrycken som är exaktast och tydligast. Jämför: ”Djurförsök visade att substansen var kraftigt toxisk” med ”Man gav ämnet till tjugo möss, alla blev sjuka och tolv dog.” Den andra meningen innehåller betydligt mer information, samtidigt som den har ledigare språk och är lättare att ta till sig. Eftersom jag i populärt skrivande vill undvika facktermer försöker jag ofta byta ut dem mot konkreta beskrivningar, och ser då hur svävande och innehållslöst mycket facktermstuggande är; jag kan behöva ägna mycket möda åt att leta reda på något så trivialt som om ”djurmodellen” utgjordes av möss eller råttor.

Bilder. Det är lättare att förstå något om man kan bygga en konkret bild framför sig. ”Bakterien är hårig” är exempelvis klarare än ”bakterien har trådformade utskott”, vilket i sin tur för läsaren av populärvetenskap är klarare än ”bakterien är beklädd med fimbrier”. I populärvetenskaplig text kan man ofta stryka ord som fimbrier helt (alternativt ange dem i parentes i slutet av meningen, så att biologer som läser texten ska kunna veta precis vad det gäller). Men även i vetenskapliga artiklar händer att man använder sådana målande konkreta uttryck; vanligen kopplas då det målande uttrycket ihop med sin ”officiella” fackterm i artikelns introduktion.

Något man kan observera är att i vart fall i modern biologi väljer ofta de engelskspråkiga forskare som definierar ett fenomen ett enkelt vardagligt engelskt ord som fackterm, som  ofta är en bild för fenomenet (transkription, translation, chaperoner…), men när ordet ska börja användas på svenska vågar vi inte längre använda motsvarande svenska ord (avskrift, översättning, förkläden …) utan börjar istället uttala det engelska ordet på svenska. Lyckligtvis var vi modigare tidigare i historien, varför i vart fall gamla vetenskapliga begrepp har rimliga svenska termer, som värmemängd och naturligt urval.

Metaforer: Ibland kan man bygga upp en mer omfattande liknelse för ett helt fenomen. Man talar då om en metafor. I min lic-avhandling hade jag en lång och komplex berättelse om hur olika vita blodkroppar interagerade med varandra i lymfknutar, och det var omöjligt att hålla mina meddoktoranders intresse uppe under seminarierna fram till den dag jag började berätta att lymfknutorna var precis som stora lössläppta danspalats för de vita blodkropparna: De tafsade hämningslöst på varandra tills de hittat någon de passade ihop med, varpå de mitt på dansgolvet startade en mycket intim fysisk interaktion, som ledde till att den ena blodkroppen en kort tid senare började föröka sig. I en vetenskaplig artikel får en sådan metafor vanligen bara antydas eller snabbskissas i inledning eller diskussion, medan en populärvetenskaplig framställning med fördel kan byggas upp kring en sådan.

Växla tätt och glest språk: För att man ska orka läsa en text är det viktigt att språkets täthet växlar. Forna tiders studenter tränades därför på att brodera ut och kondensera tankegångar. Frihetsklockan som tio gånger ringer från olika håll i Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal och Caesars ”Veni, vidi, vici” är extrema exempel på vad man kan åstadkomma om man tränat på detta. All text vinner mycket på att tempo och intensitet skiftar. Även en kort populärvetenskaplig rapport, som kan vara tät i inledningen, lite glesare i bakgrundsteckningen, åter koncentrerad när frågeställningen slås fast och åter lite glesare när man börjar beskriva undersökningen. Samma sak gäller naturligtvis även vetenskaplig text, men där lägger ofta tidskrifternas krav på korthet hinder i vägen.

Upprepningar: Swift Code Accept CB OAO Genomtänkta upprepningar underlättar ofta att läsa en text. De ger struktur och igenkännande. De kan användas för att strukturera både i vetenskapligt och populärvetenskapligt skrivande: ”För det första … För det andra… För det tredje ….”

Andra stilgrepp som med fördel kan användas både i vetenskap och populärvetenskap är allitteration (som jag till och med sett i rubriker på Nature-artiklar), antiteser (där ord eller fenomen som är varandras motsatser förs ihop med varandra), retoriska frågor (där en invändning formuleras som en direkt fråga istället för som ett indirekt referat), stegringar  (där ord, meningar eller stycken med olika stark laddning eller bevisvärde placeras efter varandra i stigande ordning).

Smyckad och passande text: Det finns alltså en rad stilgrepp, som med fördel kan användas för att göra vetenskaplig och populärvetenskaplig text behagligare och lättare att läsa. Men sådana grepp ska användas med måtta, och hur mycket det är beror på situationen. Så länge det diskret hjälper läsaren att förstå och hänga med är det ingen fara. Om läsaren börjar lägga märke till utsmyckningen är det däremot fara å färde – man riskerar att uppfattas som oseriös.  Speciellt i vetenskapliga artiklar – toleransen är högre i populärvetenskap. Det är en balansgång man måste gå: Utan bilder, upprepningar, tempoväxlingar och andra stilgrepp blir framställningen nästan oläslig. Tar man i för mycket rikskerar man uppfattas som oseriös. Det gäller att göra sin text lagom smyckad!

Mindre lämpliga stilfigurer: Några av de stilfigurer de gamla romarna och grekerna anbefaller vältalare vill jag kraftigt avråda från när man skriver om vetenskap: ironier, understatements, överdrifter, fejkade känsloutbrott, och att lägga sina egna tankar i andras mun. Vetenskaplig kommunikation skiljer sig ju från retoriken i sin relation till sanningen. Där vetenskapen söker komma allt närmare en sanning, syftar retoriken enbart till övertalning. Även på sanningens bekostnad. Så även om man kan använda många av den klassiska retorikens råd när man skriver om vetenskap, kan man inte utnyttja dem alla!

av Henrik Brändén

Bokmärke för permalänk.

Både trackbacks och kommentarer stängda